I'm not dead!!!

Hehe men kolla, här var jag... Jag vet, är extremt dåligt av mig att inte komma med en ny recension på en hel vecka, men jag har varit ganska upptagen, plus att jag har en del anime att se klart på och skriva om nu när sommarsäsongen i princip är slut, och jag vill helst inte behöva sitta och skriva 24/7 så just nu håller jag på att laddar upp med en massa reviews. Det kommer kanske en om några dagar, men jag skulle rekommendera att ni är beredda på att uppdateringar kommer komma mycket mindre frekvent nu.

Tack för ert stöd!

Back as Ezio fucking Auditore - Assassin's Creed: Brotherhood spelrecension

"Det var en gång en ung man, som hette Masa, och han gillade japan och anime. Men han hade många intressen, och försökte kombinera sina många fascinationer och få dem att samspela, för han ville inte sluta göra något... Men sen blev det så mycket att allt gick åt helvete och så dog alla..." Det skildrar ganska väl hur mitt liv ser ut; jag har en massa saker jag gillar och vill göra, men att få tid för dem alla är inte alltid det enklaste. Min poäng är att i stunden som jag skriver detta har jag ingen som helst aning när denna recension kommer ut, just på grund av att jag har ganska stabilt med saker att göra.

Men, idag har jag en ny spelrecension, denna gång av Assassin's Creed: Brotherhood. Eftersom att jag är en sådan där sparsam och ekonomisk herre (snål jäkel host) så tog jag givetvis chansen att köpa alla de fyra första spelen i serien på en och samma gång, för låga priser. Så, nu sitter jag här; den ljuvligt skinande solen är totalt blockerad av de kraftiga persiennerna och lämnar mig i ett mörklagt rum i sällskap av soundtrack från My Little Pony. (Hoppas att de inte hörde det!)

Assassin's Creed II var, som synes om ni kollar in på min recension av den, ett spel som jag verkligen gillade och därmed var jag ganska taggad på dess uppföljare Brotherhood, och man skulle kunna säga att jag minst sagt hade en del förväntningar.

Så, spelet i fråga är av Ubisoft Montreal, släpptes den senare delen av 2010, och är skrivet av Corey May och Jeffrey Yohalem som jag nu tycker att vi ska ge en stor applåd och som verkligen förtjänar medaljer! (Masa, Corey skrev även storyn för första Assassin's Creed) ... varför... känner jag mig så deprimerad...?!

The horror!!!

Handlingen följer samma italienare som innan, Ezio Auditore, som nu är lite äldre men fortfarande en extremt skicklig assassino och har mer eller mindre blivit bossen. Han återvänder till Monteriggioni, till sin farbror Mario, (it'zaaa mee, Maaaario!) och yeah, allt är frid och fröjd och han flörtar med tjejer like a fucking boss (bokstavligt talat asså!) och så är allt bra, men som i vilken stabil historia som helst varar inte glädjen då staden kort efter hans återkomst blir attackerad av familjen Borgia. "Skatten", utan att avslöja vad den är för något, blir stulen och Villa Auditore liksom hela staden blir potatismos. Det är nu upp till Ezio att ta revansch, och yeah, shit's gonna be good!!!!! Och sen har vi ju Desmonds story också som tack och lov håller sig bra som i tvåan, om inte bättre för nu är egentligen första gången som han verkar tjäna ett syfte utöver handlingen, utan får en bra spelbar del, vilket är najs, om man gillar honom... Men, vi vet ju alla för vem man egentligen kommer och hans namn är

Så bland karaktärerna har vi fler historiska personer som gör storartade comebacks, plus en del nya karaktärer, eller snarare väldigt många nya eftersom att man fortfarande är lönnmördare och det blir lite svårt att döda folk två gånger. (Men bara lite grann!) Bland karaktärerna har vi den ovannämnda Ezio Auditore, sagt med värsting-italiensk accent (bene) och antagonisterna Borgia familjen.

Så, ett till Assassin's spel, och ytterligare en story ur Ezio Auditores liv. Vad kan jag säga om det? Kanske AWESOME!!!!! Så, om jag ska bedöma storyn, vad har jag att säga. Den är bra, inte riktigt i samma liga som AC II men fortfarande blodigt bra och det är som innan helt enkelt bara roligare än någonsin hade hamna i Ezios stövlar, jag menar de verkar ju ganska snygga och har en del coola förstärkningar och sådant... Och ja, sen är man ju också en lönnmördare med en massa fiffiga knep och knivar i rockärmen, och handlingen ger helt enkelt en hel del roliga ögonblick då man antingen...

1) Garvar sönder då man utför asgrymma assassinationer på fiender eller...
2) Blir fullständigt handlingsbedövad för all framtid då man ser ascoola filmsekvenser och inser att man nyss fick se en del av Ezios awesomeness utan att ens behöva göra ett piss!

Men där ligger också problemet; handlingen är på många sätt och vis Ezio Auditore, och även om de har gjort ett bra jobb med handling och inte slängt ut något hastat så känns hela storyn smått meningslös för själva seriens handling, och Ezio får inte heller så mycket mer utveckling av det som händer. Detta får i slutändan storyn i Brotherhood, i alla fall för Ezios del, att kännas smått som en mellansekvens som egentligen inte skulle behövas. Det är egentligen den ultimata svagheten i handlingen, styrkan däremot är att den kommer med möjligtvis en av de bästa antagonisterna i spelserien so far som har en tydlig roll i handlingen redan från början, samt att det finns ännu fler och ännu bättre vändningar som fortfarande får mig i ett sådant chockartat tillstånd att jag nästan vill spela Ride to Hell: Retribution. (Ganska tungt chocktillstånd alltså)

Men nu till spelkänsla, där det finns en hel del roliga nya saker att glädja sig åt, samtidigt som det likaväl finns mindre roliga saker men jaja, nu kör vi!

Fajtingen har förändrats, och jag greps verkligen av det redan i den första riktiga striden som jag körde! För det första, man kan nu länka kombos vilket betyder att om man har fått in en kontring och dödat en person, kan man ta sikte på en annan under tiden som kontringen eller kombinationen genomförs, trycka på slagknappen och så glider man över till nästa som blir dödad. Vad denna nya teknik innebär, mer än att göra Ezio ännu mer badass (Andra chockmomentet, det gick!?), är att göra så att det inte bara handlar om att stå och kontra hela tiden, utan spelaren blir mer aktiv i fajterna, vilket får mig att se det som en väldigt positiv förändring. Dock, detta medför problem och förstärker dem även, problem som har funnits sedan Assassin's Creed II: föga utmanande kamper.Även om tillägget är ett bra ett är det ganska oförnekligt att att den redan rådande bristen på utmaning blir ännu mer tydlig.

Men en annan sak som är bra med det förnyade systemet i fajting är att de har lagt till nya kontringar och som inte bara brukar ett vapen utan flera, såsom att kombinera lönnkniv med lönnpistol i ett enda asgrymt trick. Jag älskar denna förbättring eftersom det verkligen får Ezio att se mer ut som en riktigt lönnmördare, som efter år av träning kan slåss med alla sina färdigheter utan svårigheter.

Men men, vad har de gjort för ytterligare förändringar. Ja, antar att jag borde nämna att man nu bara är i Rom, vilket först låter väldigt dåligt med tanke på hur många städer det fanns i AC II, men låt mig försäkra er; Rom är gigantiskt! Det finns fortfarade mycket utrymme att leva ut era innersta fantasier om att vara batman som springer över tak på 1500-talet!

Andra tillägg värda att tas upp är deras försök till nya aktiviteter. Med "försök" menar jag att de inte alltid direkt lyckades... Till exempel har de gjort ett försök till ett förbättrat ekonomisystem genom att göra så att, ni vet, pengarna faktiskt har ett syfte! Problemet dock, är att även om det finns fler sätt att spendera pengar finns det färre anledningar att göra det. Vad de ändrade nu var att de gjorde så att man var tvungen att köpa upp butiker och renovera dem för att kunna handla där, vilket är helt meningslöst eftersom att man inte ens behöver nya vapen på grund av den låga svårighetsgraden. Den enda funktionen det fyller är om man vill kunna köpa tygbutiker så att man kan färga sina kläder, vilket är najs! Men annars kan jag inte säga annat än att de verkligen ville för mycket.

Annat nytt de slängt in är bland annat en fajtingturnering och andra aktiviteter som var så asgrymma att jag fullständigt glömt bort dem!

Nice job right there!

Men den största nyheten är att man nu återigen kan rädda folk, men i detta fall även rekrytera dem in i brödraskapet. De kan i sin tur hjälpa till i uppdrag genom att distrahera vakter eller lönnmörda personer man själv inte kommer åt, men vad spelar det för roll då det redan är så enkelt att man inte behöver hjälp? Och dessutom, sättet man tränar upp dem, genom att skicka dem på uppdrag som man aldrig själv får uppleva utan bara läser om, och ingenting man någonsin naturligt kommer in i eller borde vilja för den delen. Detta tillägg, för ett uttrycka mig fint, SUGER!

Och en sista grej som jag verkligen ogillade, och verkligen ogillade, var hur man skulle spela nära slutet. Mer eller mindre "fuck den hyfsat roliga fajtingen" och slängde in ett system som krävde noll skicklighet och bara var tråkigt som in i helvete! Ni som spelat vet vad jag pratar om, och för er som ej har den blekaste, lita bara på den snälle och charmiga karlen bakom skärmen som sitter och jobbar, bara för er. (Hehe vem kan det vara???)

Men nu till grafik, för yeah, det är skoj! Så, grafiken är ganska awesome, fast i stort sett oförändrad från den i tvåan. Problemet med pop-ins har förbättrats lite, men det finns fortfarande, och i ett spel som annars flyter på så bra blir det stundvis konstiga animationerna väldigt störande. Staden och byggnaderna ser magnifika ut, och man vill verkligen gärna vara på höga höjder, inte minst för att det är kul, utan också för att det verkligen visar hur magnifikt Rom är.  Men tyvärr kan jag inte helt säga att detsamma gäller för resten av miljöerna, som i den mer naturliga delen av världen.

Grafiken, som sagt, ser i allmänhet bra ut men i slutändan förstör bristerna ganska mycket för en då man kan bli ganska avtänd i stunderna då visuell perfektion skulle behövas som mest.

Ljudet är bra och förstärker verkligen känslan av att vara en asgrym assassino under renässansens tid, och har en del rent episka och minnesvärda tracks att erbjuda, som dock tyvärr kan kännas lite få för ett sådant enormt spel. Och en del delar av soundtracket är ganska skamligt likt det i AC II, varav vissa delar är helt plankade, vilket kan tas med en ganska stabil besvikelse, om man är en sådan som faktiskt sitter och lyssnar på den så omtalade musiken i ett spel. (Skyldig!)

