This is too kawaii!!!!! (tears rolling down my cheeks) - Kanon 2006 animerecension

Jag är här, tillbaka efter min långa animeresa genom tårar, tårar, tårar, chips och mer tårar! Om ni är lite coola och fucking asgrymma nu (no offence mot er som inte är det, älskar er också!) så ploppar det genast upp två animeserier i era huvuden: Angel Beats eller Clannad. Men till er chock, animen som förde mig igenom dessa många manliga tårar är faktiskt animen Kanon. Ja, låt namnet sjunka in på tungan för det förtjänar det verkligen: "Kanon".

Jag började kolla på Kanon med en hel del förväntningar; en hel del personer hade pratat om Kanon som en perfekt anime om man älskade Clannad, vilket jag gjorde, och i min typical Masa-fashion tog det mig flera månader tills jag slutligen kom fram till att det kunde vara en ganska bra idé att se den. Men, som ni vet, med förväntningar har bra serier en tendens att verka mycket sämre. Men Kanon överraskade mig på mer än ett sätt där... Behöver jag säga att det var bra? Okej jag säger det
DEN VAR ASBRA!!!!!
Tro mig, det är inte ofta sådant händer men Kanon var fortfarande asbra, minst lika bra som om jag hade sett den oberedd, även om jag hade fått det sagt till mig att den var asnajs! Så, eftersom jag vet att den var bra men inte än har bedömt HUR bra så kände jag det var på tiden att jag började jobba mig igenom min hög med orecenserad anime och yeah, sen kan det ju vara kul att dela en sådan fantastisk anime med er också. ;-) Så, här kommer det!

Kanon är en anime från 2006 av Kyoto Animation, och är animeadaptionen av dess Visual Novel, eller helt enkelt ett spel för er som är nya inför termen, av spelskaparna Key. Inte helt oväntat var det precis samma företag i bägge fall som gjorde Clannad som är hyllad som ett mästerverk, så needless to say har Kanon en del saker att nå upp till... Kanon är 24 episoder lång. Också värt att notera är att detta inte är fösta gången Kanon fått en anime, men första gången var ett antal år tidigare och enligt många betydligt sämre, så yeah! Om ni går in i denna serie kan ni förvänta er en del romantik och drama, samt lite övernaturligt.

Storyn följer Yuichi som kommer tillbaka till en kall snötäckt stad där han varit sju år tidigare, men hans minnen om vad som egentligen hände senaste gången han var där är som försvunna. När han kommer till staden börjar han genast gå i skolan Highschool där, och träffar en massa personer (99% kvinnliga karaktärer eller så) med vilka han pratar, lär känna, upplever saker och lär sig ting om sitt förflutna och allt som faktiskt hände när han var i staden sist.

Karaktärer finns det en del av, och den viktigaste av dem är uppenbarligen Yuichi, som helt enkelt kommer till staden, lär känna tjejer och gets shit going, like a real man!

=

Like a fucking man!!!!!

Och sen har vi, well tjejerna i fråga som jag verkligen inte vill avslöja för mycket om mer än att de ryker av Moe!!!!! (För det är ju Kyoto Animation!) Och för er som inte vet vad Moe är, här kommer en vetenskaplig förklaring:

Moe är när en anime använder sig av kvinnliga karaktärer som är överdrivet söta och fucking adorable så att man bara vill fälla en cutenesstår och lägga sig i gungande fosterställning på golvet. Ett asnajslischt exempel på Moe skulle jag säga är t ex Nagisa i Clannad:

Så yeah, Moe=stora ögon och f**kin cutenessbombs

Så, vilka mer karaktärer har vi...? Ja, vi har ju den där lite roliga manliga idiotakompisen som man så ofta ser i Visual Novels. Men yeah, han är lite puckad och rolig så inga klagomål här! (Masa kan relatera...)... shut up!

Och vad har jag att säga om allting nu, mer än att det är fantastiskt?

Storyn är underbar, av den anledningen att den helt enkelt är något av det mest rörande jag sett och bringade mig en massa tårar. Varje heroine fick en egen del av animen, varje del hade utmärkt längd, samtidigt som man kan se någon form av tråd som får det hela att verka ganska sammanhängande. Missförstå mig inte, allting makes sense perfekt, men självklart, eftersom Kanon ursprungligen är en VN, så blir tjejerna och deras arc enskilda handlingar som är ganska tydligt skilda från varandra. Vad jag menar däremot är att detta verkligen inte stör den sammanhängande upplevelsen, och det hela känns väldigt väl genomtänkt och utfört. Handlingen blir också desto vackrare tack vare snön och staden där allt händer. Mitt slutgiltiga beskrivande ord för handling kan inte vara ett annat än "skitfin"! Och underbar... och sorglig... och hearwarming... (Och jag vet, det var mer än ett ord men yeah, u get the idea!)

Karaktärerna är likaså underbara, de har skilda personligheter och är i bra kontrast till varandra, och tar med sig fenomenala stories som kan få vilken man som helst att verka som en total pussy! (Eller en Shinji Ikari som man också kan säga!) Och vad som gör det hela ännu bättre är att till och med stereotyperna är bra! Ta t ex Mei som jag tyckte verkade enormt tråkig eftersom jag inte gillar tysta karaktärer, men hon...! Hon var tyst, men hon var samtidigt så mycket mer! Det finns inte en karaktär som jag ogillade i Kanon!

Och sist men inte minst, huvudkaraktären Yuichi är klockren då han faktiskt känns som en huvudkaraktär och inte som en tom roll, som i så många andra haremserier. Han och hans relationer med karaktärerna känns sanna och rörande, han känns som en karaktär som är mer än ett verktyg för storyn, han...! (Ja, jag har lite svårt att uttrycka min kärlek för denna serie men deal with it!)

Animationen ser jättefin ut med läcker snö, fina miljöer, snyggt gjorda karaktärer, flytande och helt enkelt underbart! Kan inte säga mer än att animationen var fett najs!

Ljudet ger en hel del fint soundtrack som passar jättebra för tema samt scener, och får settingen att kännas ännu mer fulländad med fallande snö i sällskap av stilla och tonande musik. Jättebra VA sam öser känslor! Och både opening och ending passar pricksäkert för animen, såväl animationsmässigt som rent ljudmässigt.

Personligen älskade jag den här serien, som synes av min bristande humor (man skämtar inte om Kanon!!!), och jag skojar inte när jag säger att det är riktigt svårt att ens försöka beskriva hur mycket jag gillar den här serien. Storyn var fantastisk, karaktärerna var underbara, animationen var ren och fin och klarade settingen utan problem, ljudet kändes som en viktig del av animen som gjorde mycket för upplevelsen och inte uppfattades som ett dumt tillägg som i så många andra serier. Och det övernaturliga i serien kom inte oväntat, och fanns genom hela storyn, vilket var en obeskrivlig lättnad!

Så, mitt betyg för den här animen? Jag måste erkänna att jag nästan är rädd för att sätta ett lägre betyg än vad serien förtjänar men u know, a reviewer´s gotta do what a reviewer´s gotta do , så nu sätter jag igång kalkyleringsprocessen utifrån de fem aspekterna handling, karaktärer, det visuella, ljudet och personlig åsikt... Kanon får 9,8. Denna anime var... damn jag tappade orden igen! Helt enkelt, jättebra anime, lätt bland mina tio favoriter!

Mirai Nikki, en serie som... Äsch vem behöver bra rubriker nu j*klar kör vi!!! - Mirai Nikki animerecension

Mirai Nikki... Future Diary... hade jag kollat på denna serie om jag hade en future diary... I guess only time will tell... or I will tell in this review... or Mr. Appelpie will tell...

Så yeah. basically så såg jag Mirai Nikki, som så många andra serier, under denna sommar och yeah, har inte pallat skriva min recension sedan dess så nu tänkte jag att det var ett stabilt läge att slänga ut mina tankar! (Eller gödslet beroende på hur man ser det... alltså gödsel som i någonting som först luktar skit men sen blir något jättefint gräs eller något... eller bara bullshit haha skitsamma nu ska jag sluta snacka gödsel!)

