Durarara är en anime från 2010 av Brain's base som ju har gjort Baccano och Oregairu, varav jag har recenserat båda men sedan tagit bort av samma anledning som många andra recensioner; bristande kvalité i jämförelse med vad jag satsar på att göra nu. Och tillbaka till Durarara; den är gjord efter serien av böcker av Ryohgo Narita, som även är skaparen av Baccano som är hyllad som en av de bästa animeserierna av all tid, så då väcks frågan: lever Durarara upp till förväntningarna? Som svar på det säger jag att det är dags att vi tar reda på det!
Handlingen i Durarara utspelar sig Ikekbukuro distriktet i moderna Tokyo, och följer i huvudsak vår manlige huvudkaraktär Mikado Ryuugamine, samt hans blonde och charmige douchebag vän Masaomi Kida (på ett positivt sätt tjejer oroa er inte!), och Anri Sonohara som har... glasögon och är tjej! Och ja, sen har vi ju en mängd andra karaktärer vars liv och vardagshändelser alla löper parallellt med varandra. Dessa liv, denna serie, alla händelser, kommer ta upp ämnen med vida skillnader gentemot varandra som... nej, jag tänker inte ens säga vad som kommer hända, låt mig bara sig att ni kommer se ett komiskt vilt, underhållande och smått övernaturligt Tokyo i Durarara, med en struktur som liknar Baccano vilket automatiskt gör er skyldiga att se den!!
Men för er som fortfarande inte rest er ur stolarna, gått till en annan stol och börjat kolla på den eller helt enkelt bara skiter i att gå från stolarna och tar fram animen direkt, här kommer några av de många karaktärerna!
Den första värd att nämna är huvudkaraktären för att han är huvudkaraktären, eller ja den mest lik en i alla fall, som heter Mikado Ryuugamine och som flyttar till Tokyo för att få ett nytt liv, och träffar upp med sin vän Kida, och får uppleva en del roligt och galet shit som händer och yeah, rolig snubbe! (Fast nej, han är lite torr...)
Kida Masaomi, Mikados vän som är blond och lite Mr. Charmy Douchebag, vilket gör honom helt jäkla underbar och som vandrande underhållning på två ben!
The Black Rider som är en mystisk kvinna på motorcykel som åker igenom Tokyo som ett fucking spoke, och är awesome!!!
Eller kanske Shizuo med sin bartender outfit som är helt jäkla asgrym, eller kanske Simon, den färgade ryssen vars röst ägs av Takaya Kuroda som i denna serie brukar en eargasm-givande brytning! (Och mer behöver jag nog inte säga!) Vad vi kan konstatera av det faktum att detta inte ens är nära att täcka upp alla karaktärerna, är att det finns många, många fler...
Handlingen, som höres, är enormt svår att sammanfatta och jag är av den uppfattningen att man inte ens ska försöka göra det, i alla fall inte mer än att många liv fläts samman i Ikebukuro, många intressanta karaktärer som innan verkar vara av rent skilda världar, men som kanske är kopplade till varandra på oräkneligt många sätt... Det är samma koncept som Baccano, och det funkar fortfarande enormt bra här, och ger precis som Baccano en enorm mängd ren underhållning. Helt enkelt, jag tänker inte säga så mycket mer om handlingen än att den ger allt möjligt, den gör det bra, och har en enormt intressant och lyckad struktur. En sak är klar genom detta; denna anime är en serie vars handling gör sig bäst om man upplever den själv.
Men handlingen är inte helt felfri, då den där asgrymma strukturen, och det där asgrymma konceptet, verkligen försvinner i seriens andra halva, eller snarare från och med episod 17 eller så, som kommer med vad som antagligen är mitt favoritarc, men som stupar vad det gäller det där upplägget som gjorde första delen av Durarara så bra. Likaså går serien mot mycket mer dramatik, vilket verkligen kan göra folk förvirrade efter vad första halvan hade, men det var personligen ingenting jag störde mig på eftersom även de senare delarna var mycket välskrivna.
Men ett annat problem, som också kommer i seriens andra halva, är att de börjar återkoppla till små händelser som skedde 10 episoder innan och som man helt enkelt hade glömt, vilket leder till ett mindre men ändå störande misslyckande som verkligen fick mig ur fokus från avsnittet.
En sista sak jag vill uttrycka mitt missnöje om är att det finns en fullständigt hopplös och ointressant triangel, som verkligen känns enormt överflödig, inte minst för att den inte är något som man som tittare bryr sig särskilt mycket om i kontrast till allt annat asgrymt som händer.
Min slutsats, av allt det jag sagt, blir att den senare delen av serien blir sämre än första, definitivt, men samtidigt som mina ord kanske får det att låta som att det fullständigt suger vill jag försäkra er att så inte är fallet, det finns bara saker som serien inte alltid lyckas lika bra med. Men likaså finns det en massa saker som serien lyckats enormt bra med, däribland sina intressanta arcs som, även om alla kanske inte riktigt uppfyller samma kvalité eller lever upp till sina förväntningar, ändå är asbra och ren och skär underhållning!