Om vi ska gå vidare till andra aspekter av ljudet, kommer vi till röstskådespel och dubben. Originalspråk är engelska, och det språkvalet ger oss en massa professionella insatser i högklass, som faktiskt lyckas ha en del känsla samtidigt som de gör "italienska" accenter. Den engelska dubben är i alla fall asbra, men det roliga är att det fantastiska inte sluter här! För det första; det finns många dubbningar vilket är imponerande med tanke på hur mycket dialog som finns i spelet, och det andra: även de är av hög kvalité och ger ingen sämre upplevelse på något vis, om man inte tycker det på något vis skulle vara onaturligt med en amerikansk barägare från New York som snackar franska! (Haha neeeej varför skulle man deeet...!) Men å andra sidan kanske man kan tycka att känslan av att vara i Italien bara förstärks av att ha italienskt tal eftersom de är italienare. (Bullshit!) Så poängen i alla fall, dubbningarna är många och de är alla mycket välgjorda och minst lika bra som den engelska!

I övrigt, staden låter, invånarna låter, vapnen låter, det finns ingenting här som egentligen förstör insättningen i spelet.

Personligen tyckte jag det var ett väldigt bra spel, men att det fanns många störande saker, inte minst (här kommer domedagsordet...) laddningstider till förskräckelse som mer än ofta får en att tro om spelet är på väg att dö! Detta hade dock varit förlåtligt om spelet hade rullat perfekt i övrigt, vilket det inte gjorde då man mer eller mindre får vänja sid vid att om man spelar spelet kommer man definitivt stöta på frame-drops, lagg och the occassional frys. Missförstå inte, spelet är fortfarande bra men det är verkligen nedlåtande att det flyter som det gör.

Och jag vill även tillägga att FLASHBACK-MINNENA VAR FUCKING ASGRYMMA!!!!!

I slutändan är Brotherhood ett imponerande spel, stort som attan och har fortfarande en stor värld att utforska, lika lockande som innan, med ännu mer att göra, även om allting inte känns som något man varken vill eller måste göra vilket får mig att ifrågasätta det egentliga syftet. Man får även utav det en imponerande story som inte riktigt lever upp till den i tvåan då Ezio blir mer opersonlig, vilket man kanske hade kunnat vänta sig av en mästerlönnmördare på den nivån, men det är ändå en besvikelse efter vad man fick i AC II. Den slutgiltiga poängen som jag tilldelar Assassin's Creed Brotherhood blir 8,4; vad detta betyder var att den var väldigt bra men inte lika fantastisk som sin föregångare. (Men bättre än ettan i alla fall, what a bedrift!!!!!) Jag skulle rekommendera det, men inte till en som inte har kört AC II före. Det här spelet är inte lika tilltalande för de stora massorna som tvåan, men för den som gillat serien så långt är den en mycket god fortsättning.

Amagami SS animerecension

Vem gillar inte kärlekskomedier! Svar: En hel del. Varför? För att även om genren i sig är bra ligger, tyvärr, många av problemen i de tusentals serier som hör därtill. Varje år kan man räkna med att det kommer ett antal romantiska komedier med skolmiljö, och att många av dem är dåligt skrivna eller påminner om varandra upp på en skamlig nivå. Detta kan även tänkas leda till att seriöst bra serier som kanske till och med bara riktar in sig på den romantiska aspekten får skeptiska tittare och dåligt rykte. Min poäng med denna inledning är att, i min åsikt, animevärlden  behöver fler serier som trots sitt populära val av genrer kan överraska och komma med nytt... Amagami SS. Amagami SS är svaret, detta är vad vi behöver... eller? (Man är ju bäst på att skapa cliffhangers!!!!!)

Så, Amagami SS är en animeserie från 2010, eller egentligen två serier om man räknar med Amagami SS Plus som är den andra säsongen, vilken jag givetvis kommer inkludera. Så, första säsongen är 26 episoder, och Amagami SS Plus är 13 episoder, och bägge är gjorda av animationsstudion AIC. Bägge delarna är skrivna av Noboru Kimura och Touko Machida.

Och nu till... den ljuvliga handlingen!

Så, the baby picture aside!

Amagami SS följer vår huvudkaraktär Junichi Tachibana som är en hyfsat normal snubbe, som är normalt pervers av naturen (OMG det här känns ju som något nytt!!!!!) som hade en tjej han gillade och stämde upp en dejt med på julafton, som aldrig kom och lämnade hans stackars hjärta i bitar som sedan dess hindrat honom från att satsa på ett förhållande, och gjort honom allmänt försiktig vad det gäller kärlek. Så, han är väl smått skeptiskt till att slänga sig på närmsta tjej på grund av sin smått misslyckade dejt två år innan och lever sitt liv som vilken japansk ung man som helst: Vara slacker i skolan och låna porrtidningar av sin minst lika perversa polare. Och det kanske är nu som ni tänker "Låter ju som en rolig handling..." men det är efter det som jag utbrister "Jag är inte klar så just shut the fuck up..." och fortsätter. Så, vad händer mer än att han och hans polare dummar sig i skolan? MYCKET MER, då det finns tjejer, sex stycken, som han kan komma att prata med och som kanske har möjlighet att göra hans jul till en glad en.

