I överlag gillade jag sommarsäsongen 2014 mycket starkt; den gav en del bra titlar, och inte minst hade den mycket bra anime som fortsatte från våren. Denna lista kommer inkludera all anime jag såg under sommaren, inklusive serier ser som gick vidare från säsongen innan (de med kring 25 episoder med andra ord). De kommer listas utefter vad jag personligen tyckte om serien, och måste inte nödvändigtvis reflektera betygen. Den går från absolut bäst, till otvivelaktigt sämst. Alltså, det bästa först, och ju längre ner listan går, desto sämre anime tas upp.
Följande 16 serier har jag kollat på under sommaren och tills nu:
Akame ga Kill
Aldnoah Zero
Ao Haru Ride
Baby Steps
Barakamon
Captain Earth
Free! Eternal Summer
Gekkan Shoujo Nozaki-kun
Glasslip
JoJo's Bizarre Adventure: Stardust Crusaders
Kindaichi Shounen no Jikenbo Returns
Love Stage!!
Rail Wars!
Space Dandy säsong 2
Tokyo Ghoul
Zankyou no Terror
Rankning och tankar:
JoJo's Bizarre Adventure: Stardust Crusaders: Den andra säsongen av den senaste adaptionen av Jojo no Kimyouna Bouken, som är en av de största och mest influerande shounenmangorna någonsin gjorda. Denna säsong animerar det tredje arcet i mangan. Grejen med JoJo's, både i denna säsong och den föregående, är att den är så överdrivet shounen så det inte är sant, och det är det som är dess hook. Den är over-the-top och omöjlig att inte garva ut, men samtidigt vet den precis vad den är. Det blir inte galnare än så här. Den har vampyrer, nazister, England, übermanliga män med karisma och mäktiga krafter... Den är omöjlig att ta på allvar, den vill inte tas på allvar, och om man går in i den med den vetskapen, i väntan på en galen shounen, är denna helt perfekt.
Zanyou no Terror: Sant är att den tar några berättartekniska felsteg i andra halvan, och även i första, men dessa brister överskuggas till tungt övervägande del av den otroliga regin. Den har en helt egen stil, är mycket lyckas som thriller, och har vansinnigt läckert utförande. Den osar av karaktär, och har vad man skulle vilja kalla visuell briljans. Denna klockrenhet kan även höras i soundtracket, som är välkomponerat som få och passar perfekt för vad det vill åstadkomma. Den kom även med några av de bästa, mest välgjorda scenerna som har setts hela året. Högt rekommenderad.
Baby Steps: En serie om tennis, och inte hade den kunnat vara bättre på vad den gör. Intensiva matcher med mycket strategi, med undantag för en enda, och allmänt behagligt att titta på. De största klagomålet landar på den bristande animationen och budgeten, samt det repetitiva sountracket, men vad det gäller story och karaktärer håller den mycket väl som sportserie. Älskar även introt. Turligt nog har en andra säsong redan annonserats.
Space Dandy: En galen serie som en viss Dandy, som beskriva som en "dandy guy in space". Han reser universum över med sitt crew och sin pompadour på jakt efter sällsynta aliens. Serien är mer eller mindre episodisk, och varje avsnitt kommer med en ny story och ett nytt äventyr. I Space Dandy vet man aldrig vad som komma skall, och serien som helhet är grymt varierad. Den har även många populärkulturella referenser. Kort och gott: den är vrickad, random, och brutalt underhållande.
Free! Eternal Summer: Andra och sista säsongen. Det är Free. Det är manliga män som simmar och bygger sin vänskap i poolen. Fanservice för tjejer, och skrattretande som tusan för killar. Dessutom är animationen top-notch och storyn förvånansvärt innehållsrik. Se den.
Kindaichi Shounen no Jikenbo Returns: En deckarserie, både light-hearted och med en del allvarsamhet i den. Gillade den grymt mycket, men admittedly fanns det vissa fall vars lösningar var grymt långsökta. Men i vilket fall är serien riktigt underhållande och sevärd om man gillar mystery.
Barakamon: Komedi och slice-of-life. Avslappnande och mysig som tusan. Bör dock inte ses om man vill ha en tyngre story med mer substans, i så fall är denna helt fel satsning.
Ao Haru Ride: En romantisk shoujo som en romantisk shoujo ska vara. Den är tillräckligt kliché för att vara kännas bekant och hemtrevlig, samtidigt som den utforskar tillräckligt många nya områden för att ha ett egenvärde. Det stora problemet med den är bikaraktärerna och det faktum att självaste huvudkaraktärer är som en stöttande karaktär, men fortfarande sevärd om man gillar romantik/romantic shoujo.
Tokyo Ghoul: Oerhört löjlig och skrattretande censur, men de första och de sista avsnitten har riktigt välgjorda teman och konflikter, och mittpartiet briljerar vad det gäller actiondepartementet. En andra säsong har annonserats. Grymt bra intro. Värd att spana om man gillar gore, lite psychological och supernatural/action, men som sagt, var beredd på censorship from hell.
Love Stage!!: En yaohi, men betydligt bättre än var förväntningarna låg. Finns ett fåtal detaljer i den som är oerhört störande, men i helhet är serien underbar. Den lyckas tom. få mig, som normalt inte kollar på yaohi/boys' love, att vänta spänt för ett nytt avsnitt varje vecka, och det borde inte säga lite.
Aldnoah Zero: Otrolig musik och animation, bristande story och karaktärer. En till säsong har annonserats, frågan är bara om inte skadan redan är gjord. I vilket fall är den tillräckligt läckert producerad, och har tillräckligt undersköna actionscener för att stå relativt högt i säsongens uppradning.
Rail Wars: Så dålig att den blir bra. Var dock beredd på mycket, mycket fanservice, och allmän idioti, som man skulle kunna vänta sig om man blandande tåg, stereotypiska haremkaraktärer och tajta uniformer.
Gekkan Shoujo Nozaki-kun: En extrem komedi, Antingen garvar man asmycket, eller knappt något alls, och för mig blev det till övervägande del det sista. Fann den fortfarande underhållande, men inte alls så rolig som folks lovord hade fått mig att hoppas.
Akame ga Kill: Galet genomsnittlig med väldigt få saker som står ut. Dödandet av karaktärer fyller ingen riktig funktion, och även om actionscenerna i grund och botten är bra och välkoreograferade ( dock med undantag), görs dem ingen rättvisa av den medelmåttiga animationen och den låga visuella kvalitén. Det enda upphöjande värdet var för mig huvudantagonisten, och någon enstaka karaktär som man gillade väldigt mycket, men annars finns det verkligen inget. Jag skulle inte kalla den dålig, bara grymt överskattad och average.
Captain Earth: Det är en meccha. Punkt. Finns ingen annan hook i den överhuvudtaget. Om du går till denna för att du vill ha en meccha, rekommenderar jag dig att ta en annan.
Glasslip: En av de absolut sämsta serierna jag sett. Den hade fått 2/10 om det inte vore för ljudet och animationen. Undvik denna som pesten, det var längesedan jag såg något så mediokert. Detta är definitionen av pretentiöst. Den försöker verka så smart, men i själva verket är den fullständigt stendum. Till råga på det händer absolut ingenting, och karaktärerna är katastrofala. Den saknar helt poäng, och är en smärta att se igenom. Och när slutet väl kom, kände jag en omedelbar impuls att slita håret av mig.
Det var allt för mig denna gång. På återseende (förhoppningsvis).
söndag 19 oktober 2014
torsdag 3 april 2014
Ja, den bästa serien jag någon sett... GET OFF MY KEYBOARD!!!! - Danganronpa: the Animation animerecension
Ibland händer det att man ser en anime som förändrar ens liv, som alltid kommer finnas med en, som aldrig kommer kunna göra sig glömd. Det var så jag kände när jag hade sett klart Danganronpa... Det är sällan man ser en sådan... asdålig och misslyckad anime som kanske skulle kunna säljas som tortyr. Ja, vad detta betyder är att jag inte direkt gillade den särskilt mycket... DEN SÖG!!! Men men, jag kan ju inte bara vädra mitt hat utan att förklara det, så därför kommer jag kalla detta en recension och säga precis varför den var sämst. Så... dags att snacka skit! Eller ja, först har vi ju formaliteterna!