Och nu till karaktärerna, som bäst beskriver sig bäst med ett ord: fucking amazing!!!!! Och det var visserligen två ord men I don't give a shit!!!!! Så, vad som gör karaktärerna asgrymma är att de är många, olika, har skilda kvalitéer och alla är unika, varje karaktär har sin egen personlighet och sina särskilda drag som man inte finner i någon annan. Alla dessa karaktärer garanterar mycket underhållning då man får se deras i många fall briljanta samspel, och varje tittare skulle jag vilja säga kommer mer eller mindre ha i alla fall en favoritkaraktär, eller flera. Och många av dessa får alldeles utmärkta presentationer i seriens första halva, medan andra bara når ut till oss genom sina små men fortfarande intrycksfulla framträdanden.
Vissa andra karaktärer är bara rent asgrymma, för att uttrycka mig så pricksäkert jag kan, som till exempel Shizuo och inte minst, the Black Rider. Problemet kommer dock då karaktärernas inblandning i serien är ganska ojämnt utbrett; detta problem kan förväntas av en anime med ett sådant upplägg som det Durarara har, men jag kan ändå inte låta bli att känna att de hade kunnat sköta det snyggare. Samt, det finns en del asgrymma sidokaraktärer som får så mycket spolight eller vars personlighet gör att man verkligen vill ha dem i handlingen, men som aldrig kommer in. Eller till och med huvudkaraktärer som inte är med så mycket som seriens starka öppning talade för.
Samtidigt har jag ytterligare ett mindre klagomål. Det finns två intron genom serien, och vad bägge har gemensamt är att de visar upp animens karaktärer samt sätter ut deras namn, som Baccano, vilket bara är smart då det hjälper en att få reda på seriens alla personligheter. Problemet kommer dock i andra introt, som visar fler karaktärer som inte var med innan, varav en av dem får vi inte ens se i den delen av serien en enda gång (Kasuka Heiwajima), och den andra är en karaktär som man inte gillar på något vis utan bara är douche (Shingen Kishitani), samt en snubbe vars namn jag inte ens kunde efter seriens slut för att även om han fanns i serien var det som att han inte fanns (Kinnosuke Kuzuhara). Yeah, och så får vi ju inte glömma Shizuos värdelösa kamrat Tom Tanaka. Vad jag menar genom detta stycke är att introt ger många karaktärer alldeles för mycket creds, vilket ger intrycket att de vill ge serien nya karaktärer men misslyckas fullständigt.
Och slutligen, Anri Sonohara är verkligen en astråkig karaktär!!! Men i slutändan är ändå majoriteten av karaktärerna fucking asgrymma och det är ingenting fel med de flesta av dem!
Och nu, animationen. Animationen, för att vara ärlig, är helt fucking otrolig!!! Karaktärsdesignen är speciell men ser definitivt inte dålig ut, allting flyter perfekt och utan det minsta lilla klagomål från min sida, det är helt enkelt underbart att se på! Och miljöerna är möjligtvis de bästa jag sett i en anime, de är verkligen helt makalösa, med enormt detaljerade Tokyogator och byggnader samt enormt snygg belysning då den japanska natten kommer. Animen är helt enkelt perfekt på att visa miljöerna av det enorma Tokyo, inte minst på natten.
Det enda klagomålet jag har är den ena i den bitchiga tjejtrion i serien som verkligen ser asful ut, och med det menas onaturligt skitful till den punkt att det bara blir störande då alla andra karaktärerna är så snyggt gjorda.
Ljudet är också klockrent och ger en massa perfekt musik som jag nu för evigt kommer koppla till Durarara, och låtarna ger verkligen animen en unik smak av musik som ändå passar perfekt för seriens allmänna ton, samt scenerna och de ögonblick som finns där.
Och introna, samt slutsångerna, var asbra och satte verkligen pricken för Durarara; de ger verkligen känslan av att vara det givna musikvalet, som att inget annat skulle funka, vilket det inte heller gör!
Röstskådespelet är också jättebra, på en überhög nivå som verkligen gör serien rättvisa! I slutändan är ljudet, för sina goda kvalitéer på alla områden, nästan en klar fullpoängare.
Personligen gillade jag verkligen den här serien för dess briljanta handling, trots att strukturen inte höll sig densamma, trots att alla karaktärerna inte fick den betydande roll man hade väntat på vilket kan förklaras genom seriens korta längd, och att det är omöjligt att göra alla glada med en så stor ide men så lite tid. Den här animen var en ren glädje att se på, även i de stunder då den inte bara var rent fucking episk! Och alla Baccano referenser planterade i serien... loved them! Skulle vara fett kul med en andra säsong!
Så, hur ska jag bedöma denna serie...? Det har sällan varit så svårt att sätta ut poängen men efter en viss tids betänketid har jag nu kommit fram till betyget, som blir 9,0. Ja, det var ett tag sen jag inte behövde använda decimaler men yeah, så kan det bli... denna serie i alla fall, var asbra, och jag skulle rekommendera den till alla!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Durarara! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar