FFS det är Chow Yun-fat och John Woo ju!!!!! - Stranglehold spelrecension

Som en del av er säkert vet, som många av er säkert kan förstå om ni kollar in mina filmrecensioner är att jag är ett ganska stort fan av den kinesiska skådespelare Chow Yun-fat för hans många och imponerande roller i actionfilmer, och John Woo som är den coola snubbe som gjort många av de filmerna. Needless to say blev jag därför ganska till mig när jag upptäckte att John Woo hade varit med och jobbat med ett spel, ett ACTIONSPEL, som handlar om Detective Tequila Yuen som är huvudkaraktären i Hard-boiled (en film som jag älskar; kolla review), och då skulle det här vara en sequel. Och inte nog med det, vem är mannen som gör rollen för Tequila fast i spelet måntro??? Jo, Chow Yun-fat! Chow Yun-fat! Chow Yun-fat! Chow Yun-fat! Och ja, jag var tvungen att säga det flera gånger för riktiga bra personer kan man inte säga namnet på tillräckligt många gånger! (Se Sylvester Stallone)

Så, i alla fall, så fort jag såg det letade jag reda på ett exemplar till pc och väntade sedan en mindre tid (if you´re waiting for John Woo that is fucking eternities) på att det skulle komma. Sen kom det, sen spelade jag, sen... tog jag en längre paus... sen kom jag fram till att jag borde spela klart det och sen gjorde jag det! Och nu sitter jag här, snackar lite skit och ska recensera spelet! (Sträcker ut fingrarna) Nu jäklar kör vi!

Stranglehold är ett actionspel producerat av Midway Games för Playstation 3, XOX 360 och Windows. Regissören är John Woo (jag kan bara inte få nog av att säga det, John Woo för tusan!) och som sagt, huvudkaraktären är Tequila som görs av Chow Yun-fat! (That name... never gets old!) Och yeah, det är TPS.

Jag körde på pc eftersom att konsolversionerna var dyrare, om de fortfarande fanns att köpa dvs, så jag slog till på ett ex för datorn!

Handlingen följer inspektör Tequila som är en hårdkokt snut i Hong-Kong. Spelet börjar med att en snut blir dödad och att de ska utreda det, men då flera inte kan pga. att det skulle kunna sabba deras infiltreringar i Triaderna så ställer Tequila Yuen upp, till sin chefs förakt, och beger sig av på ett episkt äventyr bestående av action, restauranger, sönderskjutna möbler och en massa skurkar som kan dödas på de coolaste och överlägsna sätt man någonsin hade kunnat tänka sig. (Max Payne 3!) Va?! Näh, nu hörde jag inte riktigt... Så, som sagt, ett äventyr med de coolaste kills du någonsin kommer se! (Max Paaayne 3!!!!!)

... stfo

Så yeah, han beger sig till området där snuten blev skjuten, börjar skjuta folk, förstör möbler, väggar och oräkneligt många fruktstånd, kommer till en restaurang som leder honom till ett annat ställe och andra skurkar, och självklart, närmare kärnan av det hela, för allting är inte som det verkar... Han blir indragen i en mafiakonflikt som sträcker sig från Hong-Kong till Chicago.

Och bland karaktärerna har vi Tequila, Tequila, Tequila, Tequila... och en massa skurkar och oviktiga sidokaraktärer. Men, nu ska vi inte klaga, det är ju trots allt bara för en särskild karaktär som man kommer och spelar det här spelet...

Och det är handlingen. Handlingen låter inte så bra, eller? Jag kan erkänna att jag vara av precis samma uppfattning men sen insåg jag en sak; John Woos verk handlar inte om bra story, det handlar om en decent plot accompanied by en asgrym huvudkaraktär vars asgrymhet får storyn att verka bra, och ni kan kalla mig lurad men det har spelet verkligen lyckats bra med!

Plot? Pfft! They have guns!!!

Men vad som gjorde mig lite avtänd att spela det under en längre tid var andra kapitlet, då man visst ska göra lite community service och spränga en massa druglabs. Jag har ingenting emot överflödet av action, bullets, kroppar och blod MEN ett krav har jag, nämligen att det ska vara mitt i en betydelsefull handling, bara det är det kan det vara timtals med action for all I care. Och det är det som det blir här, men vad är den ihängande storyn då? "Skjut allt du ser!" Andra kapitlet, för att uttrycka mig fint, sög!!!!! Dock, annars var handlingen asnajs på ett John Woo-sätt. (Varför finns inte det ordet i ordlistan, tell me someone!!!) Men, handlingen var för kort, särskilt med tanke på att spelet inte hade något mer att erbjuda som gjorde det värt att spela än en medelmåttig (if not worse) multiplayer. Det kommer aldrig att sluta förundra mig att de inte ens lade in någon form av arcade mode!

Men om handlingen är som den är måste ju spelet rimligtvis ha stabilt och bra gameplay för att det ska funka, och det är där det hela faller lite. Jag kan erkänna att det var kul att spela det här spelet, men gameplayet hade så många brister. Coversystemet sög, och tycker personligen att det hade kunnat göras mycket bättre. Som det är nu kan man inte dra siktet för långt åt sidan, för om man gör det börjar siktet skaka sönder. (Hade de inte kunnat lösa det bättre!?)  Samt kan man inte ens skjuta från en del skydd där det borde vara möjligt.

Det finns alldeles för lite vapen, egentligen bara ett vapen av varje typ, vilket suger.

Nej, inte så, snarare...

Varsågod, det här vapnet får du. WTF!!!!! Okej inte så illa men ni fattar!

Och spelet försöker även göra sig känt genom sitt användande av slowmotion, så kallat "Tequila mode", och även specialattacker som man bara kan använda om man fyller sin mätare, och dessa moves kallas "Tequila bombs". (Obs, I´m not joking!) Det finns fyra typer där, varav de tre första kan jag acceptera men den fjärde och sista känns bara dittvingad. Missförstå inte, jag tycker det ser coolt ut med fucking Tequila som snurrar runt och skjuter folk, och den kinesiska musiken som går igång gör det bara bättre, men idén om att förbruka hela sin värdefulla mätare för skurkar som man lätt hade kunnat slagit utan den attacken... Känns dittvingat, men det ger verkligen spelet stilpoäng!

Och stilpoängen leder mig till en annan sak, nämligen stilpoängen i spelet. Det är nämligen så att man kan jumpdodga och skjuta i luften, i slowmotion, eller använda samma knapp för att göra lite coola Tequilastunt (ytterligare ett ord som borde finnas) med omgivningen, som att lägga sig på en rullande vagn och skjuta folk på vägen, hoppa från vägar och skjuta, glida ned för trapprelingarna och skjuta med mera, och om man gör sådana coola kills får man stilpoäng som fyller upp Tequilabomb-mätaren mer, men mest är de bara där för att döda folk på snygga sätt, vilket är den exakta anledningen att de suger. Det var bara några få Tequila style kills som jag hade nytta av egentligen och det var vagnen, hängandes från takkronan och KANSKE glida ned för trappor, alla andra kändes egentligen som att de bara var där for show. Jovisst att en del av dem funkade ibland och inte minst såg coola ut, men det värsta var att den kanske coolaste; den då man hoppar mot väggen, suger och då man använder den kan man vänta sig en träffchansen 1/100 att träffa en fiende, om man har tur!

... shut up Stallone...

Grafiken är också en letdown, då det är en ganska stor brist på detaljer, om man bortser från den massiva möjligheten att förstöra banorna, men annars är det alldeles för lite detaljer i det hela. Spelet ser suddigt ut, vilket blir extra tydligt i scener, skottlossningar ser inte bra ut, eld ser inte bra ut, elden från cigarettändaren är en katastrof, grafiken är väldigt medelmåttig! Det värsta är nog ändå när de försöker göra cinematic kills som i slutändan ser ganska fula ut, tack vare t ex hur kulorna påverkar de träffade kropparna, vilket verkar vara genom blåmärken eller något sådant i detta spel, samt blod som ser ut som... blobbar? Spelet är visserligen från 2007 men jag kan ändå inte påstå att det ser särskilt bra ut. Men det som stör mig mest; en del scener ser faktiskt väldigt bra ut, men då brukar det i allmänhet komma en sak som förstör magin, och det är tändaren vars låga ser förskräckligt dålig ut!