Danganronpa är en anime från 2013 av animationsstudion Lerche, och är 13 episoder lång. Och lustigt nog är dess hela namn Danganronpa: the Animation, då den är gjord av ett psp-spel, och varför dess namn är så lustigt återkommer jag till i animationsdelen... (hehe)
Storyn följer vår huvudkaraktär, som heter något som jag fullständigt glömt vad det var eftersom han var en så otroligt minnesvärd karaktär (Enligt wikipedia var det Naegi vilket låter ganska bekant), som ska börja på en skola som heter Hope's Peak Academy, som vaknar medvetslös i skolans gympasal tillsammans med andra elever som blivit accepterade, som alla för övrigt har accepterats för att de är super-duper-bra på något särskilt område. Och sen, i deras förvirring, kommer en snackande teddybjörn (jag skojar inte!) med fett störande röst (jag skojar verkligen inte) som säger att de är fast där, inte kan komma ut, och de hamnar givetvis i en form av förvånad panik. Och yeah, de är i ett så kallat överlevnadsspel; för att komma ut måste man döda en av de andra och komma undan med det. Processen efter att en person dödats börjar med en fin liten utredning, och sedan klassrättegången då de måste hitta den skyldige, och om de gör det kommer denne avrättas och de andra klarar sig, men blir givetvis kvar i skolan. Om de väljer fel blir de alla dödade och den skyldige släpps fri. (Kul jul) Så... vår ÄLSKADE (host) manlige (host host) huvudkaraktär lever där med sina klasskamrater, folk dör och han får visst en chans att unleasha sina utomordentliga skills i att sätta dit de ansvariga! (Som han egentligen inte borde ha considering att alla andra eleverna hade något som de var super-bra på och han bara var super-lucky, bokstavligt talat asså, han kom bara in för att han var "årets lyckost")
Och låt mig nu säga rätt ut vad jag tycker om handlingen: DEN SUGER!!!!! Allvarligt, den försöker bara sälja på sin genre och de andra kvalitéerna som den kanske kunde ha haft, som mordmysterier och gåtor, fuckar den upp fullständigt! Handlingen är ointressant, mordgåtorna hade kunnat varit bra om det inte vore för att vissa av fallen, särskilt det första, är alldeles för enkla så det bara blir pinsamt! Men fallen blir svårare, missförstå mig inte, men problemet då är att fallen ligger på en sådan nivå så att för att karaktärerna ska komma fram till något måste de antingen göra
1) Orealistiskt förhastade slutsatser som ingen människa normalt hade kommit fram till så enkelt; de vill helt enkelt för mycket
...eller...
2) En av karaktärerna gör ett alldeles puckat uttalande som gör det löjligt och nedsättande uppenbart att denne är skyldig, eller bara en ren idiot, vilket sedan följs av att huvudkaraktären ska få leka smartass och brista ut i ett "Sore wa Chigau yo!" (That's not right/You're wrong about that!)
... eller fucking både och!!!!!!
Och serien gör inte ens något annat än ett patetiskt och överspelat försök i första avsnittet att visa skräcken som följer att bli inspärrad på ett ställe för all framtid! Den här serien tror helt enkelt alldeles för mycket om sig själv rent storymässigt, samtidigt som den verkar tro för lite om oss tittare! Handlingen är ingen man dras in i!
Och nu till karaktärerna, vars namn jag inte minns eftersom de var så tråkiga, betydelselösa, platta och ointressanta, och som verkligen bara var där för att dödas i avrättningsscenerna! Men problemet med avrättningarna är att för att de faktiskt ska ge något till serien så måste man känna något för karaktärerna, vilket man inte gör eftersom att de i seriens korta längd inte blir något annat än irriterande och enformiga stereotyper, och det inkluderar inte dem som inte ens får någon roll överhuvudtaget i serien och som verkligen bara var där, fast man kanske inte ens märkte dem!
Karaktärerna verkar dessutom helt IQ-befriade då alla, förutom var magiske huvudkaraktär, kommer fram till helt idiotiska slutsatser som verkligen bara bidrar till att antingen få tittaren att vilja slå någon på grund av den enorma idiotin eller helt enkelt gör dem till sämre karaktärer!
Karaktärerna bygger bara på sina utseenden som är ganska unika, utan att ha vad man brukar begära av vilken serie som helst: roliga och intresseväckande personligheter som inte stör en till vansinne i hur dumma de är. Och teddybjörnen Monokuma är inte ens skrämmande eller rolig utan bara irriterande, och känns verkligen ytterligare som en skymf mot mig som tittare.
Och huvudkaraktären är den tråkigaste av de alla och jovisst, jag förstår att han i spelet skulle vara den som spelare blir och därför helst inte skulle ha så mycket färg, men detta är en anime och då är det inte mer än rätt att begära en huvudperson vars karaktär och personlighet är mer än "We're friends, why are we killing each other omg I'm gonna pee!" och "Sore wa fucking Chigau yo"! (Grrrrrrrrr!!!!!)
Och relationerna mellan karaktärerna suger också eftersom serien aldrig tar sig tid att gå in mer på förhållandena mellan dem, eller ger dem tid att interagera med varandra, vilket inte bara gör karaktärerna och deras samspel obefintligt samt tråkigt att kolla på, utan också bidrar till deras tomma skal.
Animationen i sin tur ser också skit ut, och jag skojar inte! Flera delar togs direkt från spelet som var till psp, och utöver att det ser skitfult ut så är det bara lågt att göra så för att slippa arbetet att animera det! For fuck's sake, mängden genvägar får en verkligen att vilja spy ibland.
Blodet är rosa, det är fucking rosa!!!!!
Karaktärsdesignerna ser förskräckliga ut, och fulheten i dem gör det verkligen tydligt att deras syfte i animen är att föra uppmärksamheten från deras stenlika personligheter! Så helt enkelt, det ser ut som stampad skit!
