Jag måste ta ett steg bakåt...

Jag kommer idag smått nedstämd, för jag har en sak att annonsera: Vänta er inte recensioner på en längre tid nu. Detta är svårt för mig men jag ser det inte som att jag har så mycket val; mina recensioner är längre och tar längre tid att skriva en någonsin förut, och jag har betydligt mycket mer plugg nu än vad jag hade innan, och det i kombination med det faktum att jag fortfarande vill ha tid för det jag älskar. För att kunna åstadkomma allt detta ser jag inget annat alternativ än att acceptera att det kanske kommer kunna gå veckor utan att jag kan skriva något, men givetvis vill jag hålla er, mina kära läsare, medvetna om det. Med det sagt, detta innebär inte att jag kommer sluta skriva helt, det betyder bara att jag från och med nu endast kommer skriva när jag verkligen känner för det och har tid, så det kanske dyker upp lite nya recensioner från ingenstans då och då men jag uppmanar er att inte vänta på någon.

Tack för ert stöd, och jag hoppas att jag snart kommer kunna dela med mig av en review igen!

/Masa

This book made me cry!!! - The Other Hand bokrecension

Idag kommer jag med en bokrecension, vilket var ett tag sedan, och ni som är mer i min närhet kan nog gissa vilken bok det är... En bok som man fick i skoluppgift att läsa, en skolbok som man var skeptisk mot som alltid, en bok som visade sig vara riktigt jäkla bra och drog in en, en bok med en djup historia, en bok med... douchebag karaktärer som antagligen satt och skrattade i sin glädje att göra mig besviken... Ja, jag talar om the Other Hand, av Chris Cleave.

The Other Hand är som jag sa för typ fem sekunder sedan en bok av Chris Cleave, som är en brittisk författare samt journalist, den är från 2008 och den andra boken som han har skrivit. Enligt honom inspirerades han att skriva den genom sin barndom i Afrika. Boken har fått enormt god publicitet med flera tidningar och personer som hyllar den, däribland  "Ett kraftfullt konstverk... chockerande, spännande och djupt påverkande..." av tidningen the Independent. Den nominerades för Costa Book Awards, vilket är ganska... fucking asbra!!! Kritikerna är av ganska skilda åsikter men en sak är klar, den är en bästsäljare.

"Kom kom, mina vänner... kom och läs min bok...!" Denna fotogena man är för övrigt Chris Cleave.

Handlingen följer en historia med två berättare av brett skilda världar, varav den ena är den nigeriska flyktingen känd vid det helt normala namnet Little Bee som kommer till Storbritannien, England, av okända anledningar, men med ett mål: att ta sig till London, till Kingston Upon Thames. Den andre berättaren är den brittiska Sarah som på något vis är kopplad till Bee och hennes förflutna...

Och bland karaktärerna har vi just Little Bee och Sarah, samt en del sidokaraktärer, varav jag nu kommer täcka någon enstaka, men börjar med Little Bee.

Little Bee har en historia som vi inte känner till i början, men som antydes vara ganska mörk då hon till exempel inte kan vistas i en ny miljö utan att börja tänka på hur hon ska ta död på sig själv så snabbt och smidigt som möjligt, utifall att "männen" kommer. Bee strävar efter att snacka perfekt Drottningengelska, fint översatt (hihi) så att hon ska kunna klara sig i det nya främmande landet med vanor och traditioner som hon inte känner igen.

Sarah... s man har dött, och hon bryr sig inte ett skit, och hon jobbar på en tidning, och yeah... Och hon är på något vis kopplad till Little Bee!!!!!

Och sedan är det värt att nämna Sarahs underverk till son, som inte alls är jobbig (inte alls!) och heter Charlie, eller ska vi säga... Batman! (BATMAN!!!!!) Som beroende på vem man är kan bli den där underbara lilla sötbomben som man ju älskar, eller om man är som jag, tycka att han är asjobbig liten skit! (Alternativ 2 ftw!)

Att gilla eller inte gilla... (ALTERNATIV 2!!!!!)

