Jag måste ta ett steg bakåt...

Jag kommer idag smått nedstämd, för jag har en sak att annonsera: Vänta er inte recensioner på en längre tid nu. Detta är svårt för mig men jag ser det inte som att jag har så mycket val; mina recensioner är längre och tar längre tid att skriva en någonsin förut, och jag har betydligt mycket mer plugg nu än vad jag hade innan, och det i kombination med det faktum att jag fortfarande vill ha tid för det jag älskar. För att kunna åstadkomma allt detta ser jag inget annat alternativ än att acceptera att det kanske kommer kunna gå veckor utan att jag kan skriva något, men givetvis vill jag hålla er, mina kära läsare, medvetna om det. Med det sagt, detta innebär inte att jag kommer sluta skriva helt, det betyder bara att jag från och med nu endast kommer skriva när jag verkligen känner för det och har tid, så det kanske dyker upp lite nya recensioner från ingenstans då och då men jag uppmanar er att inte vänta på någon.

Tack för ert stöd, och jag hoppas att jag snart kommer kunna dela med mig av en review igen!

/Masa

This book made me cry!!! - The Other Hand bokrecension

Idag kommer jag med en bokrecension, vilket var ett tag sedan, och ni som är mer i min närhet kan nog gissa vilken bok det är... En bok som man fick i skoluppgift att läsa, en skolbok som man var skeptisk mot som alltid, en bok som visade sig vara riktigt jäkla bra och drog in en, en bok med en djup historia, en bok med... douchebag karaktärer som antagligen satt och skrattade i sin glädje att göra mig besviken... Ja, jag talar om the Other Hand, av Chris Cleave.

The Other Hand är som jag sa för typ fem sekunder sedan en bok av Chris Cleave, som är en brittisk författare samt journalist, den är från 2008 och den andra boken som han har skrivit. Enligt honom inspirerades han att skriva den genom sin barndom i Afrika. Boken har fått enormt god publicitet med flera tidningar och personer som hyllar den, däribland  "Ett kraftfullt konstverk... chockerande, spännande och djupt påverkande..." av tidningen the Independent. Den nominerades för Costa Book Awards, vilket är ganska... fucking asbra!!! Kritikerna är av ganska skilda åsikter men en sak är klar, den är en bästsäljare.

"Kom kom, mina vänner... kom och läs min bok...!" Denna fotogena man är för övrigt Chris Cleave.

Handlingen följer en historia med två berättare av brett skilda världar, varav den ena är den nigeriska flyktingen känd vid det helt normala namnet Little Bee som kommer till Storbritannien, England, av okända anledningar, men med ett mål: att ta sig till London, till Kingston Upon Thames. Den andre berättaren är den brittiska Sarah som på något vis är kopplad till Bee och hennes förflutna...

Och bland karaktärerna har vi just Little Bee och Sarah, samt en del sidokaraktärer, varav jag nu kommer täcka någon enstaka, men börjar med Little Bee.

Little Bee har en historia som vi inte känner till i början, men som antydes vara ganska mörk då hon till exempel inte kan vistas i en ny miljö utan att börja tänka på hur hon ska ta död på sig själv så snabbt och smidigt som möjligt, utifall att "männen" kommer. Bee strävar efter att snacka perfekt Drottningengelska, fint översatt (hihi) så att hon ska kunna klara sig i det nya främmande landet med vanor och traditioner som hon inte känner igen.

Sarah... s man har dött, och hon bryr sig inte ett skit, och hon jobbar på en tidning, och yeah... Och hon är på något vis kopplad till Little Bee!!!!!

Och sedan är det värt att nämna Sarahs underverk till son, som inte alls är jobbig (inte alls!) och heter Charlie, eller ska vi säga... Batman! (BATMAN!!!!!) Som beroende på vem man är kan bli den där underbara lilla sötbomben som man ju älskar, eller om man är som jag, tycka att han är asjobbig liten skit! (Alternativ 2 ftw!)

Att gilla eller inte gilla... (ALTERNATIV 2!!!!!)

Boken har blivit enormt populär för sitt tema, flyktingar, tragedierna den visar samt synen på det brittiska samhället och kritiken mot det, samt att boken till viss del hanterar frågan identitet. Så långt som det berömmet går håller jag helt med, då det är helt sant! Början visar allt det här, och gör det enormt bra; man får snabbt insikt i Bees situation, får en del starka bilder i huvudet, och den sköter det hela väldigt bra. Hell, till och med Sarah och hennes problem och tema sköts enormt väl i inledningen! Bokens början, helt enkelt, är väldigt välgjord och gjorde mig verkligen motiverad att läsa vidare.

Och vet ni vad, boken levde ett tag upp till förväntningarna som väcktes väldigt bra! Men, det var i mittpartiet då handlingen verkligen skulle komma igång som jag, samtidigt som det var bra, fick försöka hantera en hel del besvikelser, som att boken inte utforskar vissa karaktärer så mycket som jag skulle vilja, vilket var en enda stor jäkla skam! Samtidigt, även om man får veta en del asnajs bakgrund och historia till allt som hänt och boken skötte de delarna obeskrivligt utmärkt, så brister mellanhandlingen, det som ska utspela sig i nuet, då det inte händer ett piss, ens efter att de har grävt klart i det förflutna! Det var då jag började tappa läslusten, jag hade verkligen velat se vad bakgrunden skulle leda till, se hur karaktärerna skulle hantera och reagera på allting, vilket jag inte fick då jag istället möttes av ingenting! I detta stora mittparti jag pratar om... finns det en punkt då boken verkligen känns som den dör. Och då den sabbar en uppenbar och skitbra chans att skapa en intressant konflikt... då når ilskan sitt max! Jag blev så arg över allt det puckade som hände, att jag tog upp telefonen och slog in ett random nummer bara för att skrika ut min aggression i ett...

Likaså med karaktärerna, som innan verkade väldigt bra!

Bee var en klockren karaktär redan från första raden och höll sig så, vilket var bra, och hennes tankar och teman samt inre konflikter var gripande och slutade aldrig fånga mig. Problemet är dock... denna bok har två berättare, varav den andra är Sarah! Sarah var en karaktär som öppnade bra, och verkade ge bra kontrast med sina problem gentemot de besvär Bee har, men det varade bara något kapitel då hon sedan blir jobbigt onaturlig, samt väldigt irrationell. Hennes handlingar och hennes tankar går helt enkelt inte längre ihop, och inte heller hennes känslolägen, och nej, jag tycker inte att detta kan skyllas på det faktum att hennes man dog; hon blir helt enkelt desto sämre skriven och karaktäriserad ju mer av boken man läser. Det är som att hon slits mellan flera idéer av författaren, men hennes karaktär har ingen anledning att göra det.

Och karaktärerna blir inte bättre då boken tar in en karaktär, vars namn jag inte tänker nämna, men som helt enkelt är ett fucking dickhead, obeskrivligt asshole, självisk som fan och vars irrationalitet nästan går upp i klass med Sarahs, även fast han inte har förlorat en partner vilket bara är ännu mer fail! Min ilska blev ännu större, så stor att jag kastade ut min påse Estrella Grill och köpte en ny som var OLW i min galenskap!

Den enda som i slutändan är okej, eller mer än okej, är Charlie, som, även om jag kom att ogilla honom mer ju längre storyn gick, var bra på så vis att han var utmärkt då man ställde honom mot Bee. De är så lika varandra i en mellan från olika världar, vilket jag inte tror var ett misstag när Chris skrev detta, och det ger verkligen pluspoäng för karaktärsaspekten.

Språket i boken är antagligen det bästa då det hela är så bra skrivet. Cleave ger en massa rent briljanta bilder och metaforer, har en talang för att skriva och ta upp saker som är så passande som det bara kan bli i sammanhanget! Språket är verkligen det som mest för romanen till liv, och då får man inte heller glömma en hel del av dialogerna, främst med Yevette men även med Charlie, som även de är jättebra eftersom Cleave även har en slående förmåga att göra karaktärerna som verkliga genom sina uttryckssätt, dialekter, och ordval! Dock kan dialogerna mellan Sarah och Bee kännas lite stela och ogenomtänkta ibland, och helt enkelt ganska tvingade. Men i övrigt är det klockrent skrivspråk!

Slutet. Slutet... är inte det bästa jag sett... I den sista delen av boken, som i detta fall är de avslutande sjuttio sidorna, blir allting så tvingat och onaturligt, så ilskan bara maxar och man börjar verkligen avsky en av karaktärerna, om man inte redan gjorde det,och det annars så perfekta språket verkar inte heller lyckas fånga de sista kapitlen heller. Jag säger inte att det var sämst, jag säger bara att det var synd att boken skulle sabba det hela desto mer, och avslutandet blev en desto större besvikelse då början var så bra!