Skolmiljöerna är så tråkiga och ointressanta, vilket man i och för sig hade kunnat vänta sig av en skola, men jag börjar nästan misstänka att vår älskade animationsstudio mest såg de som en chans att komma undan från att lägga krut på miljöerna!
I övrigt finns det många fler fula element som är tagna från spelet! Det enda jag kan acceptera lite vad det gäller animationen är att de listar ledtrådarna och gör det lättare för tittaren att gå igenom bevismaterialet, men att de skulle göra det så plankat från spelet känns också det ganska fult gjort!
Ljudet kommer med helt okej musik som varken är bra eller dålig, och jag har ingenting att säga där. Sen... kommer voice-actingen som, även om den är välgjord, missförstå inte, ibland bara känns enormt stereotypisk för karaktären eller rakt igenom störande. I slutändan är ljudet nog seriens starka sida, vilket ändå inte är en särskilt stor bedrift med tanke på vilken nivå allt annat är.
Slutligen, rent personligen, var nog något av det jag störde mig mest på att man knappt ens kan kalla det en animeadaption eftersom det kändes som att fucking spela spelet, eller ännu bättre, se en walkthrough av spelet med en massa klippt innehåll! Om jag ser en anime, vill jag fucking ha en anime!
Så, betyget för denna serie, som kan vara en av de sämsta jag sett, blir 3,5. Detta är en väldigt dålig serie som jag nog inte ens skulle önska min värsta fiende!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Danganronpa! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
Storyn följer vår huvudkaraktär, som heter något som jag fullständigt glömt vad det var eftersom han var en så otroligt minnesvärd karaktär (Enligt wikipedia var det Naegi vilket låter ganska bekant), som ska börja på en skola som heter Hope's Peak Academy, som vaknar medvetslös i skolans gympasal tillsammans med andra elever som blivit accepterade, som alla för övrigt har accepterats för att de är super-duper-bra på något särskilt område. Och sen, i deras förvirring, kommer en snackande teddybjörn (jag skojar inte!) med fett störande röst (jag skojar verkligen inte) som säger att de är fast där, inte kan komma ut, och de hamnar givetvis i en form av förvånad panik. Och yeah, de är i ett så kallat överlevnadsspel; för att komma ut måste man döda en av de andra och komma undan med det. Processen efter att en person dödats börjar med en fin liten utredning, och sedan klassrättegången då de måste hitta den skyldige, och om de gör det kommer denne avrättas och de andra klarar sig, men blir givetvis kvar i skolan. Om de väljer fel blir de alla dödade och den skyldige släpps fri. (Kul jul) Så... vår ÄLSKADE (host) manlige (host host) huvudkaraktär lever där med sina klasskamrater, folk dör och han får visst en chans att unleasha sina utomordentliga skills i att sätta dit de ansvariga! (Som han egentligen inte borde ha considering att alla andra eleverna hade något som de var super-bra på och han bara var super-lucky, bokstavligt talat asså, han kom bara in för att han var "årets lyckost")
Och låt mig nu säga rätt ut vad jag tycker om handlingen: DEN SUGER!!!!! Allvarligt, den försöker bara sälja på sin genre och de andra kvalitéerna som den kanske kunde ha haft, som mordmysterier och gåtor, fuckar den upp fullständigt! Handlingen är ointressant, mordgåtorna hade kunnat varit bra om det inte vore för att vissa av fallen, särskilt det första, är alldeles för enkla så det bara blir pinsamt! Men fallen blir svårare, missförstå mig inte, men problemet då är att fallen ligger på en sådan nivå så att för att karaktärerna ska komma fram till något måste de antingen göra
1) Orealistiskt förhastade slutsatser som ingen människa normalt hade kommit fram till så enkelt; de vill helt enkelt för mycket
...eller...
2) En av karaktärerna gör ett alldeles puckat uttalande som gör det löjligt och nedsättande uppenbart att denne är skyldig, eller bara en ren idiot, vilket sedan följs av att huvudkaraktären ska få leka smartass och brista ut i ett "Sore wa Chigau yo!" (That's not right/You're wrong about that!)
... eller fucking både och!!!!!!
Och serien gör inte ens något annat än ett patetiskt och överspelat försök i första avsnittet att visa skräcken som följer att bli inspärrad på ett ställe för all framtid! Den här serien tror helt enkelt alldeles för mycket om sig själv rent storymässigt, samtidigt som den verkar tro för lite om oss tittare! Handlingen är ingen man dras in i!
Och nu till karaktärerna, vars namn jag inte minns eftersom de var så tråkiga, betydelselösa, platta och ointressanta, och som verkligen bara var där för att dödas i avrättningsscenerna! Men problemet med avrättningarna är att för att de faktiskt ska ge något till serien så måste man känna något för karaktärerna, vilket man inte gör eftersom att de i seriens korta längd inte blir något annat än irriterande och enformiga stereotyper, och det inkluderar inte dem som inte ens får någon roll överhuvudtaget i serien och som verkligen bara var där, fast man kanske inte ens märkte dem!
Karaktärerna verkar dessutom helt IQ-befriade då alla, förutom var magiske huvudkaraktär, kommer fram till helt idiotiska slutsatser som verkligen bara bidrar till att antingen få tittaren att vilja slå någon på grund av den enorma idiotin eller helt enkelt gör dem till sämre karaktärer!
Karaktärerna bygger bara på sina utseenden som är ganska unika, utan att ha vad man brukar begära av vilken serie som helst: roliga och intresseväckande personligheter som inte stör en till vansinne i hur dumma de är. Och teddybjörnen Monokuma är inte ens skrämmande eller rolig utan bara irriterande, och känns verkligen ytterligare som en skymf mot mig som tittare.
Och huvudkaraktären är den tråkigaste av de alla och jovisst, jag förstår att han i spelet skulle vara den som spelare blir och därför helst inte skulle ha så mycket färg, men detta är en anime och då är det inte mer än rätt att begära en huvudperson vars karaktär och personlighet är mer än "We're friends, why are we killing each other omg I'm gonna pee!" och "Sore wa fucking Chigau yo"! (Grrrrrrrrr!!!!!)
Och relationerna mellan karaktärerna suger också eftersom serien aldrig tar sig tid att gå in mer på förhållandena mellan dem, eller ger dem tid att interagera med varandra, vilket inte bara gör karaktärerna och deras samspel obefintligt samt tråkigt att kolla på, utan också bidrar till deras tomma skal.
Animationen i sin tur ser också skit ut, och jag skojar inte! Flera delar togs direkt från spelet som var till psp, och utöver att det ser skitfult ut så är det bara lågt att göra så för att slippa arbetet att animera det! For fuck's sake, mängden genvägar får en verkligen att vilja spy ibland.
Blodet är rosa, det är fucking rosa!!!!!
Karaktärsdesignerna ser förskräckliga ut, och fulheten i dem gör det verkligen tydligt att deras syfte i animen är att föra uppmärksamheten från deras stenlika personligheter! Så helt enkelt, det ser ut som stampad skit!
Skolmiljöerna är så tråkiga och ointressanta, vilket man i och för sig hade kunnat vänta sig av en skola, men jag börjar nästan misstänka att vår älskade animationsstudio mest såg de som en chans att komma undan från att lägga krut på miljöerna!
I övrigt finns det många fler fula element som är tagna från spelet! Det enda jag kan acceptera lite vad det gäller animationen är att de listar ledtrådarna och gör det lättare för tittaren att gå igenom bevismaterialet, men att de skulle göra det så plankat från spelet känns också det ganska fult gjort!
Ljudet kommer med helt okej musik som varken är bra eller dålig, och jag har ingenting att säga där. Sen... kommer voice-actingen som, även om den är välgjord, missförstå inte, ibland bara känns enormt stereotypisk för karaktären eller rakt igenom störande. I slutändan är ljudet nog seriens starka sida, vilket ändå inte är en särskilt stor bedrift med tanke på vilken nivå allt annat är.
Slutligen, rent personligen, var nog något av det jag störde mig mest på att man knappt ens kan kalla det en animeadaption eftersom det kändes som att fucking spela spelet, eller ännu bättre, se en walkthrough av spelet med en massa klippt innehåll! Om jag ser en anime, vill jag fucking ha en anime!
Så, betyget för denna serie, som kan vara en av de sämsta jag sett, blir 3,5. Detta är en väldigt dålig serie som jag nog inte ens skulle önska min värsta fiende!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Danganronpa! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
tisdag 25 mars 2014
Ett till verk av...! Gonzo... - Kimi no Iru Machi animerecension
Jag kommer denna gång med en recension av Kimi no Iru Machi, som var en av de serier från sommarsäsongen som jag fann så pass intressanta att jag ville skriva recensioner på dem. Vad som gjorde denna anime så intressant för mig var:
1) Mangan är jäkligt populär och hypen var ganska hög
2) Storyn verkade faktiskt intressant
3) Det var Gonzo som gjorde den
4) Jag ville se hur mycket de kanske skulle fucka upp den här idén
Och så kollade jag, och nu sitter jag här, vid en dator... med fingrarna på tangentbordet... och... damn let's just fucking starta denna recension!!!!!!!!!!
Kimi no Iru Machi, eller på engelska A Town Where You Live, är en anime från detta år, 2013, av den älskade animationsstudion Gonzo (och ironin haglar...). Den är adaptionen av en manga vid samma namn, och yeah, genrerna är typ romantik och drama.