Boken har blivit enormt populär för sitt tema, flyktingar, tragedierna den visar samt synen på det brittiska samhället och kritiken mot det, samt att boken till viss del hanterar frågan identitet. Så långt som det berömmet går håller jag helt med, då det är helt sant! Början visar allt det här, och gör det enormt bra; man får snabbt insikt i Bees situation, får en del starka bilder i huvudet, och den sköter det hela väldigt bra. Hell, till och med Sarah och hennes problem och tema sköts enormt väl i inledningen! Bokens början, helt enkelt, är väldigt välgjord och gjorde mig verkligen motiverad att läsa vidare.

Och vet ni vad, boken levde ett tag upp till förväntningarna som väcktes väldigt bra! Men, det var i mittpartiet då handlingen verkligen skulle komma igång som jag, samtidigt som det var bra, fick försöka hantera en hel del besvikelser, som att boken inte utforskar vissa karaktärer så mycket som jag skulle vilja, vilket var en enda stor jäkla skam! Samtidigt, även om man får veta en del asnajs bakgrund och historia till allt som hänt och boken skötte de delarna obeskrivligt utmärkt, så brister mellanhandlingen, det som ska utspela sig i nuet, då det inte händer ett piss, ens efter att de har grävt klart i det förflutna! Det var då jag började tappa läslusten, jag hade verkligen velat se vad bakgrunden skulle leda till, se hur karaktärerna skulle hantera och reagera på allting, vilket jag inte fick då jag istället möttes av ingenting! I detta stora mittparti jag pratar om... finns det en punkt då boken verkligen känns som den dör. Och då den sabbar en uppenbar och skitbra chans att skapa en intressant konflikt... då når ilskan sitt max! Jag blev så arg över allt det puckade som hände, att jag tog upp telefonen och slog in ett random nummer bara för att skrika ut min aggression i ett...

Likaså med karaktärerna, som innan verkade väldigt bra!

Bee var en klockren karaktär redan från första raden och höll sig så, vilket var bra, och hennes tankar och teman samt inre konflikter var gripande och slutade aldrig fånga mig. Problemet är dock... denna bok har två berättare, varav den andra är Sarah! Sarah var en karaktär som öppnade bra, och verkade ge bra kontrast med sina problem gentemot de besvär Bee har, men det varade bara något kapitel då hon sedan blir jobbigt onaturlig, samt väldigt irrationell. Hennes handlingar och hennes tankar går helt enkelt inte längre ihop, och inte heller hennes känslolägen, och nej, jag tycker inte att detta kan skyllas på det faktum att hennes man dog; hon blir helt enkelt desto sämre skriven och karaktäriserad ju mer av boken man läser. Det är som att hon slits mellan flera idéer av författaren, men hennes karaktär har ingen anledning att göra det.

Och karaktärerna blir inte bättre då boken tar in en karaktär, vars namn jag inte tänker nämna, men som helt enkelt är ett fucking dickhead, obeskrivligt asshole, självisk som fan och vars irrationalitet nästan går upp i klass med Sarahs, även fast han inte har förlorat en partner vilket bara är ännu mer fail! Min ilska blev ännu större, så stor att jag kastade ut min påse Estrella Grill och köpte en ny som var OLW i min galenskap!

Den enda som i slutändan är okej, eller mer än okej, är Charlie, som, även om jag kom att ogilla honom mer ju längre storyn gick, var bra på så vis att han var utmärkt då man ställde honom mot Bee. De är så lika varandra i en mellan från olika världar, vilket jag inte tror var ett misstag när Chris skrev detta, och det ger verkligen pluspoäng för karaktärsaspekten.

Språket i boken är antagligen det bästa då det hela är så bra skrivet. Cleave ger en massa rent briljanta bilder och metaforer, har en talang för att skriva och ta upp saker som är så passande som det bara kan bli i sammanhanget! Språket är verkligen det som mest för romanen till liv, och då får man inte heller glömma en hel del av dialogerna, främst med Yevette men även med Charlie, som även de är jättebra eftersom Cleave även har en slående förmåga att göra karaktärerna som verkliga genom sina uttryckssätt, dialekter, och ordval! Dock kan dialogerna mellan Sarah och Bee kännas lite stela och ogenomtänkta ibland, och helt enkelt ganska tvingade. Men i övrigt är det klockrent skrivspråk!

Slutet. Slutet... är inte det bästa jag sett... I den sista delen av boken, som i detta fall är de avslutande sjuttio sidorna, blir allting så tvingat och onaturligt, så ilskan bara maxar och man börjar verkligen avsky en av karaktärerna, om man inte redan gjorde det,och det annars så perfekta språket verkar inte heller lyckas fånga de sista kapitlen heller. Jag säger inte att det var sämst, jag säger bara att det var synd att boken skulle sabba det hela desto mer, och avslutandet blev en desto större besvikelse då början var så bra!

Personligen, trots att min recension hittills låtit väldigt deprimerad, så gillade jag verkligen den här boken, till en viss punkt, och långt ifrån allt, men den var fortfarande bra i de teman som den behandlade, språket var exceptionellt, Little Bee och hennes historia var bägge asgrymma, inledningen var helt underbar! I slutändan beror mitt starka klagande på det faktum att den gjorde en så bra start, att mellanhandlingen till stor del också var jättebra, så att allt annat som inte levde upp till den nivån var av omåttlig besvikelse. Så, med det sagt och allt inräknat, ger jag the Other Hand (Little Bee) av Chris Cleave 7,5. Vad mitt slutgiltiga betyg betyder att det är en bra läsning, som jag skulle rekommendera till andra, och samtidigt kan jag förstå att det finns folk som inte har samma problem som jag, faktum är att en del av mig hoppas det. Om man kan se förbi bokens brister, eller inte stöta på dem alls, är man lyckligt lottad, för då kan detta vara en alldeles utomordentlig läsupplevelse!

(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om the Other Hand/Little Bee! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)

En serie om... Tokyo! - Durarara animerecension

Jag har sett en ny anime, som är gammal, och därför sitter jag nu här, som jag brukar ett antal gånger i veckan... Denna gång kommer jag med en ny animerecension, men till och börja med vill jag be om ursäkt att det varit lite klent med sådana eller recensioner överhuvudtaget; sommarsäsongen av anime närmar sig sitt slut, jag har mer serier än någonsin att se på samtidigt som det finns en hel del spel som återstår för mig att lägga fingrarna på. Med andra ord, veckorna har varit ganska upptagna men nu sitter jag här, redo att dela med mig av en anime, vars namn följer: Durarara!

Durarara är en anime från 2010 av Brain's base som ju har gjort Baccano och Oregairu, varav jag har recenserat båda men sedan tagit bort av samma anledning som många andra recensioner; bristande kvalité i jämförelse med vad jag satsar på att göra nu. Och tillbaka till Durarara; den är gjord efter serien av böcker av Ryohgo Narita, som även är skaparen av Baccano som är hyllad som en av de bästa animeserierna av all tid, så då väcks frågan: lever Durarara upp till förväntningarna? Som svar på det säger jag att det är dags att vi tar reda på det!

Handlingen i Durarara utspelar sig Ikekbukuro distriktet i moderna Tokyo, och följer i huvudsak vår manlige huvudkaraktär Mikado Ryuugamine, samt hans blonde och charmige douchebag vän Masaomi Kida (på ett positivt sätt tjejer oroa er inte!), och Anri Sonohara som har... glasögon och är tjej! Och ja, sen har vi ju en mängd andra karaktärer vars liv och vardagshändelser alla löper parallellt med varandra. Dessa liv, denna serie, alla händelser, kommer ta upp ämnen med vida skillnader gentemot varandra som... nej, jag tänker inte ens säga vad som kommer hända, låt mig bara sig att ni kommer se ett komiskt vilt, underhållande och smått övernaturligt Tokyo i Durarara, med en struktur som liknar Baccano vilket automatiskt gör er skyldiga att se den!!

Men för er som fortfarande inte rest er ur stolarna, gått till en annan stol och börjat kolla på den eller helt enkelt bara skiter i att gå från stolarna och tar fram animen direkt, här kommer några av de många karaktärerna!

Den första värd att nämna är huvudkaraktären för att han är huvudkaraktären, eller ja den mest lik en i alla fall, som heter Mikado Ryuugamine och som flyttar till Tokyo för att få ett nytt liv, och träffar upp med sin vän Kida, och får uppleva en del roligt och galet shit som händer och yeah, rolig snubbe! (Fast nej, han är lite torr...)

Kida Masaomi, Mikados vän som är blond och lite Mr. Charmy Douchebag, vilket gör honom helt jäkla underbar och som vandrande underhållning på två ben!

The Black Rider som är en mystisk kvinna på motorcykel som åker igenom Tokyo som ett fucking spoke, och är awesome!!!

Eller kanske Shizuo med sin bartender outfit som är helt jäkla asgrym, eller kanske Simon, den färgade ryssen vars röst ägs av Takaya Kuroda som i denna serie brukar en eargasm-givande brytning! (Och mer behöver jag nog inte säga!) Vad vi kan konstatera av det faktum att detta inte ens är nära att täcka upp alla karaktärerna, är att det finns många, många fler...

Handlingen, som höres, är enormt svår att sammanfatta och jag är av den uppfattningen att man inte ens ska försöka göra det, i alla fall inte mer än att många liv fläts samman i Ikebukuro, många intressanta karaktärer som innan verkar vara av rent skilda världar, men som kanske är kopplade till varandra på oräkneligt många sätt... Det är samma koncept som Baccano, och det funkar fortfarande enormt bra här, och ger precis som Baccano en enorm mängd ren underhållning. Helt enkelt, jag tänker inte säga så mycket mer om handlingen än att den ger allt möjligt, den gör det bra, och har en enormt intressant och lyckad struktur. En sak är klar genom detta; denna anime är en serie vars handling gör sig bäst om man upplever den själv.

Men handlingen är inte helt felfri, då den där asgrymma strukturen, och det där asgrymma konceptet, verkligen försvinner i seriens andra halva, eller snarare från och med episod 17 eller så, som kommer med vad som antagligen är mitt favoritarc, men som stupar vad det gäller det där upplägget som gjorde första delen av Durarara så bra. Likaså går serien mot mycket mer dramatik, vilket verkligen kan göra folk förvirrade efter vad första halvan hade, men det var personligen ingenting jag störde mig på eftersom även de senare delarna var mycket välskrivna.

Men ett annat problem, som också kommer i seriens andra halva, är att de börjar återkoppla till små händelser som skedde 10 episoder innan och som man helt enkelt hade glömt, vilket leder till ett mindre men ändå störande misslyckande som verkligen fick mig ur fokus från avsnittet.

En sista sak jag vill uttrycka mitt missnöje om är att det finns en fullständigt hopplös och ointressant triangel, som verkligen känns enormt överflödig, inte minst för att den inte är något som man som tittare bryr sig särskilt mycket om i kontrast till allt annat asgrymt som händer.

Min slutsats, av allt det jag sagt, blir att den senare delen av serien blir sämre än första, definitivt, men samtidigt som mina ord kanske får det att låta som att det fullständigt suger vill jag försäkra er att så inte är fallet, det finns bara saker som serien inte alltid lyckas lika bra med. Men likaså finns det en massa saker som serien lyckats enormt bra med, däribland sina intressanta arcs som, även om alla kanske inte riktigt uppfyller samma kvalité eller lever upp till sina förväntningar, ändå är asbra och ren och skär underhållning!

Och nu till karaktärerna, som bäst beskriver sig bäst med ett ord: fucking amazing!!!!! Och det var visserligen två ord men I don't give a shit!!!!! Så, vad som gör karaktärerna asgrymma är att de är många, olika, har skilda kvalitéer och alla är unika, varje karaktär har sin egen personlighet och sina särskilda drag som man inte finner i någon annan. Alla dessa karaktärer garanterar mycket underhållning då man får se deras i många fall briljanta samspel, och varje tittare skulle jag vilja säga kommer mer eller mindre ha i alla fall en favoritkaraktär, eller flera. Och många av dessa får alldeles utmärkta presentationer i seriens första halva, medan andra bara når ut till oss genom sina små men fortfarande intrycksfulla framträdanden.