Men nu till det bra med spelet, där jag egentligen inte har särskilt mycket att klaga på, ljudet! Ljudet, that includes ljudeffekter, voice-acting, soundtrack, allt passar perfekt för spelet och genren so John Woo vill framföra! Ljudeffekterna sitter som de ska, soundtracket består av lite klassisk China-style musik som passar perfekt för spelet och Tequila/ Chow Yun-fat. Voice-acting är likaså bra, trots Tequilas mumlande (no offence bro we all love you anyways!) men med ett klagomål; de talar inte kantonesiska, har inte ens det som alternativ. Now THAT was a kick on the balls for me!

Nämen faktiskt, atmosfären, stilen, allt som behövdes för en John Woo film fast spel fanns nästan där, förutom kantonesiska och det sög! Men men, i övrigt var allt med ljudet bra!

Så, övriga bra saker? Huvudmenyn var fucking amazing!

Dåliga saker som jag inte fått med? I slutändan finns det väldigt få unlockables och de som finns har man ingen anledning att låsa upp. Och även att man inte ens kan lägga till engelsk text på den där kinesengelskan!

Så, vad har jag att säga om det här spelet? Jo, att jag nog omedvetet har avskräckt er alla från att spela det lol! Jag lyfte fram många brister nu för att det var egentligen inget annat som var märkvärdigt i det här spelet, inget bra. Men det är ändå ett helt okej spel som är ganska roligt, och som var helt underbart i slutändan för mig som gillar John Woos filmer. Verdict? 6/10. Ett spel som är ganska bra och underhållande, även om gameplay har brister funkar det för sin längd, och John Woo gjorde ett utmärkt jobb med det här!  Kört det om du inte har något emot 6 h av lite smått underhållande John Woo story och mindless men ganska roligt action! Och den främsta anledningen av de alla, gör det för Chow Yun-fat!!!!!

Tack för att ni läste detta! Om ni gillade min recension och vill se mer eller helt enkelt bara visa ert stöd, gilla gärna denna sida här, eller på https://www.facebook.com/Masareviews om ni vill se uppdateringar. Det är även helt möjligt att följa på twitter om ni vill det: https://twitter.com/MasaReviews. Återigen, tack för ert stöd!

Och som mina avslutande ord, för er som inte förstår varför Chow Yun-far är så awesome, och det inte går att förklara med ord, ska jag göra en avancerad matematisk formel, där "Total fucking awesomess!!!!!" är den maximala asgrymhetsgraden:

Total fucking awesomeness!!!!!

=

<

_

Hoppas att det ger er lite perspektiv!

...

Fuck inte ens matte kan beskriva det!!!!!!

/Masa

Suisei No Gargantia animerecension

(VARNING! Denna review kommer vara torr och tråkig, och mer som en riktig recension, eftersom att jag tog den från gamla bloggen)

På jakt efter en ny bra serie med mycket action, gärna sci-fi, och inte minst, något som kunde ta upp tomrummet efter psycho-pass, gav mig jag mig en dag ut på en episk journey på jakt efter den nya serien som skulle följa med förväntan varje vecka! Så, jag sökte och jag sökte, och efter en lång resa till YT hittade jag slutligen en sådan serie, nämligen Suisei no gargantia som dessutom var gjord av Production I.G, samma som gjorde psycho-pass, och redan där bådade det gott! Vad jag fick var en upplevelse som inte var som jag hade trott, med väldigt lite action, men jag fick också en troligt fin och hjärtvärmande anime som jag redan nu kan säga är en kandidat för best of 2013! Återigen kommer det magiska ordet; Suisei no Gargantia!

Suisei no Gargantia är en anime producerad i år, 2013, av Production I.G (som gjorde psycho-pass, hmm!) och gick 13 episoder. Den är skriven av Kazuya Murata och inte minst Gen Urobuchi (som skrev psycho-pass!!!) 