Storyn följer Haruto som flyttar från Hiroshima in i Tokyo för att jaga efter sitt ex, Eba, som han hade ett distansförhållande med, men som sedan bröt upp med honom genom ett brev, utan någon förklaring, så han kommer dit för att leta reda på henne. Väl där träffar han nya intressanta personer, och yeah, han vill ha tillbaka sin flickvän men shit går inte så bra och baaam, dramatik!
Storyn, till att börja med, har en underbar story på så vis att den till att börja med hade en bra idé, intressant, och det verkade vara ett lovande koncept. Men, sen blev det väldigt olikt vad jag först trodde, mer dramatik, vilket jag älskade, och jag var tidigt ganska positivt inställd till serien. Och flashbacksen om hur Haruto träffade sitt ex, Eba, var klockrena och gav verkligen en annan dimension av handlingen.
Problemet med serien dock, kom tämligen tidigt. Så, problemet i fråga, är att animen är alldeles för kort, bara 12 episoder, och enormt mycket innehåll från mangan därmed är borttaget; så mycket innehåll att storyn blir smått konstig, förvirrande och långdragen. Samtidigt gör den korta längden så att vissa delar av serien känns ganska oupplösta. Däremot, många personer som läst mangan och ser animen säger att serien har blivit helt obegriplig men där håller jag faktiskt inte med; det blir inte förvirrande, det känns lite avhugget men definitivt inte svårförståeligt. Det värsta dock, kommer när de inte har inkluderat delar som man verkligen hade velat se; detta blir särskilt uppenbart i seriens andra halva då det hela tar en ganska mäktig vändning, men vi får inte se resan dit vilket är en enorm skam!
I slutändan är storyn bra för vad den är och vad den har att komma med, men betyget dras främst ned rejält på grund av alldeles för mycket borttaget innehåll från mangan.
Karaktärerna är bra på så vis att man verkligen bryr sig om dem, och att de är intressanta. Hell, till och med huvudkaraktären är ganska bra för även om han kan vara lite tråkig så kan man se hur händelser påverkar honom, samtidigt som det verkligen är en sann glädje att han framstår som en ganska normal snubbe, och då menar jag normal på riktigt och inte en "genomsnittlig" kille som är pervers och därmed hela tiden ska hamna i erotiska situationer. Det faktum att han kommer undan från den klassiska stereotypen, till och med aldrig ens kommer riktigt i närheten av den, är underbart att se.
De övriga karaktärerna lider dock lite av det borttagna innehållet som inte tog sig till animationen, men i många fall löser det sig ganska bra. Dock gäller inte detta alla då vännerna back in Hiroshima visar sig vara helt värdelösa, till och med i flashbacksen, samtidigt som det ibland leder till att vissa av karaktärernas handlingar ter sig ologiska, men det värsta; det får Eba att verka som en förhatlig bitch, vilket är enormt synd då hennes karaktär, som alla andra, faktiskt egentligen hade mer att ge!
Men med det sagt, långt ifrån allting är dåligt. Karaktärerna är fortfarande bra, och även om vissa tar skada av den begränsade tiden så lyckas deras goda kvalitéer lysa igenom.
Animationen, som ju är gjord av Gonzo, ser för det mesta ut som ett verk av dem skulle göra, vilket innebär=inte särskilt bra. Tråkiga och röriga färger som bara känns... fel, det känns enormt statiskt med en massa stillbilder och scener som kräver minimalt antal rörelser, samtidigt som kameran är pinsamt nära karaktärerna vilket också får bristen på ambition att bli uppenbar. Men det värsta är lätt senare i serien då animen tar ännu fler genvägar som att inte ens göra munrörelser på karaktärerna, ens när hela deras ansikten är fullständigt synliga, eller sätta ett objekt för munnen så att de får en ursäkt för att inte animera munrörelser.
Miljöerna ser inte särskilt bra ut, inte dåliga, men inte bra.
Och seriously, varför är deras ansiktsuttryck så jäkla fula i introt!? Det ser bara miffat ut! Men, i övrigt, utmärkt karaktärsdesign som gör karaktärerna enkelt åtskiljbara, samt passar deras personligheter utmärkt.
Ljudet är möjligtvis det bästa med Kimi no Iru Machi då musiken, fast långt ifrån fantastisk, verkligen passar bra för att göra animen unik. Bakgrundsmusiken väcker stämningen väl, och är pricksäkert utplacerad för att stärka scenerna.
Röstskådespelet är likaså utmärkt och jag älskade verkligen de olika accenterna som togs upp.
Introt och slutsången är likaså väldigt bra och möjligtvis något av det jag gillade mest med serien; enda problemet är att serien slänger in en del mild nudity vilket verkligen känns felplacerat med tanke på att det knappt kommer något sådant i själva serien.