Personligen, trots att min recension hittills låtit väldigt deprimerad, så gillade jag verkligen den här boken, till en viss punkt, och långt ifrån allt, men den var fortfarande bra i de teman som den behandlade, språket var exceptionellt, Little Bee och hennes historia var bägge asgrymma, inledningen var helt underbar! I slutändan beror mitt starka klagande på det faktum att den gjorde en så bra start, att mellanhandlingen till stor del också var jättebra, så att allt annat som inte levde upp till den nivån var av omåttlig besvikelse. Så, med det sagt och allt inräknat, ger jag the Other Hand (Little Bee) av Chris Cleave 7,5. Vad mitt slutgiltiga betyg betyder att det är en bra läsning, som jag skulle rekommendera till andra, och samtidigt kan jag förstå att det finns folk som inte har samma problem som jag, faktum är att en del av mig hoppas det. Om man kan se förbi bokens brister, eller inte stöta på dem alls, är man lyckligt lottad, för då kan detta vara en alldeles utomordentlig läsupplevelse!

(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om the Other Hand/Little Bee! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)

En serie om... Tokyo! - Durarara animerecension

Jag har sett en ny anime, som är gammal, och därför sitter jag nu här, som jag brukar ett antal gånger i veckan... Denna gång kommer jag med en ny animerecension, men till och börja med vill jag be om ursäkt att det varit lite klent med sådana eller recensioner överhuvudtaget; sommarsäsongen av anime närmar sig sitt slut, jag har mer serier än någonsin att se på samtidigt som det finns en hel del spel som återstår för mig att lägga fingrarna på. Med andra ord, veckorna har varit ganska upptagna men nu sitter jag här, redo att dela med mig av en anime, vars namn följer: Durarara!

Durarara är en anime från 2010 av Brain's base som ju har gjort Baccano och Oregairu, varav jag har recenserat båda men sedan tagit bort av samma anledning som många andra recensioner; bristande kvalité i jämförelse med vad jag satsar på att göra nu. Och tillbaka till Durarara; den är gjord efter serien av böcker av Ryohgo Narita, som även är skaparen av Baccano som är hyllad som en av de bästa animeserierna av all tid, så då väcks frågan: lever Durarara upp till förväntningarna? Som svar på det säger jag att det är dags att vi tar reda på det!

Handlingen i Durarara utspelar sig Ikekbukuro distriktet i moderna Tokyo, och följer i huvudsak vår manlige huvudkaraktär Mikado Ryuugamine, samt hans blonde och charmige douchebag vän Masaomi Kida (på ett positivt sätt tjejer oroa er inte!), och Anri Sonohara som har... glasögon och är tjej! Och ja, sen har vi ju en mängd andra karaktärer vars liv och vardagshändelser alla löper parallellt med varandra. Dessa liv, denna serie, alla händelser, kommer ta upp ämnen med vida skillnader gentemot varandra som... nej, jag tänker inte ens säga vad som kommer hända, låt mig bara sig att ni kommer se ett komiskt vilt, underhållande och smått övernaturligt Tokyo i Durarara, med en struktur som liknar Baccano vilket automatiskt gör er skyldiga att se den!!

Men för er som fortfarande inte rest er ur stolarna, gått till en annan stol och börjat kolla på den eller helt enkelt bara skiter i att gå från stolarna och tar fram animen direkt, här kommer några av de många karaktärerna!

Den första värd att nämna är huvudkaraktären för att han är huvudkaraktären, eller ja den mest lik en i alla fall, som heter Mikado Ryuugamine och som flyttar till Tokyo för att få ett nytt liv, och träffar upp med sin vän Kida, och får uppleva en del roligt och galet shit som händer och yeah, rolig snubbe! (Fast nej, han är lite torr...)

Kida Masaomi, Mikados vän som är blond och lite Mr. Charmy Douchebag, vilket gör honom helt jäkla underbar och som vandrande underhållning på två ben!

The Black Rider som är en mystisk kvinna på motorcykel som åker igenom Tokyo som ett fucking spoke, och är awesome!!!

Eller kanske Shizuo med sin bartender outfit som är helt jäkla asgrym, eller kanske Simon, den färgade ryssen vars röst ägs av Takaya Kuroda som i denna serie brukar en eargasm-givande brytning! (Och mer behöver jag nog inte säga!) Vad vi kan konstatera av det faktum att detta inte ens är nära att täcka upp alla karaktärerna, är att det finns många, många fler...

Handlingen, som höres, är enormt svår att sammanfatta och jag är av den uppfattningen att man inte ens ska försöka göra det, i alla fall inte mer än att många liv fläts samman i Ikebukuro, många intressanta karaktärer som innan verkar vara av rent skilda världar, men som kanske är kopplade till varandra på oräkneligt många sätt... Det är samma koncept som Baccano, och det funkar fortfarande enormt bra här, och ger precis som Baccano en enorm mängd ren underhållning. Helt enkelt, jag tänker inte säga så mycket mer om handlingen än att den ger allt möjligt, den gör det bra, och har en enormt intressant och lyckad struktur. En sak är klar genom detta; denna anime är en serie vars handling gör sig bäst om man upplever den själv.

Men handlingen är inte helt felfri, då den där asgrymma strukturen, och det där asgrymma konceptet, verkligen försvinner i seriens andra halva, eller snarare från och med episod 17 eller så, som kommer med vad som antagligen är mitt favoritarc, men som stupar vad det gäller det där upplägget som gjorde första delen av Durarara så bra. Likaså går serien mot mycket mer dramatik, vilket verkligen kan göra folk förvirrade efter vad första halvan hade, men det var personligen ingenting jag störde mig på eftersom även de senare delarna var mycket välskrivna.

Men ett annat problem, som också kommer i seriens andra halva, är att de börjar återkoppla till små händelser som skedde 10 episoder innan och som man helt enkelt hade glömt, vilket leder till ett mindre men ändå störande misslyckande som verkligen fick mig ur fokus från avsnittet.

En sista sak jag vill uttrycka mitt missnöje om är att det finns en fullständigt hopplös och ointressant triangel, som verkligen känns enormt överflödig, inte minst för att den inte är något som man som tittare bryr sig särskilt mycket om i kontrast till allt annat asgrymt som händer.

Min slutsats, av allt det jag sagt, blir att den senare delen av serien blir sämre än första, definitivt, men samtidigt som mina ord kanske får det att låta som att det fullständigt suger vill jag försäkra er att så inte är fallet, det finns bara saker som serien inte alltid lyckas lika bra med. Men likaså finns det en massa saker som serien lyckats enormt bra med, däribland sina intressanta arcs som, även om alla kanske inte riktigt uppfyller samma kvalité eller lever upp till sina förväntningar, ändå är asbra och ren och skär underhållning!

Och nu till karaktärerna, som bäst beskriver sig bäst med ett ord: fucking amazing!!!!! Och det var visserligen två ord men I don't give a shit!!!!! Så, vad som gör karaktärerna asgrymma är att de är många, olika, har skilda kvalitéer och alla är unika, varje karaktär har sin egen personlighet och sina särskilda drag som man inte finner i någon annan. Alla dessa karaktärer garanterar mycket underhållning då man får se deras i många fall briljanta samspel, och varje tittare skulle jag vilja säga kommer mer eller mindre ha i alla fall en favoritkaraktär, eller flera. Och många av dessa får alldeles utmärkta presentationer i seriens första halva, medan andra bara når ut till oss genom sina små men fortfarande intrycksfulla framträdanden.

Vissa andra karaktärer är bara rent asgrymma, för att uttrycka mig så pricksäkert jag kan, som till exempel Shizuo och inte minst, the Black Rider. Problemet kommer dock då karaktärernas inblandning i serien är ganska ojämnt utbrett; detta problem kan förväntas av en anime med ett sådant upplägg som det Durarara har, men jag kan ändå inte låta bli att känna att de hade kunnat sköta det snyggare. Samt, det finns en del asgrymma sidokaraktärer som får så mycket spolight eller vars personlighet gör att man verkligen vill ha dem i handlingen, men som aldrig kommer in. Eller till och med huvudkaraktärer som inte är med så mycket som seriens starka öppning talade för.

Samtidigt har jag ytterligare ett mindre klagomål. Det finns två intron genom serien, och vad bägge har gemensamt är att de visar upp animens karaktärer samt sätter ut deras namn, som Baccano, vilket bara är smart då det hjälper en att få reda på seriens alla personligheter. Problemet kommer dock i andra introt, som visar fler karaktärer som inte var med innan, varav en av dem får vi inte ens se i den delen av serien en enda gång (Kasuka Heiwajima), och den andra är en karaktär som man inte gillar på något vis utan bara är douche (Shingen Kishitani), samt en snubbe vars namn jag inte ens kunde efter seriens slut för att även om han fanns i serien var det som att han inte fanns (Kinnosuke Kuzuhara). Yeah, och så får vi ju inte glömma Shizuos värdelösa kamrat Tom Tanaka. Vad jag menar genom detta stycke är att introt ger många karaktärer alldeles för mycket creds, vilket ger intrycket att de vill ge serien nya karaktärer men misslyckas fullständigt.

Och slutligen, Anri Sonohara är verkligen en astråkig karaktär!!! Men i slutändan är ändå majoriteten av karaktärerna fucking asgrymma och det är ingenting fel med de flesta av dem!

Och nu, animationen. Animationen, för att vara ärlig, är helt fucking otrolig!!! Karaktärsdesignen är speciell men ser definitivt inte dålig ut, allting flyter perfekt och utan det minsta lilla klagomål från min sida, det är helt enkelt underbart att se på! Och miljöerna är möjligtvis de bästa jag sett i en anime, de är verkligen helt makalösa, med enormt detaljerade Tokyogator och byggnader samt enormt snygg belysning då den japanska natten kommer. Animen är helt enkelt perfekt på att visa miljöerna av det enorma Tokyo, inte minst på natten.

Det enda klagomålet jag har är den ena i den bitchiga tjejtrion i serien som verkligen ser asful ut, och med det menas onaturligt skitful till den punkt att det bara blir störande då alla andra karaktärerna är så snyggt gjorda.

Ljudet är också klockrent och ger en massa perfekt musik som jag nu för evigt kommer koppla till Durarara, och låtarna ger verkligen animen en unik smak av musik som ändå passar perfekt för seriens allmänna ton, samt scenerna och de ögonblick som finns där.

Och introna, samt slutsångerna, var asbra och satte verkligen pricken för Durarara; de ger verkligen känslan av att vara det givna musikvalet, som att inget annat skulle funka, vilket det inte heller gör!

Röstskådespelet är också jättebra, på en überhög nivå som verkligen gör serien rättvisa! I slutändan är ljudet, för sina goda kvalitéer på alla områden, nästan en klar fullpoängare.

Personligen gillade jag verkligen den här serien för dess briljanta handling, trots att strukturen inte höll sig densamma, trots att alla karaktärerna inte fick den betydande roll man hade väntat på vilket kan förklaras genom seriens korta längd, och att det är omöjligt att göra alla glada med en så stor ide men så lite tid. Den här animen var en ren glädje att se på, även i de stunder då den inte bara var rent fucking episk! Och alla Baccano referenser planterade i serien... loved them! Skulle vara fett kul med en andra säsong!

Så, hur ska jag bedöma denna serie...? Det har sällan varit så svårt att sätta ut poängen men efter en viss tids betänketid har jag nu kommit fram till betyget, som blir 9,0. Ja, det var ett tag sen jag inte behövde använda decimaler men yeah, så kan det bli... denna serie i alla fall, var asbra, och jag skulle rekommendera den till alla!

(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Durarara! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)

I'm not dead!!!

Hehe men kolla, här var jag... Jag vet, är extremt dåligt av mig att inte komma med en ny recension på en hel vecka, men jag har varit ganska upptagen, plus att jag har en del anime att se klart på och skriva om nu när sommarsäsongen i princip är slut, och jag vill helst inte behöva sitta och skriva 24/7 så just nu håller jag på att laddar upp med en massa reviews. Det kommer kanske en om några dagar, men jag skulle rekommendera att ni är beredda på att uppdateringar kommer komma mycket mindre frekvent nu.

Tack för ert stöd!

Back as Ezio fucking Auditore - Assassin's Creed: Brotherhood spelrecension

"Det var en gång en ung man, som hette Masa, och han gillade japan och anime. Men han hade många intressen, och försökte kombinera sina många fascinationer och få dem att samspela, för han ville inte sluta göra något... Men sen blev det så mycket att allt gick åt helvete och så dog alla..." Det skildrar ganska väl hur mitt liv ser ut; jag har en massa saker jag gillar och vill göra, men att få tid för dem alla är inte alltid det enklaste. Min poäng är att i stunden som jag skriver detta har jag ingen som helst aning när denna recension kommer ut, just på grund av att jag har ganska stabilt med saker att göra.

Men, idag har jag en ny spelrecension, denna gång av Assassin's Creed: Brotherhood. Eftersom att jag är en sådan där sparsam och ekonomisk herre (snål jäkel host) så tog jag givetvis chansen att köpa alla de fyra första spelen i serien på en och samma gång, för låga priser. Så, nu sitter jag här; den ljuvligt skinande solen är totalt blockerad av de kraftiga persiennerna och lämnar mig i ett mörklagt rum i sällskap av soundtrack från My Little Pony. (Hoppas att de inte hörde det!)

Assassin's Creed II var, som synes om ni kollar in på min recension av den, ett spel som jag verkligen gillade och därmed var jag ganska taggad på dess uppföljare Brotherhood, och man skulle kunna säga att jag minst sagt hade en del förväntningar.

Så, spelet i fråga är av Ubisoft Montreal, släpptes den senare delen av 2010, och är skrivet av Corey May och Jeffrey Yohalem som jag nu tycker att vi ska ge en stor applåd och som verkligen förtjänar medaljer! (Masa, Corey skrev även storyn för första Assassin's Creed) ... varför... känner jag mig så deprimerad...?!

The horror!!!

Handlingen följer samma italienare som innan, Ezio Auditore, som nu är lite äldre men fortfarande en extremt skicklig assassino och har mer eller mindre blivit bossen. Han återvänder till Monteriggioni, till sin farbror Mario, (it'zaaa mee, Maaaario!) och yeah, allt är frid och fröjd och han flörtar med tjejer like a fucking boss (bokstavligt talat asså!) och så är allt bra, men som i vilken stabil historia som helst varar inte glädjen då staden kort efter hans återkomst blir attackerad av familjen Borgia. "Skatten", utan att avslöja vad den är för något, blir stulen och Villa Auditore liksom hela staden blir potatismos. Det är nu upp till Ezio att ta revansch, och yeah, shit's gonna be good!!!!! Och sen har vi ju Desmonds story också som tack och lov håller sig bra som i tvåan, om inte bättre för nu är egentligen första gången som han verkar tjäna ett syfte utöver handlingen, utan får en bra spelbar del, vilket är najs, om man gillar honom... Men, vi vet ju alla för vem man egentligen kommer och hans namn är

Så bland karaktärerna har vi fler historiska personer som gör storartade comebacks, plus en del nya karaktärer, eller snarare väldigt många nya eftersom att man fortfarande är lönnmördare och det blir lite svårt att döda folk två gånger. (Men bara lite grann!) Bland karaktärerna har vi den ovannämnda Ezio Auditore, sagt med värsting-italiensk accent (bene) och antagonisterna Borgia familjen.

Så, ett till Assassin's spel, och ytterligare en story ur Ezio Auditores liv. Vad kan jag säga om det? Kanske AWESOME!!!!! Så, om jag ska bedöma storyn, vad har jag att säga. Den är bra, inte riktigt i samma liga som AC II men fortfarande blodigt bra och det är som innan helt enkelt bara roligare än någonsin hade hamna i Ezios stövlar, jag menar de verkar ju ganska snygga och har en del coola förstärkningar och sådant... Och ja, sen är man ju också en lönnmördare med en massa fiffiga knep och knivar i rockärmen, och handlingen ger helt enkelt en hel del roliga ögonblick då man antingen...

1) Garvar sönder då man utför asgrymma assassinationer på fiender eller...
2) Blir fullständigt handlingsbedövad för all framtid då man ser ascoola filmsekvenser och inser att man nyss fick se en del av Ezios awesomeness utan att ens behöva göra ett piss!

Men där ligger också problemet; handlingen är på många sätt och vis Ezio Auditore, och även om de har gjort ett bra jobb med handling och inte slängt ut något hastat så känns hela storyn smått meningslös för själva seriens handling, och Ezio får inte heller så mycket mer utveckling av det som händer. Detta får i slutändan storyn i Brotherhood, i alla fall för Ezios del, att kännas smått som en mellansekvens som egentligen inte skulle behövas. Det är egentligen den ultimata svagheten i handlingen, styrkan däremot är att den kommer med möjligtvis en av de bästa antagonisterna i spelserien so far som har en tydlig roll i handlingen redan från början, samt att det finns ännu fler och ännu bättre vändningar som fortfarande får mig i ett sådant chockartat tillstånd att jag nästan vill spela Ride to Hell: Retribution. (Ganska tungt chocktillstånd alltså)

Men nu till spelkänsla, där det finns en hel del roliga nya saker att glädja sig åt, samtidigt som det likaväl finns mindre roliga saker men jaja, nu kör vi!