Handlingen utspelar sig i framtiden där det finns en så kallad galaktiskt allians bestående av människor som för ett krig mot fruktade varelser som kallas Hideauze. I den världen lever vår huvudkaraktär, Ledo, som är skolad och disciplinerad soldat för armen och har varit det sedan han var barn. Han ska ge sig ut i slaget mot Hideauze och hans kapten säger att han ska glädja säg för om han lyckas kanske han kan komma till ett finare ställe där han kan bo efter sin tjänstgöring, fast Ledo verkar inte bry sig särskilt mycket. Så, han beger sig it i slaget med sin gigantiska slagsrobot Chamber som är hans vapen så att säga, och Ledo styr honom och så ska de sticka ut och döda aliens! Men man skulle kunna säga att det går lite åt helvete och Ledo hamnar på jorden som nu är översvämmad med vatten och sedan länge glömd av alliansen, och får veta att han inte har en chans att skicka ut signaler så att alliansen vet var han är. Han är alltså mer eller mindre fast på jorden, med sämre teknologi än den som han är van vid och dessutom, ett nytt sätt att leva som är helt obekant för honom. Där blir han tvungen att leva och träffa nya personer som skiljer sig starkt från honom själv...

Bland viktiga karaktärer har vi självklart Ledo och inte minst Amy som är en tjej som han lär känna på planeten.

Handlingen gav inte alls så mycket action som jag hade trott den skulle från början men i slutändan var det inte därför jag ville se på serien, utan det var pga. den coola världen de levde i och alla fina och rörande ögonblick! Storyn hade mycket att erbjuda och i många fall satt jag bara och log när jag såg den här serien, och vissa delar satt jag och stampade sönder golvet i spänningen! Så, som sagt, mycket vackra ögonblick! Men handlingen är inte perfekt. Det kommer en del saker i de sista avsnittet som jag mest tyckte kändes lite överdrivna och förhastade, men annars var allt bra!

Karaktärerna är ganska bra, men har lite brister. Huvudkaraktären är bra och väcker en del frågor och förundran, men många andra karaktärer har en tendens att kännas lite framtvingade, och sen finns det också en del flashbacks som ska väckte intresse för karaktärerna, men inte åstadkommer särskilt mycket.

Animation ser strålande ut med många fina detaljer med mera! Det är en fröjd att se!

Ljudet najs, bra musik och bra voice-acting!

Det var underbart att titta på denna anime och den var verkligen en av veckans stora highlights! Många fina ögonblick, mycket rörande, bra actionscener, väldigt bra serie! 

Sammanfattning: Väldigt bra serie, kan vara en av de bästa för i år! Den var inte perfekt men väldigt bra på det mesta! Verdict: 9/10, fett värd att se!

(Ursäkta att denna review var så torr, var från gamla bloggen)

Jag har LÄST! - Angels and Demons / Änglar och demoner, Dan Brown, bokrecension

Det är sällan som jag läser, så om jag tar min oerhört värdefulla tid till att läsa är en sak garanterad; det är good shit! Böcker brukar i allmänhet inte fånga mitt intresse men då de gör det, då jäklar... Angels and Demons fångade snabbt mitt intresse och det slutade med att jag sträckläste, läste klart och kände det där tomrummet som man känner efter en riktigt fantastisk upplevelse. Sedan dess har den alltid funnits inom mig...! (Shit I´m getting deep!)

Änglar och demoner, om man nu gillar svenska, är vad man skulle kunna kalla en spänningsroman som blandar fakta med fiktion, skriven av Dan Brown och är den första boken i den så kallade Robert Langdon serien.

Handlingen följer många karaktärer men viktigast av alla är Robert Langdon som är en nördig symbolikprofessor på Harvard. En dag blir han mystiskt kallad till CERN, en forskningsbas i Schweiz, i stor brådska. En av vetenskapsmännen där, Leonardo Vetra, har blivit dödad och fått en urgammal symbol inbränd i bröstet. En symbol som kännetecknar en urgammal organisation, och som nu uppenbarligen verkar vilja ta ´äran´ för ett mord, och åter komma till ytan efter de hundra år då de har dömts vara försvunna...

Så, nu har jag berättat om handlingen lagom mystiskt (hihi) så nu fortsätter vi, eftersom att jag inte är klar än!