Personligen kan jag erkänna att jag blev lite tårögd i flera scener, och att jag verkligen gillade serien för dess story, koncept, samt vad det faktiskt var. Men, det faktum att det blev så uppenbart, till och med för mig som inte läst mangan, att de tagit bort så många scener, blev väldigt störande då, som sagt, det fanns scener och development som jag verkligen hade velat se. Och, om de inte gör en andra säsong efter DET FUCKING SLUTET kommer jag bli enormt sur!
Så, poängen för Kimi no Iru Machi, A Town Where You Live, blir 5,8. En helt okej serie, den går att gilla, men det är sorgligt att något som kunde vara så bra skulle slaktas så fullständigt. Men, i slutändan var det kul att se på för min del för att just handlingen i sig var så bra, även fast Gonzo inte var bra på att göra den.
(Tack för att du läste min recension av Kimi no Iru Machi! Gilla gärna sidan om ni gillar mitt arbete, dela till andra som kanske skulle kunna uppskatta mina recensioner, och kommentera om DU har något som du vill ha sagt om Kimi no Iru Machi. Tack för ert stöd!)
1) Mangan är jäkligt populär och hypen var ganska hög
2) Storyn verkade faktiskt intressant
3) Det var Gonzo som gjorde den
4) Jag ville se hur mycket de kanske skulle fucka upp den här idén
Och så kollade jag, och nu sitter jag här, vid en dator... med fingrarna på tangentbordet... och... damn let's just fucking starta denna recension!!!!!!!!!!
Kimi no Iru Machi, eller på engelska A Town Where You Live, är en anime från detta år, 2013, av den älskade animationsstudion Gonzo (och ironin haglar...). Den är adaptionen av en manga vid samma namn, och yeah, genrerna är typ romantik och drama.
Storyn följer Haruto som flyttar från Hiroshima in i Tokyo för att jaga efter sitt ex, Eba, som han hade ett distansförhållande med, men som sedan bröt upp med honom genom ett brev, utan någon förklaring, så han kommer dit för att leta reda på henne. Väl där träffar han nya intressanta personer, och yeah, han vill ha tillbaka sin flickvän men shit går inte så bra och baaam, dramatik!
Storyn, till att börja med, har en underbar story på så vis att den till att börja med hade en bra idé, intressant, och det verkade vara ett lovande koncept. Men, sen blev det väldigt olikt vad jag först trodde, mer dramatik, vilket jag älskade, och jag var tidigt ganska positivt inställd till serien. Och flashbacksen om hur Haruto träffade sitt ex, Eba, var klockrena och gav verkligen en annan dimension av handlingen.
Problemet med serien dock, kom tämligen tidigt. Så, problemet i fråga, är att animen är alldeles för kort, bara 12 episoder, och enormt mycket innehåll från mangan därmed är borttaget; så mycket innehåll att storyn blir smått konstig, förvirrande och långdragen. Samtidigt gör den korta längden så att vissa delar av serien känns ganska oupplösta. Däremot, många personer som läst mangan och ser animen säger att serien har blivit helt obegriplig men där håller jag faktiskt inte med; det blir inte förvirrande, det känns lite avhugget men definitivt inte svårförståeligt. Det värsta dock, kommer när de inte har inkluderat delar som man verkligen hade velat se; detta blir särskilt uppenbart i seriens andra halva då det hela tar en ganska mäktig vändning, men vi får inte se resan dit vilket är en enorm skam!
I slutändan är storyn bra för vad den är och vad den har att komma med, men betyget dras främst ned rejält på grund av alldeles för mycket borttaget innehåll från mangan.
Karaktärerna är bra på så vis att man verkligen bryr sig om dem, och att de är intressanta. Hell, till och med huvudkaraktären är ganska bra för även om han kan vara lite tråkig så kan man se hur händelser påverkar honom, samtidigt som det verkligen är en sann glädje att han framstår som en ganska normal snubbe, och då menar jag normal på riktigt och inte en "genomsnittlig" kille som är pervers och därmed hela tiden ska hamna i erotiska situationer. Det faktum att han kommer undan från den klassiska stereotypen, till och med aldrig ens kommer riktigt i närheten av den, är underbart att se.
De övriga karaktärerna lider dock lite av det borttagna innehållet som inte tog sig till animationen, men i många fall löser det sig ganska bra. Dock gäller inte detta alla då vännerna back in Hiroshima visar sig vara helt värdelösa, till och med i flashbacksen, samtidigt som det ibland leder till att vissa av karaktärernas handlingar ter sig ologiska, men det värsta; det får Eba att verka som en förhatlig bitch, vilket är enormt synd då hennes karaktär, som alla andra, faktiskt egentligen hade mer att ge!
Men med det sagt, långt ifrån allting är dåligt. Karaktärerna är fortfarande bra, och även om vissa tar skada av den begränsade tiden så lyckas deras goda kvalitéer lysa igenom.