En massa personer hade sagt till mig sedan lång tid innan att

och därför sitter jag här nu... (Story of my life)

Mirai Nikki (Future Diary) är en anime av Asread, påbörjad 2011, avslutad 2012, och totalt 26 episoder lång. Den är vad man skulle kunna kalla en övernaturlig psykologisk horror anime, med spänning och allt vad man nu skulle kunna förknippa med kategorierna. 

Handlingen utspelar sig i nutid, och följer Yukiteru, eller Yuki som vissa skulle kalla honom, som är en antisocial ensamvarg i högstadiet, eller middle school för att det låter mycket coolare på engelska som alltid så fuck yeah!!!... hmm, i alla fall, så ja, och han spenderar sina händelserika och spännande dagar i ända till att skriva i sin mobildagbok om allt som händer omkring honom, som vi alla gör när vi känner oss ensamma, såklart... och yeah, story of his life, det låter ju nästan roligare än mitt! (Hihi) Men han är inte helt ensam för faktum har att han har en mycket god vän vid namn Deus Ex Machina (Jäklar vilket normalt namn!), som är hans låtsasvän (figures) och ja, dat´s about it... (NOT!) Och denna goda vän ger Yukiteru en speciell förmåga som gör så att hans mobil visar framtiden skriven i form av hans dagbok i 90 dagar fram, med allting skrivet ur hans perspektiv dvs. den där läskiga typen som observerar alla andra och skriver om dem och händelser omkring honom. Men, det är inte allt... Dagboken är hans biljett in i ett överlevnadsspel med 11 andra personer som alla ska döda varandra med hjälp av sina respektive framtidsböcker och den sista som står kvar i slutet tar Deus roll som gud över allt. (Ja, för han var faktiskt lite mer än bara en vän! Oj det där lät fel men ni fattar!!!) Men en av dagboksägarna är en tjej som han känner, som visat sig vara hans # 1 stalker (yay) och har sin egen "Yukidiary" som följer allt vad han gör var tionde minut, och Yukiteru slår sig ihop med denna fullständigt normala tjej för att överleva. (Like a true fucking pussy...)

Så bland karaktärerna har vi vår manliga huvudkaraktär Yukiteru!

Okej... inte helt olikt men inte helt rätt personligthetsmässigt, jag tänkte fel sorry! Jag menar: Vår MANLIGA huvudkaraktär Yukiteru!

Ja, han har ju verkligen rätt attityd, men utseendet...?

Okej guys, nu har jag perfekta bilden!

Tycker inte han har riktigt rätt inställning men det får duga!

Och så har vi ju Yuno, vars djup jag nu ska låta er utforska genom denna video:

Så yeah... hon är bara lite sådär... galen! (I said it please Yuno do not slice me!!!) Men hon är den absolut bästa karaktären i serien för att hon helt enkelt är så vrickad, galen samt rent asgrym då hennes skills in battle är av ett omåttligt slag!

Och sen har vi en del andra karaktärer, och majoriteten av de är motspelarna i elimineringsspelet, och de brukar även ha en del bakgrundshistorier att komma med. En av de absolut bästa av de övriga karaktärerna enligt mig måste nog vara Minene som är rent råhäftig, samt fyller en bra funktion i storyn.

Så, nu kommer vi till det smaskiga av denna recension (om man nu vill kalla den för en sådan hehe lol) då jag helt enkelt ska gå igenom vad jag gillade med serien, och inte, och låt mig förklara detta, det är sällan en så bra serie har haft så mycket brister som den fullständigt slagit mig i ansiktet med!

Vi börjar med handlingen, som definitivt är seriens starka sida. Mycket spänning, kommer en del läskigt shit som verkligen får en att rysa till ordentligt, och även det där psykologiska och komplexa som ska slå till tittaren rätt där det sitter med sin briljans. Men det är på ordet briljans som serien börjar misslyckas då den ibland känns som att den försöker vara alldeles för smart och istället får raka motsatsen till effekt och verkar dum, och vid andra tillfällen helt enkelt inte får ihop logiken. Och ett annat problem jag ser är att i en sådan serie som Mirai Nikki där det ska vara så allvarligt tenderar ibland den komiska lättnaden att kännas lite out-of-place och svår att uppskatta, inte minst då den lyckas klämma in fanservice med all sin värdefulla tid!

Och sen till karaktärerna, som som jag sade innan, har en del intressanta saker att ge till serien med sina olika personligheter och backstories. Jag måste erkänna att några av dessa karaktärer kanske till och med gjorde serien för mig, och var ett stort plus för den mörka och djupa storyn reflekterad i deras mörka och djupa personer. Tyvärr är detta statement inte sant för alla då många av dessa karaktärer måste vara några av de mest platta och ointressanta jag någonsin sett, som verkligen, ibland sina historier till trots, inte känns som att de passar in i serien. Och detsamma gäller de andra sidokaraktärerna som trots sina roller, eller kanske tack vare sina roller, aldrig riktigt växer till att bli några karaktärer som man gillar och vars inblandning och sätten de blir inblandade känns enormt tvingade.

Men, det värsta med karaktärerna, det jag hatar allra mest, måste ändå vara huvudkaraktären Yuki som är en mes, en pussy, en whiner, vadhelst man vill kalla det, och som till råga på det i åtskilliga fall beter sig som en total idiot utanför all realism som knappt ens kan stå själv, och som man bara vill slå. Jag skojar inte när jag säger att detta på allvar var första gången för mig som jag upprepade gånger slog huvudet i sängen på grund av en karaktär! Allvarligt, han bara grinar, och när han inte grinar så springer han, och han är bara-- (Masa är inte tillgänglig just nu då han för tillfället är och slår sig själv med en fisk i ren aggression)

Så tyvärr Yuki, men jag skulle vilja slå dig en vacker dag!

Haha!

Och nu till animationen, och det visuella! Karaktärsdesignen är inget särskilt och får vissa karaktärer att se drastiskt förenklade ut, och är ingenting att anmärka, varken som något dåligt eller bra. Animationen i sig är inget överdrivet bra heller, men actionscenerna kan jag dock ge den lite beröm för.

Ljudet ger en del passande musik som fyller stämningarna väl, ganska bra voice-acting inklusive Yukis fasettstämma som faktiskt på något vis passar för hans karaktär. (Men vilket vis kan det vara!) Bra openings och endings också, måste jag säga, är väldigt bra och helt rätt för animen.

Slutligen vill jag bara tala kort om slutet, men eftersom att vissa kanske är väldigt spoilerkänsliga så kommer jag markera spoilerna med parentes, och sedan på stycket därefter kommer det vara helt fritt från spoilermaterial så om ni inte vill höra mig prata om slutet kan ni bara hoppa förbi detta och in i stycket längre ned. Okej, redo, här kommer det: 

(Jag tycker att slutet på sätt och vis förstörde det som serien hade byggt upp under flera avsnitt och gjorde det och alla känslor man haft under animens gång onödigt, och jag kan lätt tänka mig att man, om man verkligen gillade serien för vad den var, lätt skulle kunna störa sig på slutet, men mer än så tänker jag inte ta i recensionen)

Så, fortsättningsvis, gillade serien men de brister den hade var enormt störande och förödande för upplevelsen. Så, med det sagt, mitt betyg för Mirai Nikki, Future Diary, blir 7,4. Se animen, om ni tror ni kan hantera en handling som inte alltid går ihop, samt fucking Yukiteru som fortfarande är asjobbig! Så, om jag ska besvara frågan som jag ställde i början, skulle jag fortfarande vilja se den här animen om jag hade en future diary? Ja, men jag skulle hämta fler kuddar att slå på.

Ha en bra dag med en massa glädje och sol nu!

/Masa

Gungrave

De senaste månaderna har varit underbara då jag nog mer eller mindre med säkerhet kan säga att jag aldrig har sett så mycket fantastisk anime. Men det betyder också en annan sak; jag har en hög med anime som väntar på att bedömas, lite som en åsna som for some reason är i ens rum och man vill inte låta den stå där och vänta för länge för då blir det bara skit, så nu ska jag slänga fram min recension av serien vid namn Gungrave.

(Om ni undrar var jag fick åsnan ifrån säger jag: var inte avundsjuka nu!)

Gungrave är en crime/science fiction anime från 2003, producerad av Madhouse, regisserad av Toshiyuki Tsuru, och skriven av Yousuke Kuroda. Den är 26 episoder lång och är animeadaptionen av spelen vid samma namn.

Jag älskar serier/spel med gangstertema så när jag hörde om denna anime blev jag omedelbart väldigt motiverad att se den, men sen kom den mörka sanningen... den är även i genren SCI-FI...! Så sen spenderade jag ett antal månader med att fullständigt glömma den men sen när sommaren kom började for some reason kolla på den och säger det redan nu: DAMN VAD GLAD JAG ÄR ATT JAG GJORDE DET!!!!!

Handlingen följer Brandon Heat och Harry MacDowell som är två småskurkar i en stad som heter Billion. Efter en del händelser bestämmer de sig för att gå med i Mafian som äger området: Millenion, och påbörjar helt enkelt sina mafialiv och resan mot framgång.

Handlingen låter löjligt enkel men den är egentligen bara löjligt underhållande, ger coolt action och yeah, mafia for the win!!!

Och bland karaktärerna har vi de två jag nämnt, samt en del andra karaktärer, däribland Bear Walken, Millenions chefs närmsta man, och givetvis chefen för organisationen, Big Daddy. (Like a crimebaws!)

Handlingen var, i vetenskapliga termer,

och tillfredsställde mig och mina förhoppningar på alla sätt och vis, om inte mer! Jag fick action, jag fick coola karaktärer, jag fick en fantastisk historia om två män med sikte mot toppen, den gav ALLT! Men, för att en serie ska vara riktigt bra brukar jag se det som att den måste lära något, måste få tittaren att sitta och tänka över saker och kunna relatera, genom kraftfulla och intressanta teman. Och guess what, även det lyckas den här serien med och då kanske ni börjar undra

men let me assure you, jag skojar inte. Serien har starka sidokaraktärer som för fram en massa teman och tankar som, även fast jag kanske inte kan relatera till att vara en fucking badass Mafiaso som kan dualwielda vapen, är i asgrymma gunfights 24/7 och har det ascoola namnet Brandon Heat, så fanns det flera ögonblick och stunder då jag helt enkelt bara satt ned, förtrollad och tagen av problemen och frågorna som väcktes. En sak kan jag bekräfta, denna handling håller sig bra i minnet och kommer alltid göra det.

Men dock, handlingen var alldeles utmärkt men sen hände en sak, som visserligen fick mig mest att tycka att serien bara blev coolare, men som jag samtidigt kan förstå att folk stör sig på. Efter sisådär halva serien kommer mer och mer sci-fi element, och i början kanske det är okej för att det skapar en viss intressant handlingen men senare skulle många säga att det går helt överstyr och att hela gangstergrejen och allt det som man älskade med första delen av serien flög out the window och att det inte skulle vara en chock om Masterchief slutligen dök upp. Jag kan delvis förstå detta, men personligen var jag inte särskilt störd av det för även om det blev väldigt supernatural så fanns fortfarande det viktigaste i serien kvar, nämligen det huvudsakliga temat som jag inte tänker berätta något om här, och serien känns in a way fortfarande som det Gungrave man kommit att känna över flera avsnitt. Och dessutom tyckte jag själv att serien bara blev ännu coolare eftersom att det nu enligt mig bara finns en serie som kan börja som en awesome cime-serie och sluta som en awesome supernatural-serie, och det är Gungrave.

Så, förenklat, även om handlingen tar en drastisk vändning i genre så finns fortfarande grundtanken där på sätt och viss, och seriens senare del, om man är lite öppen, är ingenting som hindrar en från att ha a good time. Dock, även om jag inte störde mig särskilt på mycket på det övernaturliga var det lite synd att många av karaktärerna i den övernaturliga delen helt enkelt inte berör eller tillför något på det känslomässiga planet.

Och nu till karaktärerna, som är svåra att beskriva än asgrymma och coola som **********************************!!!!! typ...! Karaktärerna tar upp olika aspekter och väcker nya frågeställningar och tankar, och många av dem är mycket djupare än vad man först kan tro då de, som sagt, väcker funderingar, samt tydligt förändras genom tidens gång och påverkas av dagarna som passerar, inte bara utseendemässigt utan också rent karaktärsmässigt. Karaktärerna ter sig på så vis hyfsat realistiska, om man bortser från de mer eller mindre osmakligt smaklösa namnen vissa av dem bär, varav min favorit nog är Bob Poundmax! (För han gillar att käka, u get it!?) Och nej, jag skojar inte... Men det som egentligen stör mig mest bland karaktärerna är en av karaktär som kommer senare i serien som heter Mika och är, för att uttrycka mig milt, helt fucking värdelös! Vad fyller hon för roll? Jo, hon räddas och hon gråter! Jag skojar inte när jag säger att hon var den som kinda sabbade den här serien för mig...

Och så till animationen, som ser fantastisk ut för sin tid, fortfarande är ganska najs vilket inte borde komma som en överraskning eftersom att det trots allt är Madhouse som gjort den! Fina detaljer, bra karaktärsdesign som passar karaktärerna klockrent, välgjorda actionsekvenser och det ser helt enkelt bloody bra ut!

Ljudet har väldigt passande soundtrack att erbjuda som passar perfekt för tonen och stilen i serien, och som kanske inte kan klassas som ett mästerverk men som definitivt fyller notan och lite till. Och endinget, så klockrent! Att hitta något mer passande skulle vara en utmaning utan sitt like som till och med skulle ställa Dolph Lundgren på plats!

Hehe... hehe... eh... näh asså det är helt lugnt, du kan gärna återgå till dina testosteronpackade actionroller så lämnar vi det så här... Jag menar, jag vill ju trots allt inte göra dig illa! (Note: I think I died)

Openinget däremot, är en helt annan historia! Musiken i det var bra, men bilderna och animationerna kändes ganska opassande för serien som man kommer att känna den och kan förvirra tittare en aning.

Dock det största problemet jag hade med ljudet var att Harrys röst ändras senare i serien, och den senare rösten var en på tok för drastisk förändring. (Normalt går man ja bara igenom voice-change en gång, inte två!)

Och sist men inte minst, har jag något att tillägga? Jo, första episoden avslöjar ganska mycket om vad som händer senare i serien och är egentligen mer eller mindre en rak rip-off av ett av de senare avsnitten, bokstavligt talat, många av scenerna i första episoden var direkt tagna och det var enormt störande. Så, egentligen skulle man kunna skippa första avsnittet för allt som det visar kommer man få se ändå, men om man gör det är det viktigt att inte tänka sig mycket på introt. 

Så, betyget för denna anime blir 9,1. Gungrave är en väldigt bra anime som har en del tydliga brister, men ändå ställer sig enormt stark och får en väldigt stark rekommendation! Och ärligt, även om den inte är perfekt, så kan jag erkänna att jag nog ser Gungrave som en av de coolaste animeserierna jag någonsin sett!

Den behuvade hjälten from long ago - Assassin´s Creed spelrecension

Sommaren innebar för mig: en massa anime och en massa spel! Så, jag köpte kinda vadsomhelst som föll mig in i den naiva tron att jag faktiskt skulle ha tid att spela allt. Låt mig säga, det gick sådär med det men ETT spel hann jag, två egentligen men yeah, u get the idea. Så spelet, vars recension jag har skjutit upp i evigheter men nu ska bedöma, är första spelet i Assassins Creed serien. Denna spelserie har jag mer eller mindre ignorerat i årtal men genom en del vänliga personer som insisterade att det var ett must-play så lyckades jag till slut lyfta på arslet, öppna plånboken och slänga ut lite bränsle i form av kontanter till den patetiska postarbetaren och Discshop. Och nu sitter jag här, solen skiner, buskarna är gröna och det ät skit på TV, så här kommer det...