Fajtingen har förändrats, och jag greps verkligen av det redan i den första riktiga striden som jag körde! För det första, man kan nu länka kombos vilket betyder att om man har fått in en kontring och dödat en person, kan man ta sikte på en annan under tiden som kontringen eller kombinationen genomförs, trycka på slagknappen och så glider man över till nästa som blir dödad. Vad denna nya teknik innebär, mer än att göra Ezio ännu mer badass (Andra chockmomentet, det gick!?), är att göra så att det inte bara handlar om att stå och kontra hela tiden, utan spelaren blir mer aktiv i fajterna, vilket får mig att se det som en väldigt positiv förändring. Dock, detta medför problem och förstärker dem även, problem som har funnits sedan Assassin's Creed II: föga utmanande kamper.Även om tillägget är ett bra ett är det ganska oförnekligt att att den redan rådande bristen på utmaning blir ännu mer tydlig.

Men en annan sak som är bra med det förnyade systemet i fajting är att de har lagt till nya kontringar och som inte bara brukar ett vapen utan flera, såsom att kombinera lönnkniv med lönnpistol i ett enda asgrymt trick. Jag älskar denna förbättring eftersom det verkligen får Ezio att se mer ut som en riktigt lönnmördare, som efter år av träning kan slåss med alla sina färdigheter utan svårigheter.

Men men, vad har de gjort för ytterligare förändringar. Ja, antar att jag borde nämna att man nu bara är i Rom, vilket först låter väldigt dåligt med tanke på hur många städer det fanns i AC II, men låt mig försäkra er; Rom är gigantiskt! Det finns fortfarade mycket utrymme att leva ut era innersta fantasier om att vara batman som springer över tak på 1500-talet!

Andra tillägg värda att tas upp är deras försök till nya aktiviteter. Med "försök" menar jag att de inte alltid direkt lyckades... Till exempel har de gjort ett försök till ett förbättrat ekonomisystem genom att göra så att, ni vet, pengarna faktiskt har ett syfte! Problemet dock, är att även om det finns fler sätt att spendera pengar finns det färre anledningar att göra det. Vad de ändrade nu var att de gjorde så att man var tvungen att köpa upp butiker och renovera dem för att kunna handla där, vilket är helt meningslöst eftersom att man inte ens behöver nya vapen på grund av den låga svårighetsgraden. Den enda funktionen det fyller är om man vill kunna köpa tygbutiker så att man kan färga sina kläder, vilket är najs! Men annars kan jag inte säga annat än att de verkligen ville för mycket.

Annat nytt de slängt in är bland annat en fajtingturnering och andra aktiviteter som var så asgrymma att jag fullständigt glömt bort dem!

Nice job right there!

Men den största nyheten är att man nu återigen kan rädda folk, men i detta fall även rekrytera dem in i brödraskapet. De kan i sin tur hjälpa till i uppdrag genom att distrahera vakter eller lönnmörda personer man själv inte kommer åt, men vad spelar det för roll då det redan är så enkelt att man inte behöver hjälp? Och dessutom, sättet man tränar upp dem, genom att skicka dem på uppdrag som man aldrig själv får uppleva utan bara läser om, och ingenting man någonsin naturligt kommer in i eller borde vilja för den delen. Detta tillägg, för ett uttrycka mig fint, SUGER!

Och en sista grej som jag verkligen ogillade, och verkligen ogillade, var hur man skulle spela nära slutet. Mer eller mindre "fuck den hyfsat roliga fajtingen" och slängde in ett system som krävde noll skicklighet och bara var tråkigt som in i helvete! Ni som spelat vet vad jag pratar om, och för er som ej har den blekaste, lita bara på den snälle och charmiga karlen bakom skärmen som sitter och jobbar, bara för er. (Hehe vem kan det vara???)

Men nu till grafik, för yeah, det är skoj! Så, grafiken är ganska awesome, fast i stort sett oförändrad från den i tvåan. Problemet med pop-ins har förbättrats lite, men det finns fortfarande, och i ett spel som annars flyter på så bra blir det stundvis konstiga animationerna väldigt störande. Staden och byggnaderna ser magnifika ut, och man vill verkligen gärna vara på höga höjder, inte minst för att det är kul, utan också för att det verkligen visar hur magnifikt Rom är.  Men tyvärr kan jag inte helt säga att detsamma gäller för resten av miljöerna, som i den mer naturliga delen av världen.

Grafiken, som sagt, ser i allmänhet bra ut men i slutändan förstör bristerna ganska mycket för en då man kan bli ganska avtänd i stunderna då visuell perfektion skulle behövas som mest.

Ljudet är bra och förstärker verkligen känslan av att vara en asgrym assassino under renässansens tid, och har en del rent episka och minnesvärda tracks att erbjuda, som dock tyvärr kan kännas lite få för ett sådant enormt spel. Och en del delar av soundtracket är ganska skamligt likt det i AC II, varav vissa delar är helt plankade, vilket kan tas med en ganska stabil besvikelse, om man är en sådan som faktiskt sitter och lyssnar på den så omtalade musiken i ett spel. (Skyldig!)

Om vi ska gå vidare till andra aspekter av ljudet, kommer vi till röstskådespel och dubben. Originalspråk är engelska, och det språkvalet ger oss en massa professionella insatser i högklass, som faktiskt lyckas ha en del känsla samtidigt som de gör "italienska" accenter. Den engelska dubben är i alla fall asbra, men det roliga är att det fantastiska inte sluter här! För det första; det finns många dubbningar vilket är imponerande med tanke på hur mycket dialog som finns i spelet, och det andra: även de är av hög kvalité och ger ingen sämre upplevelse på något vis, om man inte tycker det på något vis skulle vara onaturligt med en amerikansk barägare från New York som snackar franska! (Haha neeeej varför skulle man deeet...!) Men å andra sidan kanske man kan tycka att känslan av att vara i Italien bara förstärks av att ha italienskt tal eftersom de är italienare. (Bullshit!) Så poängen i alla fall, dubbningarna är många och de är alla mycket välgjorda och minst lika bra som den engelska!

I övrigt, staden låter, invånarna låter, vapnen låter, det finns ingenting här som egentligen förstör insättningen i spelet.

Personligen tyckte jag det var ett väldigt bra spel, men att det fanns många störande saker, inte minst (här kommer domedagsordet...) laddningstider till förskräckelse som mer än ofta får en att tro om spelet är på väg att dö! Detta hade dock varit förlåtligt om spelet hade rullat perfekt i övrigt, vilket det inte gjorde då man mer eller mindre får vänja sid vid att om man spelar spelet kommer man definitivt stöta på frame-drops, lagg och the occassional frys. Missförstå inte, spelet är fortfarande bra men det är verkligen nedlåtande att det flyter som det gör.

Och jag vill även tillägga att FLASHBACK-MINNENA VAR FUCKING ASGRYMMA!!!!!

I slutändan är Brotherhood ett imponerande spel, stort som attan och har fortfarande en stor värld att utforska, lika lockande som innan, med ännu mer att göra, även om allting inte känns som något man varken vill eller måste göra vilket får mig att ifrågasätta det egentliga syftet. Man får även utav det en imponerande story som inte riktigt lever upp till den i tvåan då Ezio blir mer opersonlig, vilket man kanske hade kunnat vänta sig av en mästerlönnmördare på den nivån, men det är ändå en besvikelse efter vad man fick i AC II. Den slutgiltiga poängen som jag tilldelar Assassin's Creed Brotherhood blir 8,4; vad detta betyder var att den var väldigt bra men inte lika fantastisk som sin föregångare. (Men bättre än ettan i alla fall, what a bedrift!!!!!) Jag skulle rekommendera det, men inte till en som inte har kört AC II före. Det här spelet är inte lika tilltalande för de stora massorna som tvåan, men för den som gillat serien så långt är den en mycket god fortsättning.

Amagami SS animerecension

Vem gillar inte kärlekskomedier! Svar: En hel del. Varför? För att även om genren i sig är bra ligger, tyvärr, många av problemen i de tusentals serier som hör därtill. Varje år kan man räkna med att det kommer ett antal romantiska komedier med skolmiljö, och att många av dem är dåligt skrivna eller påminner om varandra upp på en skamlig nivå. Detta kan även tänkas leda till att seriöst bra serier som kanske till och med bara riktar in sig på den romantiska aspekten får skeptiska tittare och dåligt rykte. Min poäng med denna inledning är att, i min åsikt, animevärlden  behöver fler serier som trots sitt populära val av genrer kan överraska och komma med nytt... Amagami SS. Amagami SS är svaret, detta är vad vi behöver... eller? (Man är ju bäst på att skapa cliffhangers!!!!!)