Vissa andra karaktärer är bara rent asgrymma, för att uttrycka mig så pricksäkert jag kan, som till exempel Shizuo och inte minst, the Black Rider. Problemet kommer dock då karaktärernas inblandning i serien är ganska ojämnt utbrett; detta problem kan förväntas av en anime med ett sådant upplägg som det Durarara har, men jag kan ändå inte låta bli att känna att de hade kunnat sköta det snyggare. Samt, det finns en del asgrymma sidokaraktärer som får så mycket spolight eller vars personlighet gör att man verkligen vill ha dem i handlingen, men som aldrig kommer in. Eller till och med huvudkaraktärer som inte är med så mycket som seriens starka öppning talade för.

Samtidigt har jag ytterligare ett mindre klagomål. Det finns två intron genom serien, och vad bägge har gemensamt är att de visar upp animens karaktärer samt sätter ut deras namn, som Baccano, vilket bara är smart då det hjälper en att få reda på seriens alla personligheter. Problemet kommer dock i andra introt, som visar fler karaktärer som inte var med innan, varav en av dem får vi inte ens se i den delen av serien en enda gång (Kasuka Heiwajima), och den andra är en karaktär som man inte gillar på något vis utan bara är douche (Shingen Kishitani), samt en snubbe vars namn jag inte ens kunde efter seriens slut för att även om han fanns i serien var det som att han inte fanns (Kinnosuke Kuzuhara). Yeah, och så får vi ju inte glömma Shizuos värdelösa kamrat Tom Tanaka. Vad jag menar genom detta stycke är att introt ger många karaktärer alldeles för mycket creds, vilket ger intrycket att de vill ge serien nya karaktärer men misslyckas fullständigt.

Och slutligen, Anri Sonohara är verkligen en astråkig karaktär!!! Men i slutändan är ändå majoriteten av karaktärerna fucking asgrymma och det är ingenting fel med de flesta av dem!

Och nu, animationen. Animationen, för att vara ärlig, är helt fucking otrolig!!! Karaktärsdesignen är speciell men ser definitivt inte dålig ut, allting flyter perfekt och utan det minsta lilla klagomål från min sida, det är helt enkelt underbart att se på! Och miljöerna är möjligtvis de bästa jag sett i en anime, de är verkligen helt makalösa, med enormt detaljerade Tokyogator och byggnader samt enormt snygg belysning då den japanska natten kommer. Animen är helt enkelt perfekt på att visa miljöerna av det enorma Tokyo, inte minst på natten.

Det enda klagomålet jag har är den ena i den bitchiga tjejtrion i serien som verkligen ser asful ut, och med det menas onaturligt skitful till den punkt att det bara blir störande då alla andra karaktärerna är så snyggt gjorda.

Ljudet är också klockrent och ger en massa perfekt musik som jag nu för evigt kommer koppla till Durarara, och låtarna ger verkligen animen en unik smak av musik som ändå passar perfekt för seriens allmänna ton, samt scenerna och de ögonblick som finns där.

Och introna, samt slutsångerna, var asbra och satte verkligen pricken för Durarara; de ger verkligen känslan av att vara det givna musikvalet, som att inget annat skulle funka, vilket det inte heller gör!

Röstskådespelet är också jättebra, på en überhög nivå som verkligen gör serien rättvisa! I slutändan är ljudet, för sina goda kvalitéer på alla områden, nästan en klar fullpoängare.

Personligen gillade jag verkligen den här serien för dess briljanta handling, trots att strukturen inte höll sig densamma, trots att alla karaktärerna inte fick den betydande roll man hade väntat på vilket kan förklaras genom seriens korta längd, och att det är omöjligt att göra alla glada med en så stor ide men så lite tid. Den här animen var en ren glädje att se på, även i de stunder då den inte bara var rent fucking episk! Och alla Baccano referenser planterade i serien... loved them! Skulle vara fett kul med en andra säsong!

Så, hur ska jag bedöma denna serie...? Det har sällan varit så svårt att sätta ut poängen men efter en viss tids betänketid har jag nu kommit fram till betyget, som blir 9,0. Ja, det var ett tag sen jag inte behövde använda decimaler men yeah, så kan det bli... denna serie i alla fall, var asbra, och jag skulle rekommendera den till alla!

(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Durarara! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)