Assassins Creed är ett historiskt action-adventure open worls stealth spel (säg det snabbt hörni hehe!) av utvecklat av Ubisoft Montreal.

Spelet utspelar sig vid två tider, då den första att nämna är nutid då man följer Desmond Milles som tvingas vara i en maskin som kollar i DNA efter lagrade minnen från personens förfäder och sedan låter individen återuppleva förfaderns liv från särskilda tidpunkter. Desmond tas in i en form av anstalt och tvingas återuppleva sina minnen efter sin förfader som var lönnmördare, utan att egentligen få veta varför. Den andra tiden i vilken handlingen äger rum är år 1190 samtidigt som det tredje korståget och följer Altaïr, en förfader till Desmond, som är med i ett brödraskap med lönnmördare (assassins) och som genom en viss händelse bryter mot alla regler som de har och sänks så pass i grad så att hans enda sätt att återkomma till sitt höga anseende är att genomföra 9 mord på 9 män i städerna Akko, Jerusalem och Damaskus. Men, det visar sig vara mer bakom morden och de nio männen än vad han först trodde... Och så börjar ett äventyr med en massa tjuvlyssnande, skuggande, utfrågningar med hjälp av de mäktiga nävarna, svärdstrider och fking badass assassinations med lönnkniv!

Så, bland karaktärerna har vi Altaïr...

...och en del historiska personer som jag inte vill namnge i recensionen, helt enkelt för att inte spoila!

(Masa kan inte sin historia, huh huh!) ... shuut uuup!

Så, dags för handlingen, vad tycker jag om den? Jag tycker att kinda att...

och jag skojar inte! Varför är den shit? Missförstå inte, den hade mycket potential men de fuckade upp det eftersom att förundersökningarna om var lönnmordsmålen befinner sig består av att gå omkring i staden och antingen trycka på en knapp så har man tjuvlyssnat (yay) eller fråga ut personer vilket basically innebär att spöa skiten ur dem, och annat som ju är jätteroligt...

och även om morden och karaktärerna man skulle döda i sig kunde ge intressanta historier så var det ingen story man fick njuta av eller frossa i, och det hade varit utmärkt om handlingen hade varit närvarande även före morden. Som det är nu handlar det mer eller mindre bara om vad man ska göra så det historiska hamnar verkligen i skymm undan. Och värt att tillägga: Desmonds del av storyn suger eftersom den mer eller mindre går ut på att han somnar in i apparaten, vaknar upp, går och lägger sig i sängen, vaknar och stiger upp, går in i apparaten igen, om och om och om och om... igen! 

Karaktärerna hade kunnat varit intressanta men återigen förstör förundersökningarna ganska hårt, och morden känns därför inte som de har betydelse. Men det största problemet jag har med karaktärerna är i slutändan Altaïr för han är asgrym, det kan jag erkänna, men asgrym räcker inte. Han har ingen karaktär, hans personlighet är lika intressant som mina tånaglar och det är helt enkelt väldigt svårt att säga att man gillar honom eller att han växer på en, och det är väldigt svårt att bry sig om en sådan karaktär.

Så handlingen sög! (Bokstavligt talat alltså!) Men, i slutändan kanske det går att förlåta en aning för det är ingen hemlighet att storyn inte är det som fångar spelaren, och som kanske inte ens ska fånga spelaren. Det är nu jag kommer till gameplay. 

Spelet funkar helt enkelt som så att man kan freerunna genom städerna, hoppa från tak till tak och vara som fucking Batman på 1100-talet! Och bara för att bevisa likheten:

Batman

Altaïr

(Ni kan tacka mig för att jag skrev vem som var vem later!)

Och det är basically det som är grejen med spelet så att säga; springa över tak och känna sig cool!

Men vad spelet har att erbjuda mer i mekaniken är ett fajtingsystem med svärd eller kniv (eller nävar för att det är ju jättekul!!!!) som har en del mer eller mindre brutala och asgrymma finishers på motståndarna. I strid kan man skydda sig, man kan kontra motståndarnas attacker och göra asgrymma killing moves, samt slå till själv, och om man trycker på attackknappen rätt då svärden klingar gör man också där ett killing move, och det är fajtingen, som faktiskt var förvånansvärt rolig. Jovisst att kontrandet blir lite tråkigt senare då det blir tjatigt att ständigt stå och vänta på att motståndaren ska gå till angrepp, men det ser jäkligt snyggt ut och ger mig verkligen belägg att säga det en gång för alla: Altaïr är fucking badass! Men i slutändan nöts fajtingen ut in i helvetet, och jag kan inte låta bli att känna att spelet samtidigt som det var en innovationsbomb i konceptet var ett innovationstomrum vad det gäller det mesta annat.

Övrigt i arsenalen har man lönnkniven med vilken man helt enkelt kan lönnmörda personer på ett mer diskret sätt än att bara öppet slasha dem med svärdet, och dessa mord är tämligen coola och precis vad man skulle kunna vänta sig av en Assassin.

Men spelet erbjuder mer, däribland en enorm levande värld som osar av stil och ser som tagen ut från 1190, och en massa personer som är tagna från 1190! Världen man är i är otrolig och livfylld, och erbjuder enormt mycket att göra! (Om man pallar dvs för en del av grejerna är en pain att klara av)

Men som har sagt innan, allting är inte bra i gameplay, och då kommer jag tillbaka till de där förundersökningarna man måste göra innan varje mord som snabbt blir gamla och tråkiga och spelet går in i en ond cirkel av upprepelse. 

Grafikmässigt är spelet ganska imponerande för ett spel från 2007 och även om karaktärerna inte ser särskilt snygga ut kan det inte förnekas att staden gör det, och att ta sig till en högre höjd och bara ta in alla intryck är en upplevelse!

Ljudet är okej och låter som det ska, vapnen låter realistiskt, staden låter som en stad ska göra fast lite väl upprepande, spelaren bjuds på ganska stämningsgivande musik men alltför sällan och musiken blir snabbt gammal. Men nu till det jag bara inte kan sluta berömma spelet för; röster som verkligen reflekterar tiden och platsen. Flera av vakterna snackar till exempel tyska, och det är bara ett exempel på hur mycket krut de faktiskt lagt ned på den ljudliga fronten. Det enda som förstör vad det gäller rösterna är Altaïr som låter som en ständigt uttråkad amerikan, vilket kanske inte lika väl reflekterar tid och plats...

Jag gillade spelet men blev besviken med slutet då det var långt ifrån så episkt jag hade velat och den lätt coolaste och mest utmanande striden inte var den avslutande striden, samt att slutet var alldeles för enkelt att klara. Och för att vara ärlig, en del av mig ville bara skrika "FUCK YEAH!" då jag var klar eftersom att spelet mer eller mindre hade tvingat mig göra samma saker i flera timmar, för en intet belönande story. Mitt slutgiltiga betyg för första Assassins Creed blir, efter en massa komplicerade uträkningar som jag inte kan skriva här för att de skulle vara för svåra att förstå i skrift: 6,2. Detta spel var bra och är värt att spela för att det för en till en otrolig värld  och bara känslan av att vara 

fast på den tiden är ganska prislös. Det som drar ned betyget och gör att jag inte kan säga att jag helhjärtat rekommenderar spelet är brist på variation i vad man ska göra, och att världen i sig är fantastiskt men det mesta utöver det rör sig kring gränsen för godkänt, och det bästa exemplet på det är en obalanserad handling utan karaktärer man bryr sig om, och bra historier som tar slut innan de knappt börjat.

Man on a Ledge filmrecension

En trist eftermiddag, lite regn och ganska mulet ute, och jag kände inte för att göra ett skit! Så, eftersom jag inte kände for att göra något så bestämde jag mig för att dra till en videobutik i närheten och köpa en billig DVD (vad alla gör om de inte känner för att göra ett piss såklart!) och det var just denna film. Så, kom hem, såg på den, saknade något att göra igen och spenderade dagen i ångest över skolstarten som kommer närmre och närmre, så det var ju en... glad dag!