Så, Amagami SS är en animeserie från 2010, eller egentligen två serier om man räknar med Amagami SS Plus som är den andra säsongen, vilken jag givetvis kommer inkludera. Så, första säsongen är 26 episoder, och Amagami SS Plus är 13 episoder, och bägge är gjorda av animationsstudion AIC. Bägge delarna är skrivna av Noboru Kimura och Touko Machida.

Och nu till... den ljuvliga handlingen!

Så, the baby picture aside!

Amagami SS följer vår huvudkaraktär Junichi Tachibana som är en hyfsat normal snubbe, som är normalt pervers av naturen (OMG det här känns ju som något nytt!!!!!) som hade en tjej han gillade och stämde upp en dejt med på julafton, som aldrig kom och lämnade hans stackars hjärta i bitar som sedan dess hindrat honom från att satsa på ett förhållande, och gjort honom allmänt försiktig vad det gäller kärlek. Så, han är väl smått skeptiskt till att slänga sig på närmsta tjej på grund av sin smått misslyckade dejt två år innan och lever sitt liv som vilken japansk ung man som helst: Vara slacker i skolan och låna porrtidningar av sin minst lika perversa polare. Och det kanske är nu som ni tänker "Låter ju som en rolig handling..." men det är efter det som jag utbrister "Jag är inte klar så just shut the fuck up..." och fortsätter. Så, vad händer mer än att han och hans polare dummar sig i skolan? MYCKET MER, då det finns tjejer, sex stycken, som han kan komma att prata med och som kanske har möjlighet att göra hans jul till en glad en.

Och vad det gäller karaktärerna vill jag egentligen inte gå in på alla, även fast alla finns i introt och det görs ganska uppenbart från början vilka som serien kommer handla om. Men här är några:

Haruka Morishima som är den populära tjejen i skolan och alla snubbars dröm (every show needs one of these and you know it!) och yeah, varför skulle hon inte då vara Junichis drömtjej för den delen... (Awaiting good answer...) Exakt, så yeah, och hon är väl vad man skulle kalla ganska oberäknelig och gillar söta saker. (Naaaw!) 

Kaoru Tanamachi som känner Junichi sedan högstadiet, och har en väldigt vänskaplig relation till honom och även hans polare Umehara.

Sae Nakata som är asblyg och... jätteblyg.

Masayoshi Umehara som är Junichis dickhead vän. (Bokstavligt talat asså!)

Och nu när ni vet ungefär vad serien handlar om och kan tänkas ge, let's get reviewing!

Handlingen låter inte som något särskilt och utanför rätt perspektiv är den inte det heller, men det är just vad den bygger på som gör den stark. Amagami SS brukar, eller "skapar" beroende på vem man frågar, omnibusformatet, vilket innebär att serien har olika universum och timelines vilket gör det möjligt för huvudkaraktären att komma in på romantiska spår med alla karaktärerna utan att behöva välja endast en tjej som är det enda sanna romantiska intresset, eller som en smart man beskrev det i sin Photo Kano review (se arkivet) : "... det gör det möjligt för honom att inse sina känslor för en annan kvinnlig karaktär utan att vara en otrogen skitstövel."

Så, för en sådan serie som denna serie där varje tjej får en chans, eller omvänt att huvudkaraktären får en chans med varje tjej, krävs ju givetvis fokus på det relevanta, dvs. den romantiska aspekten, och detta gör Amagami SS utmärkt. Serien är tillräckligt lång för att utveckla relationerna mellan karaktärerna och inte tvinga fram dem (som Photo Kano), gör karaktärerna och deras konflikter intressanta (och inte som Photo Kano...) och ger varje arc en stark känsla av säregenhet som gör just den speciell! (Och inte som fucking Photo Kano!!!!!) Så enkelt sagt, serien fokuserar på romantiken, den gör det väldigt bra, och varje del har något särskilt att ge som gör att man som tittare inte blir uttråkad. 

Andra bra saker är att den gör ett ganska bra jobb med att hålla sig originell! 

Och detsamma gäller för Amagami SS plus som tar upp nya händelser som håller det hela intressant, och uppfyller perfekt sin roll som en fortsättning.

Men nu till delarna av handlingen som jag inte riktigt gillade. Jag har inte mycket att klaga på men jag har en del saker, en del VÄLDIGT STÖRANDE SAKER!!! Det största problemet jag såg i handlingen, som faktiskt finns i bägge säsongerna, är vad jag ser som ett väldigt tragiskt misstag gjort av skaparna. I bägge säsongerna har de utmärkta avsnitt som skulle funkat perfekt för att runda av säsongen och inte minst serien på väldigt fina sätt, om det inte vore för det förskräckliga faktum att de inte får sina rättmätiga platser som de sista avsnitten. Nej, för i istället slänger de in specialavsnitt som fullständigt förstör upplevelsen och känslan av en serie som verkligen kunde och satsade på att bygga upp bra romanser! Sista avsnittet i första säsongen är så puckat och förargelseväckande att jag bara vill springa till Uppsala Konsert och Kongress, åka upp- och nedför rulltrapporna som ju är jätteroliga samtidigt som jag minns de känslor jag fick genomgå då jag såg School Days!

Men nu till karaktärerna, som kanske ändå är den viktigaste delen av denna anime, och låt mig redan nu säga att jag älskar dem alla, och förklaring följer: I början verkar vissa av karaktärerna ganska tråkiga och en del rent stereotypa, men som sedan mer eller mindre fullständigt krossar de förväntningarna då de visar sig vara så mycket mer och snabbt växer på en. Ett bra exempel på det är Kaoru som jag först trodde skulle bli en av dem som jag gillade minst, men som sedan kom att bli en av dem jag gillade mest! De förändras inte till en omåttlig grad, men de bygger vidare på de roller de fick på ett utmärkt sätt! I slutändan är den bästa förklaringen av karaktärerna antingen att de har sina grundläggande roller: "Den populära", "Barndomsvännen", "Den Blyga", men sedan visar att bakom varje roll finns det så mycket mer att ge vilket mer än ofta får karaktärerna att framstå som mer verkliga. (Och lätta att få en crush på!) Den andra förklaringen av varför karaktärerna är så bra är: "Se animen själv och dela glädjen!"

Det enda lite svagare med karaktärerna är egentligen huvudkaraktären som har tillräckligt mycket personlighet för att man inte ska kunna hamna i hans skor när man kollar på serien, men å andra sidan inte är så djup att han gör sig perfekt som central karaktär. Men å andra sidan, hans uppgift kanske egentligen är att attrahera tjejer och underhålla tittaren vilket han gör utmärkt! Vissa kan även störa sig på att han ter sig så dum och blind ibland, men kom igen, det skulle inte vara en riktigt romance-serie utan en trög manlig huvudkaraktär som knappt verkar förstå vad "Aishiteru! <3" betyder, sagt direkt eller indirekt, eller ens med Google Translate! (Oh wait, jämförelsen med Google Translate kanske sabbade bilden lite...) 

Så min slutsats av denna del av recensionen är att karaktärerna är asgrymma och underbara, och till stor del inkluderar det Tachibana, vår tröge huvudkaraktär, samt att GOOGLE TRANSLATE SUGER!

Sååå...

and...

... well, it did certainly not help him!

Och så vidare till animationen! 

Animationen ser ganska bra ut, och även om miljöerna inte är de bästa jag sett så ser karaktärerna jättebra ut! De har alla olika drag från varandra, och ser faktiskt ganska realistiska ut, men med lagom måtta. (Så nej, detta är inte som Aku no Hana!) Och det faktum att de har realistisk hårfärg och ser så bra ut som de gör passar verkligen utmärkt med serien som den är! Scenerna som ska vara vackra ser vackra ut! I slutändan vad det gäller animation är Amagami SS inget nytt och banbrytande, men den gör ändå sannerligen ett bra jobb!

Och nu ljud! Så först av allt, klockrena openings och endings som reflekterar den söta och vackra handlingen! Ett ending för varje arc, och jag gillade nästan alla!

All voice-acting var spot-on! Varenda röst passade för karaktären den tillhörde, och alla röstskådespelarna verkar ha gjort ett utmärkt jobb! Eller ja... ett ord... två ord... Saes röst! Så yeah, jag fattar att hon är blyg men hon behövde väl ändå inte låta som att hon är konstant hes och bestämde sig för att dricka diskmedel för att *lösa (haha. hahaha. hahahaha.) upp situationen! Så yeah, hennes röst passade på sätt och vis kanske hennes karaktär men jag störde mig ändå lite på den...

Och sist men inte minst: jäkligt bra soundtrack! Musiken skapar enorm harmoni och bidrar till den där Amagami SS-känslan samt känns som en väsentlig del av den, och jag blev chockad av insikten att jag fortfarande kommer ihåg så mycket av seriens bakgrundsmusik! Men tyvärr, bland dessa många fantastiska låtar finns det de överdrivet generella school-life-låtarna som verkligen inte gör något nytt och drar ned värdet på seriens musikvärde.

Bland mina övriga synpunkter kan jag bara tillägga hur bra den här serien är för att den visar en stor medvetenhet; den vet vad den är och varför man som tittare kommer dit, och ger en precis det man vill ha. Och ljudet, även om jag nyss gick igenom det kan jag inte förtydliga hur väl det förstärker den där mysiga stämningen och de känslor som man känner då man ser denna serie...! Synd bara att den inte verkar känna igen perfekta slut när den ser dem och bestämmer sig för att slänga in irriterande bonusavsnitt som verkligen förstör magin som man känt genom hela säsongen tills just den tidpunkten! Och en annan grej som smått stör mig är att vissa av konflikterna kunde ha varit starkare.

Så, mitt betyg för Amagami SS totalt, om man tar alla värden samt tar med andra säsongen i räkningen (inklusive de förskräckliga specialepisoderna!) blir poängen 8,6; en underbar serie som verkligen skiljer sig från vad man brukar se, och ger många karaktärer som gör det lätt för en att bli smått förälskad. Den är inget mästerverk, men att den är så bra på vad den gör och tillfredsställer mig som tittare med precis vad jag vill ha placerar den ändå bland mina absoluta favoriter! Att kalla den perfekt och fulländning vore en lögn, men den är en ny typ av romantik i genren som jag gärna skulle vilja se mer av, och gärna skulle vilja se fler serier göra, minst lika bra.

Och som mitt avslut på denna något långa recension kommer nu ett smakprov på lite underbar musik från Amagami SS, musik som inte låtsas eller försöker att desperat vara något utan helt enkelt bara är det...

/Masa från MasaReviews

Mycket att göra...

Tja! Ville bara säga att jag pga. en massa saker som händer just nu, skolarbete, övrigt skrivande med mera så är jag ganska upptagen och finner tyvärr ingen tid att jobba här. Jag har börjat på en recension men den kan ta ett tag, så yeah, tro inte att jag lagt av men var medvetna om att uppdateringarna kommer vara mycket mindre frekventa i fortsättningen.

Det var allt!

/Masa

Blod, svordomar, vapen och action: mer än bara anime - Black Lagoon animerecension

I en industri där mer än det mesta av innehållet är slice-of-life i kombo med romantiska komedier finns det ett begär efter annorlunda serier som verkligen tar ut svängarna och gör sådant som man inte ofta ser, som visar hur mycket som anime faktiskt har att ge. Och när det kommer sådana serier, så står de verkligen ut och gör sig ihågkomna, och inte minst, ger ett stark intryck. En av dessa serier är just den som jag idag ska recensera, nämligen Black Lagoon. Jag såg den utan större förväntningar, och det enda jag visste var att den hade blivit rekommenderad och att den skulle vara lite säregen, och det var precis vad den var. Den var något helt nytt för mig, något som inte riktigt hade ett like, och så kollade jag på denna serie... (anime-poesi for the win!!!!!!)

Black Lagoon är en anime av Studio Madhouse (omg it´s madhouuuuse!) från 2006, med totalt 24 episoder. Dessa 24 episoder är uppdelade i två säsonger: första som bara heter Black Lagoon och andra som heter Black Lagoon: 2nd Barrage. 

Handlingen följer huvudkaraktären Rokuro som är your typical Japanese office worker, som blir kidnappad av ett gäng pirater eller sjörövare (not so typical anymore) som vill ha en grej av honom, och i affären med företaget han jobbar i står det klart att de vill att han försvinner från jordens yta för att inte ge dem dålig publicitet, och han, som redan som det är har börjat ifrågasätta sitt kontorsliv bestående av chefer som mobbar honom och ett ensamt liv i staden, går med sina kidnappare i Black Lagoon company. Därefter händer det en massa shit, de sticker på en massa uppdrag, och det blir gunfights 24/7 (fuuuck yeeaaaah).

Och i detta intressanta gäng har vi den tuffa färgade snubben med basröst: Dutch, den nördiga amerikanen Benny som är teknikexperten på båten och har blont hår i hästsvans (badass!), och slutligen, halvkinesen Revy som är den mest instabila i gänget (förklaring kommer calm your titties!) och oftast står för allt galet action, och för övrigt har smeknamnet Two Hands för att hon använder en pistol i varje hand (jäklar vad mycket fantasi de putta in i det namnet!) Och en del andra sidokaraktär som alla har gemensamt att de antingen är förhatliga, är fullständigt fucking asgrymma, eller bara har likeable karaktärer, eller alla!

Så, från vänster till höger: Mr Smart Blondy, useless kontoris, Two Hands och Mr Awesome. Och fortfarande, TWO HANDS! Undrar hur hon kan sova med det namnet på natten, jag menar vi vet ju alla att japaner är jättebra engelska... (Tittar på 2nd Barrage med japanska röster) Okay I might take that back...

Så, som höres på handlingen samt karaktärerna är detta en ganska rå actionserie, asbra kan jag tillägga, och yeah, let´s go reviewing and rolling for real!!!!! (Nytt uttryck.se: RR=Rolling and Reviewing)

Handlingen erbjuder alltså en del olika uppdrag de får, som alla skiljer sig men som brukar ha den gemensamma faktoren som är våld, våld, svordomar, och mer våld! Oavsett om det är en fråga om att besöka en sjunken båt på skattjakt, ett enkelt delivery, ett svårare delivery eller bara lite random violence så är det jäkligt kul att kolla på! Handlingen är inte den smartaste men ger precis det som man kommer för, which means en massa blod och spectacular gunstunts! Handlingen tenderar att bli lite för komplicerad för sitt eget bästa dock, och spinna för mycket på detaljerna i ett uppdrag som man ändå inte förstår i en anime som denna. Som sagt, askul anime som ger en eargasm och tvingar fram skumma stönanden från känslan av att något är absolut fucking ascoolt, men ibland blir den för komplicerad för sitt eget bästa.

Karaktärerna, som jag sa, är asgrymma. Inte bara huvudkaraktärerna utan sidokaraktärerna likaså, till exempel Balalaika, den skrämmande ryskan som är läskig men ascool och ger ett stark intryck, och alla andra. Men det finns problem med karaktärerna i Black Lagoon, till exempel att i andra säsongen är det mest bara Rokuro och Revy som är de viktiga karaktärerna, de andra i gänget försvinner lite. Men det största problemet jag har med karaktärerna är faktiskt i slutändan Rokuro för jovisst, jag kan förstå att man inte blir ett totalt badass wielding guns från att vara en mesig kontorsarbetare på en dag, men han slipas oförskämt lite under seriens gång och som sagt, även om det är förståeligt eftersom han trots allt inte var något annat än japansk office worker. Men att se honom jämt och ständigt fucka upp saker, bli kidnappad och klanta sig och vara rent hjälplös blir ganska tråkigt och jag hade gärna velat se honom utvecklas mer.

Dock, serien visar väldigt väl relationerna mellan några av karaktärerna.

Animationen ser rent otrolig ut, som man hade väntat sig av Madhouse, med klockren karaktärsdesign som funkar perfekt för karaktärerna, fina miljöer, otroliga actionscener; animationen är helt enkelt blodigt bra!

Ljudet är också utmärkt och ger verkligen den där rätta känslan för action i en lite mer exotisk miljö, med annat soundtrack som funkar utmärkt för stilen i animen och de specifika situationerna, och i övrigt, beastiga openings och ett omåttligt passande ending som glider in snyggt i animen och spänningen, och väcker en annan men ändå intressant ton för den annars så actionspäckade serien.

Och ljudet inkluderar likaså magnifik voice-acting, som kanske till och med funkar bättre på engelska om man tänker på det faktum att majoriteten av karaktärerna inte ens är japaner och borde snacka just engelska. (Va nej, alla vet ju att alla oavsett nationalitet och plats snackar japanska, såklart...) Och ytterligare ett plus till dubbningen är det faktum att japanerna i senare delen av serien börjar "försöka" prata mer engelska, "försöka" för att det av hur det låter att glömma inte gick så bra. Så därför kan dubbningen vara att överväga. Och en annan bra sak, de har inte hållit tillbaka med svordomarna i något av fallen vilket är ganska rimligt med tanke på att de faktiskt är sjörövare.

Och personligen, gillade verkligen serien och all spänning och våld, men störde mig en del på de ovannämnda bristerna, samt kan jag inte lägga mer vikt på vilket otroligt smaklöst namn "Two Hands" faktiskt är!

Betyget för Black Lagoon blir 8,6. Det är en jäkligt bra anime som jag tror industrin skulle kunna tjäna på för att den verkligen kan tilltala massorna, och på sätt och vis skulle kunna vara "så mycket mer än bara anime".

Ett spel som är bättre än föregångaren på alla sätt och vis - Assassin´s Creed II spelrecension

Spelrecension här, let´s go!

(Men Masa, bakgrundshistorian då!) Just det!

Okej, så yeah, hur kom det sig att jag började spela ACII, det undrar ni allt va? Jo det var så här... det fanns på samma skiva som första AC, och yeah. Så, vad jag basically tänkte när jag köpte det var "najs två spel för ett!!!!" och yeah, eftersom att ettan inte fullständigt sög så tänkte jag att det kunde vara kul att köra tvåan som alla faktiskt sa skulle vara bra. Och nu, baaam, let´s review!

Spelet är från 2009, återigen av Ubisoft Montreal, och är en direkt sequel till första spelet, men nu med en ny huvudkaraktär (fuck yeah!!!!!!!) och givetvis Desmond. (Nooooo!) Och spelet är basically hyllat, kan jag säga redan nu, av en massa anledningar och är enligt i princip alla omåttligt mycket bättre än AC I, och det, för att uttrycka sig fint, är jäkligt fucking skitsant! (Och ja, det är kul att vara fin i munnen!)

Så, handlingen denna gång följer, som jag sa, Desmond, den jätteintressanta barägaren som fått sitt liv förändrat för evigt då ett gäng mystiska personer har fångat honom för att gräva i hans DNA och ha honom uppleva sina förfäders minnen för att hitta något... (typ) Men i detta spel är hans roll större än att gå och lägga sig och sedan vakna då han faktiskt flyr från anstalten med hjälp av några andra för att sedan börja uppleva andra minnen i animusen som nu kan hålla sig aktiv under en längre tid så att man slipper se hans intressanta liv mellan sessionerna (som i ettan var lika intressant som min lilltå) och denna gång upplever han minnen, av anledningar jag inte tänker avslöja, lämnade efter den karaktärsfyllda unga mannen  Ezio Auditore i Italien på den senare halvan av 1400-talet, vilket givetvis betyder more-fucking-batman-time! Jag vill inte avslöja så mycket mer om Ezio än att hans story har en del coola lönnmord att erbjuda, av en massa olika slag med gammal historia ständigt närvarande på ett eller annat sätt.

Och under detta äventyr får vi möta, och döda, ett gäng historiska personer som kommer tilltala den historieintresserade såväl som den som inte bryr sig ett skit och helt enkelt vill spela spelet. (Skyldig)

Så, då kan man undra, är Ezio en värdig huvudkaraktär? Okej, nu ska jag bara låtsas att jag inte hörde er ställa den frågan... (Såklart han är ffs det är ju Ezio Auditore!!!!!!) Så, word. Ord kan inte beskriva hur mycket bättre Ezio är än Altaïr, av en enkel anledning: Ezio har karaktär. Ezio är en karaktär som känns levande för han har anledningar för att göra det han gör, även om han blir en assassino kan man fortfarande se skymtar av hans karaktär och personlighet från innan, och han känns mer som en karaktär man kan relatera till, och inte lika enormt avlägsen som Altaïr. Och dessutom, han förändras genom spelets gång eftersom spelets handling sträcker sig över flera år, vilket bara får honom att kännas ännu mer levande.

Och när vi ändå pratar om levande: gameplay. Gameplayet är helt otroligt, av så många olika anledningar så att jag inte ens vet var jag ska börja. Så, vad ska jag börja med? Eh... tar världen och hur det är att vara Batman i Italien.

Så, hur är det att vara Batman i Italien? Blodigt asgrymt! Den värld man är i nu ser vackrare ut, mer visuellt imponerande och erbjuder många fler höga tak, och jag kan helt enkelt säga att det är roligare på så sätt att vara där. Spelet introducerar även ytterligare finesser som man kan använda för att färdas genom luften, över marken, like a boss. Och, det kanske absolut viktigaste, man kan simma! Thank God för det, tycker det borde komma lite med lönnmördarutbildningen att man ska kunna simma! Och för övrigt känns världen i helhet mer levande, inte minst för att de har lagt till fler ljud och repliker till alla NPCs, vilket mångfaldigt förbättrar upplevelsen. Men slutligen, det är inte helt perfekt, av en anledning som jag kommer ta upp senare.

Och om vi ska gå vidare kan jag bara säga att spelet inte slutar imponera där! Ni som spelat första spelet i serien eller läst min recension vet att uppdragsvariationen var riktigt sunkig och att lönnmorden snabbt blev gamla och tjatade, men låt mig försäkra, så är inte fallet i AC II, för man kan inte tolka det som något annat än att de lärt sig av sina misstag! Denna gång är det mer fokus på en utvecklad story, rätt intill solida uppdrag som ger mycket variation och får den ena assassinationen att skilja sig från den andra. Att döda måltavlorna är roligt och ger olika upplevelser av spelet, och den starka handlingen gör samtidigt så att det inte bara handlar om dödandet, utan också om jakten. före. Och att det nu är skillnad mellan story och att bara spela och utforska världen gör det verkligen lättare för den som bara vill ha kul i den magnifika spelvärlden!

I AC II finns det även pusselbanor som man ska ta sig igenom genom att klättra, hoppa och whatever, och jag måste säga att dessa kan vara väldigt välgjorda och roliga, men att det är bra att spelet inte tvingar en att köra dem mer än nödvändigt.

Och spelet i övrigt doftar ljuvliga tillägg som får en att undra varför man någonsin skulle vilja spela om ettan eller lämna skärmen, så till och med Jackie Chan ter sig blek i jämförelse! (Please don´t hit me pleeease!!!) Fler vapen, fler olika vapen i varje kategori som alla ser olika ut och skiljer sig, dubbla lönnknivar som gör att man kan känna sig ännu mer badass, möjligheten att anpassa klädfärg och rustning samt mantlar, och listan går vidare! En sak är klar: tilläggen gör lönnmorden bara ännu roligare då många av de senare och svårare mer än ofta kan ha flera lösningar, allt beroende på hur man själv vill göra det. Och sen en förändring till, men möjligtvis inte en bra en, är det faktum att man nu kan använda pengar då spelet för första gången nu har ett pengasystem. Men det är just det som leder mig till de sämre delarna av det nya gameplayet:

- Pengasystemet är ett bra tillägg men känns inte helt färdigt och genomtänkt, och det blir inte bättre av det faktum att man i många fall inte ens behöver bättre vapen, än mindre pengar.

- Bristen på utmaning. Den låga svårighetsgraden gör så att det inte finns någon större anledning att skaffa de bästa vapnen och allt, det enda man kanske kan ha lite nytta av är förbättrad rustning men inte ens det är säkert, vilka verkligen tar bort själva idén med ett pengasystem, samt gör det hela till ett i slutändan enkelt och lite tjatigt spel. Problemet i det ligger mycket i stridssystemet som har en del bra tillägg och ser bättre ut, men har det problemet att det enda man i slutändan gör i striderna är att kontra, kontra och kontra! Fienderna tar alltid initiativet, det finns ingen anledning för mig som spelare att göra det, vilket får det hela att bli ganska tråkigt efter ett tag, vilket AC I, tro det eller ej, på sätt och vis klarade bättre. Striderna blir alltså snabbt ganska tråkiga.

Och nu till grafiken! Grafiken ser ganska fantastisk ut och, som jag sa, städerna ser enormt vackra ut, karaktärsdesignerna är bättre, karaktärerna i sig ser bättre ut och spelet ger nu en massa cinematiska scener som är ett rent nöje för ögat att se! Och spelet har en massa fina detaljer! Problemet kommer däremot då objekt samt personer tenderar att försvinna, även på kortare avstånd, vilket verkligen kan förstöra den annars så bra insättningen och känslan av nu i spelvärlden. Det blir inte heller bättre av att AC II har en del förskräckliga laddningstider och tenderar att frysa med ganska jämna mellanrum, med det enda positiva att spelet oftast kommer igång igen efter någon sekund och man i de absolut flesta fallen inte behöver starta om, men det ger ändå verkligen skit i ögat.

Ljudet är drastiskt förbättrat om man jämför med första spelet! Fantastiskt röstskådespel, särskilt av den som gör rösten för Ezio vars insats inte kan beskrivas som något annat än utomordentlig! Och spelet erbjuder även mycket mer musik nu, som passar jättebra för spelet, tiden och miljön, och som håller sig in i slutet, vilket inkluderar den asgrymma creditsången! Och inte minst, man kan spela hela spelet med fucking Italienskt tal!!!! Att det finns flera dubbningar i sig är bara bra för att spelet då kan tilltala fler spelare, men fucking italienska!!!!!!!!! (Och japanska var också ganska beast!)