Så, bland karaktärerna har vi vår huvudkaraktär Robert som har många intressanta egenskaper och kvalitéer, däribland ett skitbra minne, otrolig kunskap som verkar komma fram när han minst anar det (ja, när han minst anar det indeed!) och till råga på det har han förmågan att observera varenda turistattraktion samtidigt som han springer runt i enorm tidsbrist och sin Harris Tweed jacket för att rädda dagen! Och inte nog med det, han är till och med bra på water polo! (This guy is fucking amazing!)

Och sen har vi ju en del andra karaktärer också, som t ex Maximilian Kohler som man bara älskar från första sidan man ser honom (that was a joke), och en del kyrkliga personer. (EN HEL DEL)

Så, med det sagt, boken är verkligen unik och har en väldigt särskild stil som jag inte hade sett innan, och idén fångade mig verkligen på direkten. Fakta, blandat med fiktion och en djup och enormt spännande story! Romanen är verkligen spännande och får en enormt insatt, så fort man kommit förbi de första 120/600 sidorna that is! (Fail) Nämen allvarligt, början var väldigt trög och innehöll alldeles för mycket fakta, ett utmärkt exempel på den obalans som tenderar att komma då och då i boken.

"Döspänning, döspänning, döspänning...! Nej jag bryr mig inte om takhöjden i byggnaden, kan ni fortsätta!? Döspänning döspänning döspänning...! Oh, funny remark Langdon, really, but I mean, shouldn´t you be busy running for you life? Just saying!" Och liknande saker händer då Dan Brown verkar ha bemästrat konsten att skapa cliffhangers för varenda liten grej som händer, oavsett om de är intressanta eller inte, även fast de mer än många gånger är det.

Och ett vanligt använt knep from his att skapa dessa cliffhangers är att slänga in ett kapitelbyte som berättar ur en annan karaktärs perspektiv, men jag kan inte låta bli att som läsare känna att det känns lite...tvingat? Jag har inte mycket emot kapitelbytena för att de i många fall skapar enorm spänning och förväntan, men problemet är att många av de där mellankapitlen känns värdelösa, och inte ger särskilt mycket character development.

Det leder mig till en annan punkt som många kritiserar honom och hans böcker för; karaktärerna, och hur många av dem är enormt platta och bara känns som verktyg för handlingen. Jag kan kanske hålla med till viss del om det, men å andra sidan vore det orimligt att alla karaktärer fick mycket development för att man då skulle kunna anklaga honom för att lägga fokus på karaktärer som inte spelar någon roll. Och faktum är att det fanns en del karaktärer som jag verkligen gillade starkt, även fast de kanske inte fick development själva, för handlingen var at times förvånansvärt bra på att utveckla dem genom dess gång. (Bra exempel på det: Carlo Ventresca) Så karaktärerna var egentligen inte helt en vandrande disaster, inte så illa som alla vill få det att låta i alla fall.

Språket som Dan Brown använder passar väl för genren, men han har en tendens att lägga för mycket fokus på onödiga detaljer. Dock, språket ligger verkligen på en bra nivå!

Och, vad jag verkligen störtgillar med boken: dess vändpunkter! Vändningarna i den här romanen kommer i många fall som en total chock, och lyckas enormt väl med att hålla en underhållen, bänkad samt förvånad och spänd.

Upplösningen, utan att avslöja något, är enormt tillfredsställande då man kan säga att spänningen och drivet håller sig in i det sista!

Mitt betyg? Handlingen är nära perfekt, men det som drar ned den är den enormt sega introduktionen. Vissa av karaktärerna hade kunnat fördjupas mer än vad de gjorde, men vad så gott som alla i min åsikt gjorde var att fylla sin funktion för storyn väl, och det fanns nog ingen karaktär som kändes som att den var dör för ingenting. Språket är ganska bra, minus alla onödiga detaljer. Asgrymma vändpunkter!!! Spänning in i slutet!!!!!  Med det sagt, 9/10 åt Änglar och Demoner, en jäkligt bra bok som jag beordrar er att läsa! Nu!!! (Why I hear no wallets moving dammit!) Så yeah, den får ni gärna läsa, me approves!

Så, tills vi ses igen, ha´re väl!