Och vad det gäller karaktärerna vill jag egentligen inte gå in på alla, även fast alla finns i introt och det görs ganska uppenbart från början vilka som serien kommer handla om. Men här är några:

Haruka Morishima som är den populära tjejen i skolan och alla snubbars dröm (every show needs one of these and you know it!) och yeah, varför skulle hon inte då vara Junichis drömtjej för den delen... (Awaiting good answer...) Exakt, så yeah, och hon är väl vad man skulle kalla ganska oberäknelig och gillar söta saker. (Naaaw!) 

Kaoru Tanamachi som känner Junichi sedan högstadiet, och har en väldigt vänskaplig relation till honom och även hans polare Umehara.

Sae Nakata som är asblyg och... jätteblyg.

Masayoshi Umehara som är Junichis dickhead vän. (Bokstavligt talat asså!)

Och nu när ni vet ungefär vad serien handlar om och kan tänkas ge, let's get reviewing!

Handlingen låter inte som något särskilt och utanför rätt perspektiv är den inte det heller, men det är just vad den bygger på som gör den stark. Amagami SS brukar, eller "skapar" beroende på vem man frågar, omnibusformatet, vilket innebär att serien har olika universum och timelines vilket gör det möjligt för huvudkaraktären att komma in på romantiska spår med alla karaktärerna utan att behöva välja endast en tjej som är det enda sanna romantiska intresset, eller som en smart man beskrev det i sin Photo Kano review (se arkivet) : "... det gör det möjligt för honom att inse sina känslor för en annan kvinnlig karaktär utan att vara en otrogen skitstövel."

Så, för en sådan serie som denna serie där varje tjej får en chans, eller omvänt att huvudkaraktären får en chans med varje tjej, krävs ju givetvis fokus på det relevanta, dvs. den romantiska aspekten, och detta gör Amagami SS utmärkt. Serien är tillräckligt lång för att utveckla relationerna mellan karaktärerna och inte tvinga fram dem (som Photo Kano), gör karaktärerna och deras konflikter intressanta (och inte som Photo Kano...) och ger varje arc en stark känsla av säregenhet som gör just den speciell! (Och inte som fucking Photo Kano!!!!!) Så enkelt sagt, serien fokuserar på romantiken, den gör det väldigt bra, och varje del har något särskilt att ge som gör att man som tittare inte blir uttråkad. 

Andra bra saker är att den gör ett ganska bra jobb med att hålla sig originell! 

Och detsamma gäller för Amagami SS plus som tar upp nya händelser som håller det hela intressant, och uppfyller perfekt sin roll som en fortsättning.

Men nu till delarna av handlingen som jag inte riktigt gillade. Jag har inte mycket att klaga på men jag har en del saker, en del VÄLDIGT STÖRANDE SAKER!!! Det största problemet jag såg i handlingen, som faktiskt finns i bägge säsongerna, är vad jag ser som ett väldigt tragiskt misstag gjort av skaparna. I bägge säsongerna har de utmärkta avsnitt som skulle funkat perfekt för att runda av säsongen och inte minst serien på väldigt fina sätt, om det inte vore för det förskräckliga faktum att de inte får sina rättmätiga platser som de sista avsnitten. Nej, för i istället slänger de in specialavsnitt som fullständigt förstör upplevelsen och känslan av en serie som verkligen kunde och satsade på att bygga upp bra romanser! Sista avsnittet i första säsongen är så puckat och förargelseväckande att jag bara vill springa till Uppsala Konsert och Kongress, åka upp- och nedför rulltrapporna som ju är jätteroliga samtidigt som jag minns de känslor jag fick genomgå då jag såg School Days!

Men nu till karaktärerna, som kanske ändå är den viktigaste delen av denna anime, och låt mig redan nu säga att jag älskar dem alla, och förklaring följer: I början verkar vissa av karaktärerna ganska tråkiga och en del rent stereotypa, men som sedan mer eller mindre fullständigt krossar de förväntningarna då de visar sig vara så mycket mer och snabbt växer på en. Ett bra exempel på det är Kaoru som jag först trodde skulle bli en av dem som jag gillade minst, men som sedan kom att bli en av dem jag gillade mest! De förändras inte till en omåttlig grad, men de bygger vidare på de roller de fick på ett utmärkt sätt! I slutändan är den bästa förklaringen av karaktärerna antingen att de har sina grundläggande roller: "Den populära", "Barndomsvännen", "Den Blyga", men sedan visar att bakom varje roll finns det så mycket mer att ge vilket mer än ofta får karaktärerna att framstå som mer verkliga. (Och lätta att få en crush på!) Den andra förklaringen av varför karaktärerna är så bra är: "Se animen själv och dela glädjen!"

Det enda lite svagare med karaktärerna är egentligen huvudkaraktären som har tillräckligt mycket personlighet för att man inte ska kunna hamna i hans skor när man kollar på serien, men å andra sidan inte är så djup att han gör sig perfekt som central karaktär. Men å andra sidan, hans uppgift kanske egentligen är att attrahera tjejer och underhålla tittaren vilket han gör utmärkt! Vissa kan även störa sig på att han ter sig så dum och blind ibland, men kom igen, det skulle inte vara en riktigt romance-serie utan en trög manlig huvudkaraktär som knappt verkar förstå vad "Aishiteru! <3" betyder, sagt direkt eller indirekt, eller ens med Google Translate! (Oh wait, jämförelsen med Google Translate kanske sabbade bilden lite...) 

Så min slutsats av denna del av recensionen är att karaktärerna är asgrymma och underbara, och till stor del inkluderar det Tachibana, vår tröge huvudkaraktär, samt att GOOGLE TRANSLATE SUGER!

Sååå...

and...

... well, it did certainly not help him!

Och så vidare till animationen! 

Animationen ser ganska bra ut, och även om miljöerna inte är de bästa jag sett så ser karaktärerna jättebra ut! De har alla olika drag från varandra, och ser faktiskt ganska realistiska ut, men med lagom måtta. (Så nej, detta är inte som Aku no Hana!) Och det faktum att de har realistisk hårfärg och ser så bra ut som de gör passar verkligen utmärkt med serien som den är! Scenerna som ska vara vackra ser vackra ut! I slutändan vad det gäller animation är Amagami SS inget nytt och banbrytande, men den gör ändå sannerligen ett bra jobb!

Och nu ljud! Så först av allt, klockrena openings och endings som reflekterar den söta och vackra handlingen! Ett ending för varje arc, och jag gillade nästan alla!

All voice-acting var spot-on! Varenda röst passade för karaktären den tillhörde, och alla röstskådespelarna verkar ha gjort ett utmärkt jobb! Eller ja... ett ord... två ord... Saes röst! Så yeah, jag fattar att hon är blyg men hon behövde väl ändå inte låta som att hon är konstant hes och bestämde sig för att dricka diskmedel för att *lösa (haha. hahaha. hahahaha.) upp situationen! Så yeah, hennes röst passade på sätt och vis kanske hennes karaktär men jag störde mig ändå lite på den...

Och sist men inte minst: jäkligt bra soundtrack! Musiken skapar enorm harmoni och bidrar till den där Amagami SS-känslan samt känns som en väsentlig del av den, och jag blev chockad av insikten att jag fortfarande kommer ihåg så mycket av seriens bakgrundsmusik! Men tyvärr, bland dessa många fantastiska låtar finns det de överdrivet generella school-life-låtarna som verkligen inte gör något nytt och drar ned värdet på seriens musikvärde.

Bland mina övriga synpunkter kan jag bara tillägga hur bra den här serien är för att den visar en stor medvetenhet; den vet vad den är och varför man som tittare kommer dit, och ger en precis det man vill ha. Och ljudet, även om jag nyss gick igenom det kan jag inte förtydliga hur väl det förstärker den där mysiga stämningen och de känslor som man känner då man ser denna serie...! Synd bara att den inte verkar känna igen perfekta slut när den ser dem och bestämmer sig för att slänga in irriterande bonusavsnitt som verkligen förstör magin som man känt genom hela säsongen tills just den tidpunkten! Och en annan grej som smått stör mig är att vissa av konflikterna kunde ha varit starkare.

Så, mitt betyg för Amagami SS totalt, om man tar alla värden samt tar med andra säsongen i räkningen (inklusive de förskräckliga specialepisoderna!) blir poängen 8,6; en underbar serie som verkligen skiljer sig från vad man brukar se, och ger många karaktärer som gör det lätt för en att bli smått förälskad. Den är inget mästerverk, men att den är så bra på vad den gör och tillfredsställer mig som tittare med precis vad jag vill ha placerar den ändå bland mina absoluta favoriter! Att kalla den perfekt och fulländning vore en lögn, men den är en ny typ av romantik i genren som jag gärna skulle vilja se mer av, och gärna skulle vilja se fler serier göra, minst lika bra.

Och som mitt avslut på denna något långa recension kommer nu ett smakprov på lite underbar musik från Amagami SS, musik som inte låtsas eller försöker att desperat vara något utan helt enkelt bara är det...

/Masa från MasaReviews

Mycket att göra...

Tja! Ville bara säga att jag pga. en massa saker som händer just nu, skolarbete, övrigt skrivande med mera så är jag ganska upptagen och finner tyvärr ingen tid att jobba här. Jag har börjat på en recension men den kan ta ett tag, så yeah, tro inte att jag lagt av men var medvetna om att uppdateringarna kommer vara mycket mindre frekventa i fortsättningen.

Det var allt!

/Masa

Blod, svordomar, vapen och action: mer än bara anime - Black Lagoon animerecension

I en industri där mer än det mesta av innehållet är slice-of-life i kombo med romantiska komedier finns det ett begär efter annorlunda serier som verkligen tar ut svängarna och gör sådant som man inte ofta ser, som visar hur mycket som anime faktiskt har att ge. Och när det kommer sådana serier, så står de verkligen ut och gör sig ihågkomna, och inte minst, ger ett stark intryck. En av dessa serier är just den som jag idag ska recensera, nämligen Black Lagoon. Jag såg den utan större förväntningar, och det enda jag visste var att den hade blivit rekommenderad och att den skulle vara lite säregen, och det var precis vad den var. Den var något helt nytt för mig, något som inte riktigt hade ett like, och så kollade jag på denna serie... (anime-poesi for the win!!!!!!)

Black Lagoon är en anime av Studio Madhouse (omg it´s madhouuuuse!) från 2006, med totalt 24 episoder. Dessa 24 episoder är uppdelade i två säsonger: första som bara heter Black Lagoon och andra som heter Black Lagoon: 2nd Barrage. 

Handlingen följer huvudkaraktären Rokuro som är your typical Japanese office worker, som blir kidnappad av ett gäng pirater eller sjörövare (not so typical anymore) som vill ha en grej av honom, och i affären med företaget han jobbar i står det klart att de vill att han försvinner från jordens yta för att inte ge dem dålig publicitet, och han, som redan som det är har börjat ifrågasätta sitt kontorsliv bestående av chefer som mobbar honom och ett ensamt liv i staden, går med sina kidnappare i Black Lagoon company. Därefter händer det en massa shit, de sticker på en massa uppdrag, och det blir gunfights 24/7 (fuuuck yeeaaaah).

Och i detta intressanta gäng har vi den tuffa färgade snubben med basröst: Dutch, den nördiga amerikanen Benny som är teknikexperten på båten och har blont hår i hästsvans (badass!), och slutligen, halvkinesen Revy som är den mest instabila i gänget (förklaring kommer calm your titties!) och oftast står för allt galet action, och för övrigt har smeknamnet Two Hands för att hon använder en pistol i varje hand (jäklar vad mycket fantasi de putta in i det namnet!) Och en del andra sidokaraktär som alla har gemensamt att de antingen är förhatliga, är fullständigt fucking asgrymma, eller bara har likeable karaktärer, eller alla!

Så, från vänster till höger: Mr Smart Blondy, useless kontoris, Two Hands och Mr Awesome. Och fortfarande, TWO HANDS! Undrar hur hon kan sova med det namnet på natten, jag menar vi vet ju alla att japaner är jättebra engelska... (Tittar på 2nd Barrage med japanska röster) Okay I might take that back...

Så, som höres på handlingen samt karaktärerna är detta en ganska rå actionserie, asbra kan jag tillägga, och yeah, let´s go reviewing and rolling for real!!!!! (Nytt uttryck.se: RR=Rolling and Reviewing)

Handlingen erbjuder alltså en del olika uppdrag de får, som alla skiljer sig men som brukar ha den gemensamma faktoren som är våld, våld, svordomar, och mer våld! Oavsett om det är en fråga om att besöka en sjunken båt på skattjakt, ett enkelt delivery, ett svårare delivery eller bara lite random violence så är det jäkligt kul att kolla på! Handlingen är inte den smartaste men ger precis det som man kommer för, which means en massa blod och spectacular gunstunts! Handlingen tenderar att bli lite för komplicerad för sitt eget bästa dock, och spinna för mycket på detaljerna i ett uppdrag som man ändå inte förstår i en anime som denna. Som sagt, askul anime som ger en eargasm och tvingar fram skumma stönanden från känslan av att något är absolut fucking ascoolt, men ibland blir den för komplicerad för sitt eget bästa.

Karaktärerna, som jag sa, är asgrymma. Inte bara huvudkaraktärerna utan sidokaraktärerna likaså, till exempel Balalaika, den skrämmande ryskan som är läskig men ascool och ger ett stark intryck, och alla andra. Men det finns problem med karaktärerna i Black Lagoon, till exempel att i andra säsongen är det mest bara Rokuro och Revy som är de viktiga karaktärerna, de andra i gänget försvinner lite. Men det största problemet jag har med karaktärerna är faktiskt i slutändan Rokuro för jovisst, jag kan förstå att man inte blir ett totalt badass wielding guns från att vara en mesig kontorsarbetare på en dag, men han slipas oförskämt lite under seriens gång och som sagt, även om det är förståeligt eftersom han trots allt inte var något annat än japansk office worker. Men att se honom jämt och ständigt fucka upp saker, bli kidnappad och klanta sig och vara rent hjälplös blir ganska tråkigt och jag hade gärna velat se honom utvecklas mer.

Dock, serien visar väldigt väl relationerna mellan några av karaktärerna.

Animationen ser rent otrolig ut, som man hade väntat sig av Madhouse, med klockren karaktärsdesign som funkar perfekt för karaktärerna, fina miljöer, otroliga actionscener; animationen är helt enkelt blodigt bra!

Ljudet är också utmärkt och ger verkligen den där rätta känslan för action i en lite mer exotisk miljö, med annat soundtrack som funkar utmärkt för stilen i animen och de specifika situationerna, och i övrigt, beastiga openings och ett omåttligt passande ending som glider in snyggt i animen och spänningen, och väcker en annan men ändå intressant ton för den annars så actionspäckade serien.

Och ljudet inkluderar likaså magnifik voice-acting, som kanske till och med funkar bättre på engelska om man tänker på det faktum att majoriteten av karaktärerna inte ens är japaner och borde snacka just engelska. (Va nej, alla vet ju att alla oavsett nationalitet och plats snackar japanska, såklart...) Och ytterligare ett plus till dubbningen är det faktum att japanerna i senare delen av serien börjar "försöka" prata mer engelska, "försöka" för att det av hur det låter att glömma inte gick så bra. Så därför kan dubbningen vara att överväga. Och en annan bra sak, de har inte hållit tillbaka med svordomarna i något av fallen vilket är ganska rimligt med tanke på att de faktiskt är sjörövare.

Och personligen, gillade verkligen serien och all spänning och våld, men störde mig en del på de ovannämnda bristerna, samt kan jag inte lägga mer vikt på vilket otroligt smaklöst namn "Two Hands" faktiskt är!

Betyget för Black Lagoon blir 8,6. Det är en jäkligt bra anime som jag tror industrin skulle kunna tjäna på för att den verkligen kan tilltala massorna, och på sätt och vis skulle kunna vara "så mycket mer än bara anime".

Ett spel som är bättre än föregångaren på alla sätt och vis - Assassin´s Creed II spelrecension

Spelrecension här, let´s go!

(Men Masa, bakgrundshistorian då!) Just det!

Okej, så yeah, hur kom det sig att jag började spela ACII, det undrar ni allt va? Jo det var så här... det fanns på samma skiva som första AC, och yeah. Så, vad jag basically tänkte när jag köpte det var "najs två spel för ett!!!!" och yeah, eftersom att ettan inte fullständigt sög så tänkte jag att det kunde vara kul att köra tvåan som alla faktiskt sa skulle vara bra. Och nu, baaam, let´s review!

Spelet är från 2009, återigen av Ubisoft Montreal, och är en direkt sequel till första spelet, men nu med en ny huvudkaraktär (fuck yeah!!!!!!!) och givetvis Desmond. (Nooooo!) Och spelet är basically hyllat, kan jag säga redan nu, av en massa anledningar och är enligt i princip alla omåttligt mycket bättre än AC I, och det, för att uttrycka sig fint, är jäkligt fucking skitsant! (Och ja, det är kul att vara fin i munnen!)

Så, handlingen denna gång följer, som jag sa, Desmond, den jätteintressanta barägaren som fått sitt liv förändrat för evigt då ett gäng mystiska personer har fångat honom för att gräva i hans DNA och ha honom uppleva sina förfäders minnen för att hitta något... (typ) Men i detta spel är hans roll större än att gå och lägga sig och sedan vakna då han faktiskt flyr från anstalten med hjälp av några andra för att sedan börja uppleva andra minnen i animusen som nu kan hålla sig aktiv under en längre tid så att man slipper se hans intressanta liv mellan sessionerna (som i ettan var lika intressant som min lilltå) och denna gång upplever han minnen, av anledningar jag inte tänker avslöja, lämnade efter den karaktärsfyllda unga mannen  Ezio Auditore i Italien på den senare halvan av 1400-talet, vilket givetvis betyder more-fucking-batman-time! Jag vill inte avslöja så mycket mer om Ezio än att hans story har en del coola lönnmord att erbjuda, av en massa olika slag med gammal historia ständigt närvarande på ett eller annat sätt.

Och under detta äventyr får vi möta, och döda, ett gäng historiska personer som kommer tilltala den historieintresserade såväl som den som inte bryr sig ett skit och helt enkelt vill spela spelet. (Skyldig)

Så, då kan man undra, är Ezio en värdig huvudkaraktär? Okej, nu ska jag bara låtsas att jag inte hörde er ställa den frågan... (Såklart han är ffs det är ju Ezio Auditore!!!!!!) Så, word. Ord kan inte beskriva hur mycket bättre Ezio är än Altaïr, av en enkel anledning: Ezio har karaktär. Ezio är en karaktär som känns levande för han har anledningar för att göra det han gör, även om han blir en assassino kan man fortfarande se skymtar av hans karaktär och personlighet från innan, och han känns mer som en karaktär man kan relatera till, och inte lika enormt avlägsen som Altaïr. Och dessutom, han förändras genom spelets gång eftersom spelets handling sträcker sig över flera år, vilket bara får honom att kännas ännu mer levande.

Och när vi ändå pratar om levande: gameplay. Gameplayet är helt otroligt, av så många olika anledningar så att jag inte ens vet var jag ska börja. Så, vad ska jag börja med? Eh... tar världen och hur det är att vara Batman i Italien.

Så, hur är det att vara Batman i Italien? Blodigt asgrymt! Den värld man är i nu ser vackrare ut, mer visuellt imponerande och erbjuder många fler höga tak, och jag kan helt enkelt säga att det är roligare på så sätt att vara där. Spelet introducerar även ytterligare finesser som man kan använda för att färdas genom luften, över marken, like a boss. Och, det kanske absolut viktigaste, man kan simma! Thank God för det, tycker det borde komma lite med lönnmördarutbildningen att man ska kunna simma! Och för övrigt känns världen i helhet mer levande, inte minst för att de har lagt till fler ljud och repliker till alla NPCs, vilket mångfaldigt förbättrar upplevelsen. Men slutligen, det är inte helt perfekt, av en anledning som jag kommer ta upp senare.

Och om vi ska gå vidare kan jag bara säga att spelet inte slutar imponera där! Ni som spelat första spelet i serien eller läst min recension vet att uppdragsvariationen var riktigt sunkig och att lönnmorden snabbt blev gamla och tjatade, men låt mig försäkra, så är inte fallet i AC II, för man kan inte tolka det som något annat än att de lärt sig av sina misstag! Denna gång är det mer fokus på en utvecklad story, rätt intill solida uppdrag som ger mycket variation och får den ena assassinationen att skilja sig från den andra. Att döda måltavlorna är roligt och ger olika upplevelser av spelet, och den starka handlingen gör samtidigt så att det inte bara handlar om dödandet, utan också om jakten. före. Och att det nu är skillnad mellan story och att bara spela och utforska världen gör det verkligen lättare för den som bara vill ha kul i den magnifika spelvärlden!