Så, Man on a Ledge, från 2012, thriller, skriven av Pablo Fenjves och regisserad av Asger Leth.  Utspelar sig i New York, och bland skådespelarna har vi bland andra Sam Worthington, Elizabeth Banks, Jamie Bell, Anthony Mackie, Genesis Rodriguez och Ed Harris.

Denna film kollade jag på utan förväntningar, och med det sagt, den var faktiskt bättre än vad jag hade trott av en relativt slumpvist utvald film.

Filmen handlar om vår huvudkaraktär Nick Cassidy som sitter i finkan, av okända anledningar. Hans farsa har dött och han får tillstånd att lämna kåken för att gå be begravningen, som han utnyttjar till att fly, och tar någon dag senare in på ett hotell där han hamnar i ett rum väldigt högt upp, och sedan går ut genom fönstret och ställer sig på kanten mot väggen, startar värsta grejen och lockar till sig myndigheterna och en ganska saftig publik, ber om att en kvinnlig polis vid namn Lydia Mercer ska komma... Och yeah, sen står han där, kan möts sitt öde närhelst han vill, av okända anledningar, samtidigt som något särskilt verkar vara på gång i staden... (SUSPENSION FTW!!!!!)

Och bland karaktärerna har vi, den som jag nämnde innan, Nick Cassidy (Sam Worthington), den kvinnliga snuten som verkligen känns JÄTTEVIKTIG FÖR STORYN (Note:Ironi), Lydia Mercer (Elizabeth Banks), Nicks brorsa Joel Cassidy (Jamie Bell), och en del andra.

Handlingen kanske inte låter så bra, och jag kan inte säga att den var del heller. Ett problem jag ser med storyn är att vi som tittare aldrig får se vad som egentligen hände och varför Nick blev gripen, vi får bara höra om det, vilket är synd för en flashback från den tiden hade kanske väckt mer känslor och sympati, och stärkt karaktärerna. Som det är nu har man egentligen ingenting som säger varför man egentligen ska heja på Nick, och det blir långt ifrån samma episka ögonblick och spänning som det kanske annars hade kunnat bli.

Karaktärerna är like djupa som tomatskämtet och vi känner aldrig mycket för eftersom att de är där, de gör vad de ska göra, men inget mer. I viss mån kan jag förstå det men i detta fall tycker jag att de hade kunnat försöka mer, och som sagt, lagt in en flashback för att väcka sympati för huvudkaraktären. Och mitt sista klagomål om karaktärerna: Lydia Mercer, eftersom det känns som att hon är där av EN ANLEDNING, att vara ett halvhjärtat kärleksintresse. Jag svär på att de hade kunnat tagit bort just henne från filmen och det hade inte gjort någon större skillnad!

Skådespelet var helt okej, hyfsat övertygande om man bortser från Nicks eviga mumlande!

Dock, miljöerna och att filmen utspelade sig i New York var klockrent förfilmen!

Hyfsat snyggt filmat.

Ljudet var lite bättre än väntat, med ganska najs musik!

Såååååå... WE´RE NO STRANGERS TO LOOOVE! YOU KNOW THE RULES AND SO DO I! A FULL COMMITMENT´S WHAT I´M THINKING OF!  YOU WOULDN´T GET THIS FROM ANY OTHER GUY! I JUST WANT TO TELL YOU HOW I´M FEELING, GOTTA MAKE YOU UNDERSTAND! NEVER GONNA GIVE YOU UP, NEVER GONNE LET YOU DOWN, NEVER GONNA... NAHNAH ICE-CREAM!!!!!!!

Hehe, ja i alla fall betygtime! 5/10, väldigt genomsnittligt, inget särskilt, jag säger inte åt er att inte kolla på den men jag säger inte att ni borde. Om ni vill är det helt okej, om ni inte vill, också helt okej! Så, tills nästa gång, ha det Rick Astleyigt!

En serie om folk so vill skaffa vänner (read me!) - Boku wa Tomodachi ga Sukunai säsong 1-2

Denna ljuvliga dag är jag här för att recensera animeserien Boku Wa Tomodachi Ga Sukunai och dess andra säsong Boku Wa Tomodachi Ga Sukunai Next, som jag i fortsättningen för enkelhetens skull bara kommer kalla " Boku Wa Tomodachi Ga Sukunai och Boku Wa Tomodachi Ga Sukunai Next"! (Note: Jag drev) Så nej, ni som hade hoppats på att jag skulle använda den smidiga titeln, oroa er inte, det kommer säkert komma i framtiden! (Precis som jultomten som jag har väntat på i sjutton år)

Så, Boku Wa Tomodachi Ga Sukunai är en romance/school/slife-of-life anime, som så få andra (Masa=jokeful today hihi), och den är gjord av AIC Build. Totalt är den 24 episoder.

Handlingen följer vår manliga huvudkaraktär Kodaka som går i skolan, som de flesta andra, men han har inga vänner. INGA! Varför kan man undra? Jo, för att han är känd som delinquent, kolla bara på hans hår för tusan!!!!! Så yeah, han har inga vänner, och han går i skolan, och har inga polare, men tro det eller ej, där tar inte handlingen slut! (OMG wut u saying???) För han stöter på en ensam flicka en dag i klassrummet, ser henne prata med någon, eller snarare ingen för hon pratade med sin låtsaskompis som inte finns på riktigt, och yeah, han har träffat någon som är kinda som honom, och inte har några polare, så yeah! Och denna tjej kommer en kort tid senare på att hon ska skapa en klubb som fokuserar på att skaffa vänner, och tar genast in Kodaka som en given medlem, och sen börjar äventyret...! (Damn jag äger på att skapa spänning!)

Och där träffar han en massa roliga personer, och klubben gör en del saker tillsammans för att lära sig hur man umgås med vänner så fort man skaffat dem, och en massa roliga saker händer. Så, vilka karaktärer är med i den här serien då? Jag vill egentligen inte avslöja för mycket, eftersom att en del av dem kommer ganska sent, men dock kommer jag referera till dem med namn då och då.

Vi har först av allt huvudkaraktären Kodaka som är halvbritt, och därför har smutsblont hår som självklart betyder att man är född buse och gillar att slå folk (it´s called logic folks!!!), eller ja, det är så han är känd hos alla i plugget i alla fall. Så, hans utstötthet leder till att han ganska motvilligt och på "den mystiska tjejens" order går med i vänklubben.

Och den mystiska tjejen heter Yozora, och är likaså ganska utanför. Hon är ganska kall och hård, och ENORMT socially awkward, så att hon knappt kan vara på en buss! (Verkar stabilt!) Och hon tar initiativet att skapa klubben.

Don´t let yourselves be fooled by her appearance, or she´ll slash you!!!

Och sen har vi en del andra karaktärer som kommer in i bilden!

Handlingen kan jag inte direkt kalla den mest djupa jag någonsin sett, men dock, den var extremt rolig! Den har sina running jokes, de funkar in i slutet, och denna serie gav mig faktiskt väldigt många skratt. Handlingen var wunderschön, helt enkelt, och höll sig bra genom hela!

Karaktärerna verkar väldigt simpla och platta först, det tyckte jag, men dock så blev de chockerande mycket bättre än vad jag trodde de skulle, för i slutändan byggde de på sina basroller som man så ofta ser i anime, men utvecklades till något mer. Några av karaktärerna fick väldigt bra development, särskilt i andra säsongen, ett märkbart exempel där är karaktären Rika. I första säsongen förblir jag tveksam till vad jag ska tycka om dem, men som sagt, i andra blev de asbra!

Animationen ser ganska medelmåttig ut, inte för att det är något dåligt. Karaktärsdesignen hade jag ingenting emot, den passade ganska bra för serien. Animationen i övrigt såg ganska bra ut, men ingenting överdrivet bra direkt. It passes, om vi säger så.

Ljudet hade lite mer än animationen att erbjuda, men inte särskilt mycket. Bägge openings är inget värt att nämna, ganska bra endings dock. Bra voice-acting as expected. Soundtracket är inget outstanding.

Fanns det några saker som jag vill tillägga att jag gillade? Jag har redan nämnt det en gång men det skadar inte att säga det en gång till, som Chow Yun-fats namn till exempel, men denna gång är det "humorn" som tål att upprepas! Underbar humor, det var länge sedan jag hade så roligt med en serie! 

Dåliga saker? De hade kunnat göra twisten i slutet av första säsongen till mer av en twist, och inte något som man redan visste.

Så, som sagt, det var alldeles för uppenbart.

Så, vad får denna anime, Boku wa tomodachi ga sukunai? Efter dagar av tänk och en massa knytnävsmärken i betongväggarna har jag kommit fram till svaret; 6/10. Ganska rolig, jag gillade animen, men om jag ska göra den rättvisa kan jag inte ge den högre än 6/10. Men ändå, den var tämligen underhållande och är rekommenderad, om du gillar genren dvs, annars är den nog ingenting för dig.

Mörka Platser (Dark Places), Gillian Flynn, bokrecension

Sommar innebär chill och mer tid att åtnjuta allt vad livet har att erbjuda, dvs. spel, anime och böcker! Men, mer av det innebär mer för mig att göra. Och det i kombination med mina nu något proffsiga recensioner som tar mycket längre tid att skriva gör så att jag nu har en hög med saker att skriva om, so time to get to work!

Idag kommer jag med en bokrecension av Gillian Flynns Mörka Platser (Dark Places), som är en deckar/thriller/you-know-what-i-mean bok skriven 2009, men som jag först nu fick nys om genom den översatta versionen, och köpte. Så nu sitter jag här, te framför mig, spänner magmusklerna, tänker på hur awesome jag är och ska recensera detta verk. Och nu, sätter jag igång.

I Mörka Platser följer vi den kvinnliga huvudkaraktären Libby Day vars två systrar och morsa blev brutalt mördade en natt för 25 år sedan. (inte 17 eller 23.465 utan 25!) Morden begicks av hennes bror Ben Day som sedan dess har suttit i fängelse på livstid. Under all den tiden har hon levt ett liv i depression, och inte pallat göra något av sig själv. Hon lever på pengarna som hon får från fonderna dit folk alltid skänkt pengar, och hon lever ensam utan att prata med någon eller några, varken sin bror, sin bortsprungna farsa eller sin moster. Men en dag blir hon kontaktad av en man som heter Lyle, och han ber henne komma till den så kallade Mordklubben där en massa personer som är extra insatta i särskilda mordfall ( så kallade F.R.E.A.K:s) kan tänka sig erbjuda Libby betalning om hon kan ge dem saker eller information av värde vad det gäller morden på sin familj, till exempel gamla dagböcker eller ännu bättre, information rätt från personer som var kopplade till  händelserna, och genom det börjar hon för första gången på 25 år försöka ta reda på vad som egentligen hände den där natten...

Bland karaktärerna har vi den ovannämnda Libby Day, de karaktärer hon träffar på, Lyle som underhåller sig om hur det går för henne samt ger henne den information de redan har, och inte minst, hennes mor Patty Day och bror Ben Day ur vilkas perspektiv man får uppleva tiden före morden.

Handlingen har fått mycket beröm för att vara en riktig pageturner som man inte kan få nog av, men jag kan inte helt hålla med om det. Boken blir spännande senare, kanske efter att man läst halva, eftersom att alla intressanta frågor och oklarheter med morden kommer fram ganska sent. Det som egentligen höll mig kvar som läsare någorlunda i början var huvudkaraktären Libby, men hon räcker i sin tur inte för att täcka bristerna i första halvan av boken. Men sen, när alla frågor väl väckts, blir det döspänning to the max, och men engagerar sig som läsare minst lika mycket i Libbys resa som i Bens välgjorda historia från tiden före allt hände, som också gör boken och dess handling rikare.

Presentationen är bra med det minus att, som sagt, inga intressanta frågor ställs i början, så det som egentligen håller en kvar är Libby vilket inte helt räcker... (but it´s bloody close!)

Karaktärerna väcker mycket känslor och hat i allmänhet, vilket är bra! Sidokaraktärerna får precis lagom utrymme och de viktigare karaktärerna får den plats de förtjänar. Karaktärerna är så välgjorda som de kan vara i en deckare av detta slag, och visar utmärkt hur karaktärerna förändras genom tidens gång. Och vår älskade (eller hatade) antihjältinna Libby är en asgrym karaktär vars komplexitet funkar utmärkt för boken, och hon framställs verkligen som så bitter som hon borde bara.

Miljöerna används på ett ganska bra sätt för att förstärka ytterligare teman som tas upp i boken, som att inte riktigt veta sin plats, samt att reflektera Libby och hur nedgången hon har blivit.

Språkligt sköter den sig ganska bra och har en del välgjorda bilder, och språket anpassas i regel väl efter karaktären som man följer. Libby erbjuder ett berättande ur förstaperson med många nyanser och drag som gör så att hon verkligen talar igenom boken, och det känns som att hon personligen har skrivit det. Men, jag har en del klagomål på språket i övrigt, däribland en del motsägelser som störde mig enormt, samt en del översättningar som var väldigt konstiga och kände felplacerade, som något som man naturligt inte skulle säga på svenska. Dessutom var en del meningar ganska konstigt konstruerade, dock vet jag inte hur mycket av denna kritik jag ska rikta mot författarinnan eller översättaren, eftersom jag inte läst boken på originalspråk.

Och slutligen, slutet. Slutet gjorde boken rättvisa, men hade gärna kunnat varit längre och visat aftermatchen mer, för det fanns saker jag hade velat se som jag inte fick. Man tillfredsställdes dock som läsare någorlunda, och gillade också att boken faktiskt gav en en del chanser att lösa gåtan själv, men att det inte är för lätt!

Så, betyg... efter den komplicerade uträkningsprocessen landar mitt slutgiltiga betyg för den här boken på en ganska stark 8 (8,75 för er som undrar) och min personliga rekommendation att läsa den om ni inte har något emot genren.

Om ni vill veta mer om boken, varsågod att kolla in här:
http://www.youtube.com/watch?v=BROWqjuTM0g

Ha det väl! (hihi!)

This is gonna be awesome, I mean c´mon, it´s Madhouse ffs! (12 eps later) okay, I take that back - Photo Kano animerecension

Så, Photo Kano, ny serie för i år, ytterligare en serie som jag hade ögonen på tidigt men som det tog ett tag för mig att börja kolla på. Det verkade som en klockren anime, som att det kanske till och med kunde bli en fullpottare, eftersom att första avsnittet var väldigt imponerande, och eftersom att serien var gjort av Madhouse som är legender i mina ögon.Så man kan helt enkelt säga att mina förväntningar var ganska höga... I´m not gonna say more!

Photo Kano är 13 episoder lång, av Madhouse (Oh my gaaawd Madhouse ftw!!!), från 2013.

Handlingen följer vår manlige huvudkaraktär Maeda som en dag får en kamera av sin farsa, en riktigt dyr och fin en (dat animation!) och finner sitt kall, nämligen fotograferande. Innan har han gjort allting: fotboll, baseball, löpning, a shitload of things, men han har aldrig hittat något som han verkligen fastnat för, tills denna vackert glänsande kamera kommer med vars lins han kan ta kort på natur, tjejer, objekt, tjejer, sexy poses med ursäkten att han ser en utmärkt chans till en bra bild, bikinifester, gymnastisk med tjejer och tätt åtsittande dräkter, och lite mer tjejer! (Och tjejer, glöm inte tjejerna!) Så, han börjar fotografera allt han ser, överallt, varvat med hans interaktioner med de många kvinnliga karaktärer som omger honom och som mer än ofta kan tänka sig ställa upp på lite bilder! (Lucky bastard he is) Men hans tur rinner inte ut där, eftersom animen är gjort i ett så kallat Omnibus format! Åh just det, ni kanske inte vet vad Omnibus format är för något så här kommer en förklaring!

Explanation follows:

Omnibus formatet är en typ av romantisk anime uppdelat i arcs där handlingarna i varje arc utspelar sig i olika universum, detta betyder i enkelhet (det är en komplicerad process som jag måste förenkla i skrift) att efter att vår älskade huvudkaraktär har fått till det med en tjej hoppar tiden tillbaka, ´nollställer´ deras förhållande och gör det möjligt för honom att inse sina känslor för en annan kvinnlig karaktär utan att vara en otrogen skitstövel. (As scientifically said as possible)

Så yeah, lucky guy!

What´s his secret, is it the shoes???Damn Maeda, I want your shoes!!!!!

Värt att notera som jag finner intressant är att han faktiskt inte är pervers, utan en väldigt decent guy, så yeah, lite kul med omväxling!

... okay shut the fuck up!

Och bland våra övriga karaktärer har vi snubbarna (och tjejen) i fotoklubben som han går med i, som i själva verket visar sig vara ett gäng pervon på jakt efter den perfekta avslöjande (if you know what I mean) bilden, men de fyller i princip ingen som helst funktion för handlingen. Men däremot har vi ju också de sju kvinnliga karaktärerna som alla for some reason verkar dra sig till snubben med kamera (är det linsen eller är det skorna, God tell me!) och som han i sju arcs sakta men stadigt börjar bygga ett förhållande med, en tjej i taget, och när jobbet är klart går det över till nästa.

Note: När jag sa sakta och stadigt menade jag egentligen ALLDELES FÖR SNABBT! (Thanks Google Translate, first thing you did right!) Det är HÄR  som det börjar gå åt helvete, just HÄR! Förklaring följer:

Serien är alldeles för kort, och den korta längden leder till att i princip varje tjej bara får ett avsnitt för sitt arc, vilket=väldigt dåligt development. Det säger bara ett kameraklick och sedan är de visst intresserade av varandra och själv sitter man där och är jealous- eh jag menar förvirrad! (Close shot) Men det som stör mig mest, om man bortser från att relationerna känns så förhastade och att tjejerna kanske kunde ha varit jättebra karaktärer men inte blir det på grund av för lite screentime, är att en av tjejerna får TVÅ avsnitt för sitt arc! Själva idén jag ser med Omnibus formatet är att man kan hoppas på en tjej som man tycker är bättre än de andra, och får se hennes bästa sida utan att andra kan komma och säga någon annan är bättre. Så att säga, själva idén enligt mig är att varje tjej ska ha lika chans och vara like likeable i sig så att man sedan som tittare får välja helt själv, men nej, så blir inte fallet i Photo Kano tack vare att de visar en tydlig favorit med två avsnitt!

Och till råga på det var karaktärerna inte särskilt märkvärdiga heller, då de är så simpla så man gråter över det ´mänskliga djup´ (ironi) som de visar hos sina karaktärer. Vem vet, de kanske hade saker som gjorde dem bra? Det kan jag inte veta på grund av att de inte ens fick en chans att visa det under så lite tid. Och allvarligt, en beach-del i varje arc!!! Jag skojar inte, i varje arc! Undrar vad de delarna fyller för viktig funktion för storyn...

BOOBIES!!!!!

(Host) Näh, kanske något annat...

BOOBIES!!!!!

Så yeah, them plotdevices...

Now I´m pissed! Jag kan bara beskriva det med ett ord och det är...

Så, nu när jag har rageat klart på det är det dags att gå vidare till det som jag inte kan sluta ge animen cred för, nämligen animationen. Bakgrunderna och miljöerna ser fantastiska ut (tack Madhouse!) och det finns fler exempel på en grad av ansträngning då man får se hur bilden flytande byter vinklar då Maeda-kun ska fotografera bikinitjejer, strictly för fotograferandets syfte of course, och animationen ser helt enkelt väldigt bra, flytande och vacker ut med flera tillfällen då man verkligen kan ana vad mycket jobb som lades ned för just den delen! Animationen är nog det bästa med den här serien, för att vara ärlig!

Och sen till ljudet. Gillade opening och ending, fanns ganska bra musik men ingenting som var überbra, och ingenting man minns efter en längre stund, bra VA dock. (Voice acting)

Jag tyckte ändå i slutändan om den här animen, men kanske inte för vad de ville att den skulle vara. Jag gillade den för animationen, samt att det var ett väldigt intressant koncept med en fotonörd vars kamera blir hans väg till en massa kvinnor, samt, som sagt, those angle-shots! (Och ni som tittat, missta inte det för något perverst nu) Vad jag menade där var helt enkelt hur man fick se fotoobjekten ur en massa olika vinklar som verkligen flöt från varandra istället för att hoppa direkt till nästa.

I slutändan var det en lite bra anime, men det är synd att den hade så mycket potential som sedan gick åt H. Med bristerna jag har nämnt, SÄRSKILT den korta längden, ger jag Photo Kano 6/10. Kan vara värt att kolla på, men den är definitivt inte så bra som den kunnat bli!

Tack för er läsning av min fullständigt normala recension, vi synes!

Goddamn, is it the shoes or not!?

Grand Theft Auto: Ballad of Gay Tony spelrecension (smaka på den, ingen flashig rubrik hahahahahahahaha...)

Tillbaka med en ny spelrecension, som jag hade tänkt göra för länge sedan men inte funnit tid till, av den simpla anledning att "recension Grand Theft Auto" i själva verket är en term för "fucking roman" och jag redan då visste att den skulle kunna bli enormt lång, för det är ju trots allt (the magic word) GTA. (piece!)

Genom min kärlek för GTA IV och alla dess karaktärer blev det ett ganska naturligt steg att köpa och spela Episodes from Liberty City, och jag blev inte besviken på dem. De var inte bara som dlc:s som man i regel hatar för att de kommer med ibland alldeles onödiga tillägg i syftet att tjäna pengar, så att EFLC visade sig vara raka motsatsen och kanske till och med kunna funka som en stand alone upplevelse var en positiv överraskning.

Men men, nu ska jag sluta bli sentimental här, dags att skriva (kastar i sig teet like a baws) och recensera skiten ur det här! (Inte för att det borde finnas någon, det är ju trots allt GTA!!!!!)

Grand Theft Auto: Ballad of Gay Tony är gjort av Rockstar Games, som de flesta kanske redan visste, är den andra och sista delen i Episodes from Liberty City och likaså det sista spelet i GTA IV eran. Det kom till XBOX 360 2009, och till Playstation 3 och Microsoft Windows 2010 (diskriminering!!!!!) men yeah, och det var det, och nu kör vi. Eller nej, en sista sak som är väldigt viktigt att anmärka innan recensionen börjar på allvar: Handlingen är skriven av Rupert Humphries och AV FUCKING DAN HOUSER!!!!!

(För er som undrar vem denna legendariska man är har jag bara några ord att säga:  Se Red Dead Redemption, Bully, Max Payne 3 och så gott som vartenda GTA spel! )

Och nu sätter vi igång!

Handlingen utspelar sig i Liberty City, vilket man kanske kunde förstå av namnet "Episodes from Liberty City"... bara kanske... och man är denna gång huvudkaraktären Luis Fernando Lopez, som jobbar som personlig livvakt åt Anthony Prince, också känd som Gay Tony (för han är homosexuell och innan ni frågar så jaaa det är kul att säga det uppenbara!), och Luis jobbar då även som utkastare på Tonys klubbar, tjänar ganska bra med pengar, träffar en massa kvinnor som man skulle kunna säga är lite "lättfotade" på klubbarna, så hans tillvaro är ganska sweet på så vis. Dock blir den lite sämre om man tar med att Tony har enorma skulder från alla håll och behöver någon som gör smutsjobb i återbetalning och att hans familj och vänner är missnöjda med honom för att han har lyckats och "lämnat" dem och gatulivet i beräkningen. Så, vad innebär detta? Jo, att om ni ska spela detta kan ni börja förbereda er för ett äventyr i GTA-serien, närmre att vara over thet top som aldrig förr, med nya vapen, guld och spektakulära feats då Luis jobbar för att återbetala sin chefs skulder och hålla dem bägge säkra i den galna staden.

Så, i vanlig GTA-tradition stöter vi på en massa karaktärer, och om ni har spelat något i serien innan vet ni att de tenderar att kunna bli ganska vrickade och asroliga, och det skiljer sig inte här. Vi har: Anthony Prince/Gay Tony som är som fadersfiguren Luis aldrig fick, en del återkommande karaktärer från de två föregående spelen och en del nya, däribland den märkvärdiga figuren Yusuf Amir. 

Luis Fernando Lopez, en man med... eh... GUNS!!!

Anthony Prince, he´s just like a boss... wait a minute!

Yusuf Amir. På sätt och vis kan man säga att denna man ÄR spelet!

Storyn har mycket nytt att erbjuda vilket för att vara ärlig inte gör det riktigt lika ont att säga order "dlc"; när jag tänker på dlc associerar normalt till fullständigt onödiga tillägg som ska fungera som money makers, men så är inte fallet med TBoGT, för den har så mycket att ge. Som jag sa i min recension av Lost and Damned; det fungerar alldeles utmärkt som en stand alone upplevelse, och lika sant är det i det här sammanhanget. Allt man skulle kunna vilja ha av ett GTA-spel, och lite till, finns här! Handlingen erbjuder nya intressanta uppdrag som man aldrig har sett förut i serien, däribland en fucking guld helikopter, fallskärmshopp och i enkelhet några av de bästa och roligaste uppdragen jag kört! Storyn är spektakulär och även om den saknar djupet som man kunde se i GTA IV och Lost and Damned, är den enormt underhållande och slutar inte att få en att häpna förrän då eftertexterna kommer. (Fast vad säger jag, många tycker ju säkert att eftertexter är jättekul...)

Karaktärerna har många roliga dialoger och scener att bjuda på och håller måttet för vad man skulle kunna vänta sig. Och som sagt, Yusuf Amir. Underbar karaktär, asrolig, ett utmärkt tillägg. Likaså med the junky (ni som spelat know who I mean!) som kanske inte är "jättehärlig" men som funkar utmärkt om man haft en dålig dag på jobbet/skolan och bara vill ha någon att förflytta sin ilska mot!

Så nu till kärnan av spelet, ja, till och med jag som brukar tycka handling är väldigt viktigt anser att i ett spel som detta är ändå gameplay det viktigaste. Så, vad har jag att säga? Gameplayet är awesome!!! Spelet behåller systemet och principerna från GTA IV, inget nytt man behöver lära sig för att kunna spela spelet. Man tar skydd, om man vill, vilket man bör om man inte vill dö, skjuter, allt är likadant där! Betyder detta att spelet inte har något nytt att ge? Raka motsatsen, för faktum är att spelet gör något av det som jag var velat få ur GTA-serien under en lång tig: nya motherfuckin´ badassiga vapen! Ja, för nu när eran går in i sitt avslut med guld, glitter och explosioner innebär det en massa nya och extremt dyra och avancerade vapen som Luis får tillgång till, antingen genom sitt jobb för Tony eller genom andra kontakter. Dessa vapen inkluderar granatkastaren från Lost and Damned, sticky-bombs, en ny lite finare pistol, nytt awesome sniper, nya awesome automatvapen, och inte minst, fucking shotguns med explosive shells! Nya vapen, underbart!

Men sluta inte häpnas, för det kommer mer. Nya fordon, varav det by far mest märkvärdiga är a fucking noose-tank! Nya fordon, underbart!

Men det kommer mer nytt, och jag vet att många av er som körde GTA San Andreas kommer att brista ut i ett

FUCK YEAH!

när ni hör. Man kan (här kommer det) hoppa fallskärm!!!!! Bara det i sig är visserligen asgrymt, men det är hur de använder funktionen i övrigt som är asgrymt. Några av uppdragen inkluderar fallskärm, needless to say är de uppdragen fantastiska, kanske några av de bästa uppdrag jag kört! Och i övrigt inkluderas fallskärmen i race som äger rum i hela staden där man deltar med en massa olika fordon, och även i lite gammal hederlig basejumping. Dessa tillägg...SÅ KLOCKRENA!

Och vad finns det mer att göra i Libert City? Låt mig säga så här: överraskningarna slutar inte komma! (Lite som mina tårar när jag spelade Mass Effect... SHUT UP det var manliga tårar och de var befogade; Shepard och hon, de passade ju SÅ BRA FÖR VARANDRA!!! <3) Oj, så vad jag skulle säga innan något distraherade mig var att det finns nya sysselsättningar, som Fighting Club, där de äntligen använder fightingsystemet, som de faktiskt utvecklat, till något bra och enormt roligt! Mer saker de lagt in i spelet inkluderar Drug Wars då man med sina polare ska slå till mot andra gäng och tjäna pengar på drogbyte. (Därav drug wars) Likaså är denna sysselsättning rolig! Den enda sysselsättningen jag egentligen har något emot och tycker man hade kunnat göra bättre är jobbet som vakt på klubben, för det var helt enkelt inte särskilt roligt och aldrig något som jag faktiskt kände att jag ville göra.

Det sista värt att ta upp på på gameplay är uppdragen. Ballad of Gay Tony är kort, bara kring 25 uppdrag, men det gottgörs med enorma mått eftersom dessa uppdrag är några av de bästa evaaaa! Jag tycker personligen det var mer än lägligt av dem att lösa upp tyglarna lite och låta spelet ha med sådana överdrivna gameplayelement så att man inget annat kan göra än att älska dem! Missförstå mig inte, spelet har fortfarande mycket realism och känns aldrig overkligt som Saints row the Third, men spelet visar verkligen vilka otroliga saker man kan göra med verkligheten! Men likaså som det finns helt mindblowing uppdrag finns det också dem som är osmakligt dåliga, varav ett som går ut på att man ska köra en båt. Ja, köra en båt. Inget mer. Man kör helt enkelt en båt dit man ska, ser en scen, sticker sedan tillbaka... Vad jag har säga om det? Well, for starters:

Och det var vad jag hade att säga om gameplay!

Grafiken? Ser faktiskt väldigt bra ut och krutet ligger där det ska, nämligen på den magnifika staden som är nära perfekt! Staden, för att tala svenska, is beautiful! Eller sehr schön, för att tala engelska! Grafiken är inte perfekt, men vad hade man väntat sig av ett redan så bra spel!

Ljudet är skitbra! Radiokanalerna är många och ger mycket underhållning och musik, voice-actingen är perfekt med inga klagomål från min sida, ljudeffekterna är spot on och det slutar fortfarande inte slå mig att staden känns så levande, inte minst för att vanliga stadsbor går omkring i sina egna liv och har saker att säga till en om de vill. Kolla bara på eftertexterna och försök räkna hur många som fått cred för rösterna; vad jag nyss sa är anledningen. Röstjobbet handlade om så mycket mer än huvudkaraktärerna, utan inkluderade röster för mer eller mindre varenda karaktär i staden, även om den inte har någon roll, och det gör känslan av den levande staden desto bättre! Exempel följer:

http://www.youtube.com/watch?v=kxopViU98Xo

...

Så... YOU JUST GOT SAXROLLED!!!!!!!!!

(Och back to the subject!)

Jag älskade det här spelet, trots de stundvis väldigt lama uppdragen. Och spelet erbjuder så mycket nya bra saker att detta är något jag kan rekommendera för en som inte ens spelat GTA IV!

Så, vad blir min poäng för det här spelet? Jag älskade Ballad of Gay Tony och tyckte att det var enormt generöst och gav väldigt mycket av det som man saknat innan, och de sakerna man fick gjorde en inte besviken. Dock, att jobba på klubben utanför handlingen var riktigt tråkigt som sagt, och några av uppdragen var riktigt dåliga. Men samtidigt var en ännu fler uppdrag asgrymma och bjöd på mycket coola stunts och explosioner! Min poäng för Grand Theft Auto: Ballad of Gay Tony, blir 9,6. Avrundat uppåt blir den värd en 10. Så yeah, min poäng blir tio för enkelhetens skull, men för er som vill ha något mer exakt: 9,6. Så, helt enkelt, detta spel var asbra!

/Masa

(Ah btw, kommentarerna är öppna för alla så har ni något ni vill säga, feel free att droppa det i kommentarsfältet! ^^)