Animationen, som ju är gjord av Gonzo, ser för det mesta ut som ett verk av dem skulle göra, vilket innebär=inte särskilt bra. Tråkiga och röriga färger som bara känns... fel, det känns enormt statiskt med en massa stillbilder och scener som kräver minimalt antal rörelser, samtidigt som kameran är pinsamt nära karaktärerna vilket också får bristen på ambition att bli uppenbar. Men det värsta är lätt senare i serien då animen tar ännu fler genvägar som att inte ens göra munrörelser på karaktärerna, ens när hela deras ansikten är fullständigt synliga, eller sätta ett objekt för munnen så att de får en ursäkt för att inte animera munrörelser.
Miljöerna ser inte särskilt bra ut, inte dåliga, men inte bra.
Och seriously, varför är deras ansiktsuttryck så jäkla fula i introt!? Det ser bara miffat ut! Men, i övrigt, utmärkt karaktärsdesign som gör karaktärerna enkelt åtskiljbara, samt passar deras personligheter utmärkt.
Ljudet är möjligtvis det bästa med Kimi no Iru Machi då musiken, fast långt ifrån fantastisk, verkligen passar bra för att göra animen unik. Bakgrundsmusiken väcker stämningen väl, och är pricksäkert utplacerad för att stärka scenerna.
Röstskådespelet är likaså utmärkt och jag älskade verkligen de olika accenterna som togs upp.
Introt och slutsången är likaså väldigt bra och möjligtvis något av det jag gillade mest med serien; enda problemet är att serien slänger in en del mild nudity vilket verkligen känns felplacerat med tanke på att det knappt kommer något sådant i själva serien.
Personligen kan jag erkänna att jag blev lite tårögd i flera scener, och att jag verkligen gillade serien för dess story, koncept, samt vad det faktiskt var. Men, det faktum att det blev så uppenbart, till och med för mig som inte läst mangan, att de tagit bort så många scener, blev väldigt störande då, som sagt, det fanns scener och development som jag verkligen hade velat se. Och, om de inte gör en andra säsong efter DET FUCKING SLUTET kommer jag bli enormt sur!
Så, poängen för Kimi no Iru Machi, A Town Where You Live, blir 5,8. En helt okej serie, den går att gilla, men det är sorgligt att något som kunde vara så bra skulle slaktas så fullständigt. Men, i slutändan var det kul att se på för min del för att just handlingen i sig var så bra, även fast Gonzo inte var bra på att göra den.
(Tack för att du läste min recension av Kimi no Iru Machi! Gilla gärna sidan om ni gillar mitt arbete, dela till andra som kanske skulle kunna uppskatta mina recensioner, och kommentera om DU har något som du vill ha sagt om Kimi no Iru Machi. Tack för ert stöd!)
söndag 9 februari 2014
Jag har återvänt... och här kommer nyheter
Hallå där! Det var ett tag sen, skulle man gott kunna säga. Jag är mest här denna ljuvliga dag (natt) för att berätta om mina framtidsplaner för denna blogg som nu varit inaktiv under en längre tid.
För det första: Jag kommer fortfarande inte kunna posta recensioner så ofta som jag en gång gjorde, av precis samma anledningar som innan; jag har för lite tid på händerna och för höga prestationskrav på vad jag skriver.
Så med det sagt kanske ni undrar varför jag nu är här? Jo, nämligen för att även om jag inte kan göra precis vad jag ville göra med den här bloggen i denna stund, nämligen att skriva recensioner, så kan jag fortfarande skriva om lite mer allmänna saker angående saker jag ser, spelar och så vidare. Så, i framtiden kommer jag försöka skriva lite mer här, men det kommer vara mer "blogg-aktigt" och mer inriktat på lite allt möjligt.
Med det sagt, hoppas att ni kommer gilla det potentiella framtida innehållet, så syns vi i nästa inlägg. Ha det gott!
För det första: Jag kommer fortfarande inte kunna posta recensioner så ofta som jag en gång gjorde, av precis samma anledningar som innan; jag har för lite tid på händerna och för höga prestationskrav på vad jag skriver.
Så med det sagt kanske ni undrar varför jag nu är här? Jo, nämligen för att även om jag inte kan göra precis vad jag ville göra med den här bloggen i denna stund, nämligen att skriva recensioner, så kan jag fortfarande skriva om lite mer allmänna saker angående saker jag ser, spelar och så vidare. Så, i framtiden kommer jag försöka skriva lite mer här, men det kommer vara mer "blogg-aktigt" och mer inriktat på lite allt möjligt.
Med det sagt, hoppas att ni kommer gilla det potentiella framtida innehållet, så syns vi i nästa inlägg. Ha det gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)