Personliga tillägg är att jag verkligen älskar Ezio som karaktär, så klockren! Visar mycket personlighet och ger verkligen storyn det där extra, och förändras verkligen genom spelet! Och riktigt najsliga sidokaraktärer också! Och inte minst, en massa saker att göra! Den som vill helt och hållet klara av det här spelet, kommer ha mycket att göra! Men en dålig sak är att spelet nära slutet tvingar en att göra föga roliga saker då man bara vill komma till nästa uppdrag!

Assassin´s Creed är på många vis ett sätt som bryter alla odds, för efter intrycket jag fick av ettan var jag inte särskilt imponerad men det här spelet flög förbi nästan alla mina förväntningar. Så, betyget för ett sådant spel som detta kan bli ett svårt ett att komma fram till, men nu är det i alla fall dags för det. Assassin´s Creed II får 9,2. Det är ett enormt bra spel och är en upplevelse utan sitt like, är detta vad man vill ha är detta det enda stället där man kan få det. Det som drar ned betyget lite är att en del funktioner känns lite ofärdiga, och att i ett spel som sätter sin ribba så högt blir bristerna desto värre, men om man tänker på hur otroligt spelet egentligen är blir det lättare att förlåta den för det. Överhuvudtaget är det kul med ett spel där man verkligen kan se att skaparna har ansträngt sig så mycket som de har, och det ska de ha all uppmärksamhet för!

Som mina avslutande ord: Min respekt för Ubisoft är nu skyhög då de kunde lyssna på klagomålen angående sitt första spel och mer eller mindre erkänna att det inte var det bästa, och sedan kom med allt de har för en uppföljare som bygger vidare på och blir bättre än föregångaren på alla sätt och vis.

This is too kawaii!!!!! (tears rolling down my cheeks) - Kanon 2006 animerecension

Jag är här, tillbaka efter min långa animeresa genom tårar, tårar, tårar, chips och mer tårar! Om ni är lite coola och fucking asgrymma nu (no offence mot er som inte är det, älskar er också!) så ploppar det genast upp två animeserier i era huvuden: Angel Beats eller Clannad. Men till er chock, animen som förde mig igenom dessa många manliga tårar är faktiskt animen Kanon. Ja, låt namnet sjunka in på tungan för det förtjänar det verkligen: "Kanon".

Jag började kolla på Kanon med en hel del förväntningar; en hel del personer hade pratat om Kanon som en perfekt anime om man älskade Clannad, vilket jag gjorde, och i min typical Masa-fashion tog det mig flera månader tills jag slutligen kom fram till att det kunde vara en ganska bra idé att se den. Men, som ni vet, med förväntningar har bra serier en tendens att verka mycket sämre. Men Kanon överraskade mig på mer än ett sätt där... Behöver jag säga att det var bra? Okej jag säger det
DEN VAR ASBRA!!!!!
Tro mig, det är inte ofta sådant händer men Kanon var fortfarande asbra, minst lika bra som om jag hade sett den oberedd, även om jag hade fått det sagt till mig att den var asnajs! Så, eftersom jag vet att den var bra men inte än har bedömt HUR bra så kände jag det var på tiden att jag började jobba mig igenom min hög med orecenserad anime och yeah, sen kan det ju vara kul att dela en sådan fantastisk anime med er också. ;-) Så, här kommer det!

Kanon är en anime från 2006 av Kyoto Animation, och är animeadaptionen av dess Visual Novel, eller helt enkelt ett spel för er som är nya inför termen, av spelskaparna Key. Inte helt oväntat var det precis samma företag i bägge fall som gjorde Clannad som är hyllad som ett mästerverk, så needless to say har Kanon en del saker att nå upp till... Kanon är 24 episoder lång. Också värt att notera är att detta inte är fösta gången Kanon fått en anime, men första gången var ett antal år tidigare och enligt många betydligt sämre, så yeah! Om ni går in i denna serie kan ni förvänta er en del romantik och drama, samt lite övernaturligt.

Storyn följer Yuichi som kommer tillbaka till en kall snötäckt stad där han varit sju år tidigare, men hans minnen om vad som egentligen hände senaste gången han var där är som försvunna. När han kommer till staden börjar han genast gå i skolan Highschool där, och träffar en massa personer (99% kvinnliga karaktärer eller så) med vilka han pratar, lär känna, upplever saker och lär sig ting om sitt förflutna och allt som faktiskt hände när han var i staden sist.

Karaktärer finns det en del av, och den viktigaste av dem är uppenbarligen Yuichi, som helt enkelt kommer till staden, lär känna tjejer och gets shit going, like a real man!

=

Like a fucking man!!!!!

Och sen har vi, well tjejerna i fråga som jag verkligen inte vill avslöja för mycket om mer än att de ryker av Moe!!!!! (För det är ju Kyoto Animation!) Och för er som inte vet vad Moe är, här kommer en vetenskaplig förklaring:

Moe är när en anime använder sig av kvinnliga karaktärer som är överdrivet söta och fucking adorable så att man bara vill fälla en cutenesstår och lägga sig i gungande fosterställning på golvet. Ett asnajslischt exempel på Moe skulle jag säga är t ex Nagisa i Clannad:

Så yeah, Moe=stora ögon och f**kin cutenessbombs

Så, vilka mer karaktärer har vi...? Ja, vi har ju den där lite roliga manliga idiotakompisen som man så ofta ser i Visual Novels. Men yeah, han är lite puckad och rolig så inga klagomål här! (Masa kan relatera...)... shut up!

Och vad har jag att säga om allting nu, mer än att det är fantastiskt?

Storyn är underbar, av den anledningen att den helt enkelt är något av det mest rörande jag sett och bringade mig en massa tårar. Varje heroine fick en egen del av animen, varje del hade utmärkt längd, samtidigt som man kan se någon form av tråd som får det hela att verka ganska sammanhängande. Missförstå mig inte, allting makes sense perfekt, men självklart, eftersom Kanon ursprungligen är en VN, så blir tjejerna och deras arc enskilda handlingar som är ganska tydligt skilda från varandra. Vad jag menar däremot är att detta verkligen inte stör den sammanhängande upplevelsen, och det hela känns väldigt väl genomtänkt och utfört. Handlingen blir också desto vackrare tack vare snön och staden där allt händer. Mitt slutgiltiga beskrivande ord för handling kan inte vara ett annat än "skitfin"! Och underbar... och sorglig... och hearwarming... (Och jag vet, det var mer än ett ord men yeah, u get the idea!)

Karaktärerna är likaså underbara, de har skilda personligheter och är i bra kontrast till varandra, och tar med sig fenomenala stories som kan få vilken man som helst att verka som en total pussy! (Eller en Shinji Ikari som man också kan säga!) Och vad som gör det hela ännu bättre är att till och med stereotyperna är bra! Ta t ex Mei som jag tyckte verkade enormt tråkig eftersom jag inte gillar tysta karaktärer, men hon...! Hon var tyst, men hon var samtidigt så mycket mer! Det finns inte en karaktär som jag ogillade i Kanon!

Och sist men inte minst, huvudkaraktären Yuichi är klockren då han faktiskt känns som en huvudkaraktär och inte som en tom roll, som i så många andra haremserier. Han och hans relationer med karaktärerna känns sanna och rörande, han känns som en karaktär som är mer än ett verktyg för storyn, han...! (Ja, jag har lite svårt att uttrycka min kärlek för denna serie men deal with it!)

Animationen ser jättefin ut med läcker snö, fina miljöer, snyggt gjorda karaktärer, flytande och helt enkelt underbart! Kan inte säga mer än att animationen var fett najs!

Ljudet ger en hel del fint soundtrack som passar jättebra för tema samt scener, och får settingen att kännas ännu mer fulländad med fallande snö i sällskap av stilla och tonande musik. Jättebra VA sam öser känslor! Och både opening och ending passar pricksäkert för animen, såväl animationsmässigt som rent ljudmässigt.

Personligen älskade jag den här serien, som synes av min bristande humor (man skämtar inte om Kanon!!!), och jag skojar inte när jag säger att det är riktigt svårt att ens försöka beskriva hur mycket jag gillar den här serien. Storyn var fantastisk, karaktärerna var underbara, animationen var ren och fin och klarade settingen utan problem, ljudet kändes som en viktig del av animen som gjorde mycket för upplevelsen och inte uppfattades som ett dumt tillägg som i så många andra serier. Och det övernaturliga i serien kom inte oväntat, och fanns genom hela storyn, vilket var en obeskrivlig lättnad!

Så, mitt betyg för den här animen? Jag måste erkänna att jag nästan är rädd för att sätta ett lägre betyg än vad serien förtjänar men u know, a reviewer´s gotta do what a reviewer´s gotta do , så nu sätter jag igång kalkyleringsprocessen utifrån de fem aspekterna handling, karaktärer, det visuella, ljudet och personlig åsikt... Kanon får 9,8. Denna anime var... damn jag tappade orden igen! Helt enkelt, jättebra anime, lätt bland mina tio favoriter!