En ny action/fantasy serie - Arata Kangatari animerecension

Damer och herrar, it´s me! Tell me, finns det någon bättre titel! ^^ Me=Masa, om ni undrar! xD

Denna dag är jag här med en animerecension av Arata Kangatari som är en serie ny för i år, som jag faktiskt tyckte verkade intressant väldigt tidigt men inte hade tid att kolla på. Det var först ett antal veckor senare som jag plockade upp den och bedömde den värdig att ha mina ögon på sig under 12 episoder! (What an honour!)

Så yeah, det var mitt liv, eller något, näh jag vet inte, jag bara... rabblar lite random saker... ÄPPELPAJ! Hehehehe...

Oj back to the subject! Då, Arata Kangatari är 12 episoder och av den japanska animationsstudion Satelight, samt det koreanska JM Animation som jag verkligen har hört om... 

Handlingen i alla fall, handlar om Arata som är en smått utstött snubbe men med en god vän, som helt enkelt visar sig vara rent douche framför hans egna ögon och han börjar fundera mer på vänskap och det faktum att han inte har några riktiga vänner.

I en annan värld har vi en annan snubbe som heter Arata, i en gammal värld med traditionell och enkel klädsel, en prinsessa och asgrymma svärd som är de fysiska manifestationerna av gudar. (Gud, på något vis känns detta bekant...)

(Small hint follows:)

Haha va nej, vad tänkte jag på...

Så, i alla fall, i denna värld så finns det också en snubbe som Arata, och är en del av den så kallade Hime klanen. Hime klanen måste skicka en kandidat till ceremonin som ska utse en ny prinsessa, men på grund av brist på kvinnor i klanen skickar de Arata. Han kommer till palatset bara för att bli del av en stor konspiration där prinsessan blir dödad och han blir anklagad för dådet och tvingas fly, men då, på sin flykt i skogen, händer något och han byter plats med High School eleven Arata och hamnar själv i den moderna världen, medans skolarata (best name ever!!!) hamnar i den andra Aratas värld och blir indragen i konspirationen... Och yeah, sen slänger de in lite äventyr, action och svärd som är manifestationerna av Gudar vilket ger de särskilda krafter! (Låter fortfarande bekant men jaja!)

Och bland karaktärerna har vi Arata från moderna världen som serien mest handlar om, Arata från andra världen som inte är lika viktig, och Kotoha som är den oskyldiga men lojala och söta tjejen i den andra världen som följer efter vår hjälte! Och under resan stöter Arata på en massa personer och inte minst, ställs inför en massa tuffa situationer och styrkeprövningar som leder honom till slutsatsen att han måste bli starkare för att kunna skydda alla... (Wait, a minute! Where have I heard this...)

Kanske från...

Hehe va nej, så kan det ju inte vara!!!!! :P

Men yeah, storyn är faktiskt förvånansvärt bra, det finns en del spänning och action, samt en del fina ögonblick, den gör helt enkelt vad den ska! Dock är jag smått missnöjd med hur den byggde upp konflikterna, samt att Arata från den andra världen känns som en otroligt oviktigt karaktär, alldeles för oviktig men tanke på att man kan se hur de ville att han skulle bli mer, och att han fick så otroligt mycket spotlight i första avsnittet. Annars är allt ganska bra!

Karaktärerna är ganska intressanta och det finns intressefångande relationer mellan karaktärer samt välgjorda rivaliteter och konflikter, det är bra! Det lite dåliga däremot är att Kotoha tyvärr får ta rollen av den där fullständigt onödiga kvinnliga sidekicken som är där for the looks men annars inte bidrar särskilt mycket... Hon är inte alltid en sådan karaktär men det händer med jämna mellanrum.

Animationen ser faktiskt ganska läcker ut med en hel del snygga effekter. 

Helt okej voice-acting och soundtrack.

Jag kan ärligt säga att det var kul att se den här serien, och att jag kommer se fortsättningen om det kommer en, men den inte perfekt. Den är ganska oslipad på det mesta för att vara ärligt, men jag tror att det kan finnas en hel del potential som redan nu börjar lysa igenom lite och höjer betyget. Dock, den ter sig ganska förutsägbar och typisk.

Min slutsats: 6/10, något av det bättre för säsongen, värd att kolla på men ha inga überhöga förväntningar!

Tack för mig! 

/Masa