I AC II finns det även pusselbanor som man ska ta sig igenom genom att klättra, hoppa och whatever, och jag måste säga att dessa kan vara väldigt välgjorda och roliga, men att det är bra att spelet inte tvingar en att köra dem mer än nödvändigt.

Och spelet i övrigt doftar ljuvliga tillägg som får en att undra varför man någonsin skulle vilja spela om ettan eller lämna skärmen, så till och med Jackie Chan ter sig blek i jämförelse! (Please don´t hit me pleeease!!!) Fler vapen, fler olika vapen i varje kategori som alla ser olika ut och skiljer sig, dubbla lönnknivar som gör att man kan känna sig ännu mer badass, möjligheten att anpassa klädfärg och rustning samt mantlar, och listan går vidare! En sak är klar: tilläggen gör lönnmorden bara ännu roligare då många av de senare och svårare mer än ofta kan ha flera lösningar, allt beroende på hur man själv vill göra det. Och sen en förändring till, men möjligtvis inte en bra en, är det faktum att man nu kan använda pengar då spelet för första gången nu har ett pengasystem. Men det är just det som leder mig till de sämre delarna av det nya gameplayet:

- Pengasystemet är ett bra tillägg men känns inte helt färdigt och genomtänkt, och det blir inte bättre av det faktum att man i många fall inte ens behöver bättre vapen, än mindre pengar.

- Bristen på utmaning. Den låga svårighetsgraden gör så att det inte finns någon större anledning att skaffa de bästa vapnen och allt, det enda man kanske kan ha lite nytta av är förbättrad rustning men inte ens det är säkert, vilka verkligen tar bort själva idén med ett pengasystem, samt gör det hela till ett i slutändan enkelt och lite tjatigt spel. Problemet i det ligger mycket i stridssystemet som har en del bra tillägg och ser bättre ut, men har det problemet att det enda man i slutändan gör i striderna är att kontra, kontra och kontra! Fienderna tar alltid initiativet, det finns ingen anledning för mig som spelare att göra det, vilket får det hela att bli ganska tråkigt efter ett tag, vilket AC I, tro det eller ej, på sätt och vis klarade bättre. Striderna blir alltså snabbt ganska tråkiga.

Och nu till grafiken! Grafiken ser ganska fantastisk ut och, som jag sa, städerna ser enormt vackra ut, karaktärsdesignerna är bättre, karaktärerna i sig ser bättre ut och spelet ger nu en massa cinematiska scener som är ett rent nöje för ögat att se! Och spelet har en massa fina detaljer! Problemet kommer däremot då objekt samt personer tenderar att försvinna, även på kortare avstånd, vilket verkligen kan förstöra den annars så bra insättningen och känslan av nu i spelvärlden. Det blir inte heller bättre av att AC II har en del förskräckliga laddningstider och tenderar att frysa med ganska jämna mellanrum, med det enda positiva att spelet oftast kommer igång igen efter någon sekund och man i de absolut flesta fallen inte behöver starta om, men det ger ändå verkligen skit i ögat.

Ljudet är drastiskt förbättrat om man jämför med första spelet! Fantastiskt röstskådespel, särskilt av den som gör rösten för Ezio vars insats inte kan beskrivas som något annat än utomordentlig! Och spelet erbjuder även mycket mer musik nu, som passar jättebra för spelet, tiden och miljön, och som håller sig in i slutet, vilket inkluderar den asgrymma creditsången! Och inte minst, man kan spela hela spelet med fucking Italienskt tal!!!! Att det finns flera dubbningar i sig är bara bra för att spelet då kan tilltala fler spelare, men fucking italienska!!!!!!!!! (Och japanska var också ganska beast!)

Personliga tillägg är att jag verkligen älskar Ezio som karaktär, så klockren! Visar mycket personlighet och ger verkligen storyn det där extra, och förändras verkligen genom spelet! Och riktigt najsliga sidokaraktärer också! Och inte minst, en massa saker att göra! Den som vill helt och hållet klara av det här spelet, kommer ha mycket att göra! Men en dålig sak är att spelet nära slutet tvingar en att göra föga roliga saker då man bara vill komma till nästa uppdrag!

Assassin´s Creed är på många vis ett sätt som bryter alla odds, för efter intrycket jag fick av ettan var jag inte särskilt imponerad men det här spelet flög förbi nästan alla mina förväntningar. Så, betyget för ett sådant spel som detta kan bli ett svårt ett att komma fram till, men nu är det i alla fall dags för det. Assassin´s Creed II får 9,2. Det är ett enormt bra spel och är en upplevelse utan sitt like, är detta vad man vill ha är detta det enda stället där man kan få det. Det som drar ned betyget lite är att en del funktioner känns lite ofärdiga, och att i ett spel som sätter sin ribba så högt blir bristerna desto värre, men om man tänker på hur otroligt spelet egentligen är blir det lättare att förlåta den för det. Överhuvudtaget är det kul med ett spel där man verkligen kan se att skaparna har ansträngt sig så mycket som de har, och det ska de ha all uppmärksamhet för!

Som mina avslutande ord: Min respekt för Ubisoft är nu skyhög då de kunde lyssna på klagomålen angående sitt första spel och mer eller mindre erkänna att det inte var det bästa, och sedan kom med allt de har för en uppföljare som bygger vidare på och blir bättre än föregångaren på alla sätt och vis.