Änglar och demoner, om man nu gillar svenska, är vad man skulle kunna kalla en spänningsroman som blandar fakta med fiktion, skriven av Dan Brown och är den första boken i den så kallade Robert Langdon serien.
Handlingen följer många karaktärer men viktigast av alla är Robert Langdon som är en nördig symbolikprofessor på Harvard. En dag blir han mystiskt kallad till CERN, en forskningsbas i Schweiz, i stor brådska. En av vetenskapsmännen där, Leonardo Vetra, har blivit dödad och fått en urgammal symbol inbränd i bröstet. En symbol som kännetecknar en urgammal organisation, och som nu uppenbarligen verkar vilja ta ´äran´ för ett mord, och åter komma till ytan efter de hundra år då de har dömts vara försvunna...
Så, nu har jag berättat om handlingen lagom mystiskt (hihi) så nu fortsätter vi, eftersom att jag inte är klar än!
Så, bland karaktärerna har vi vår huvudkaraktär Robert som har många intressanta egenskaper och kvalitéer, däribland ett skitbra minne, otrolig kunskap som verkar komma fram när han minst anar det (ja, när han minst anar det indeed!) och till råga på det har han förmågan att observera varenda turistattraktion samtidigt som han springer runt i enorm tidsbrist och sin Harris Tweed jacket för att rädda dagen! Och inte nog med det, han är till och med bra på water polo! (This guy is fucking amazing!)
Och sen har vi ju en del andra karaktärer också, som t ex Maximilian Kohler som man bara älskar från första sidan man ser honom (that was a joke), och en del kyrkliga personer. (EN HEL DEL)
Så, med det sagt, boken är verkligen unik och har en väldigt särskild stil som jag inte hade sett innan, och idén fångade mig verkligen på direkten. Fakta, blandat med fiktion och en djup och enormt spännande story! Romanen är verkligen spännande och får en enormt insatt, så fort man kommit förbi de första 120/600 sidorna that is! (Fail) Nämen allvarligt, början var väldigt trög och innehöll alldeles för mycket fakta, ett utmärkt exempel på den obalans som tenderar att komma då och då i boken.
"Döspänning, döspänning, döspänning...! Nej jag bryr mig inte om takhöjden i byggnaden, kan ni fortsätta!? Döspänning döspänning döspänning...! Oh, funny remark Langdon, really, but I mean, shouldn´t you be busy running for you life? Just saying!" Och liknande saker händer då Dan Brown verkar ha bemästrat konsten att skapa cliffhangers för varenda liten grej som händer, oavsett om de är intressanta eller inte, även fast de mer än många gånger är det.
Och ett vanligt använt knep from his att skapa dessa cliffhangers är att slänga in ett kapitelbyte som berättar ur en annan karaktärs perspektiv, men jag kan inte låta bli att som läsare känna att det känns lite...tvingat? Jag har inte mycket emot kapitelbytena för att de i många fall skapar enorm spänning och förväntan, men problemet är att många av de där mellankapitlen känns värdelösa, och inte ger särskilt mycket character development.
Det leder mig till en annan punkt som många kritiserar honom och hans böcker för; karaktärerna, och hur många av dem är enormt platta och bara känns som verktyg för handlingen. Jag kan kanske hålla med till viss del om det, men å andra sidan vore det orimligt att alla karaktärer fick mycket development för att man då skulle kunna anklaga honom för att lägga fokus på karaktärer som inte spelar någon roll. Och faktum är att det fanns en del karaktärer som jag verkligen gillade starkt, även fast de kanske inte fick development själva, för handlingen var at times förvånansvärt bra på att utveckla dem genom dess gång. (Bra exempel på det: Carlo Ventresca) Så karaktärerna var egentligen inte helt en vandrande disaster, inte så illa som alla vill få det att låta i alla fall.
Språket som Dan Brown använder passar väl för genren, men han har en tendens att lägga för mycket fokus på onödiga detaljer. Dock, språket ligger verkligen på en bra nivå!
Och, vad jag verkligen störtgillar med boken: dess vändpunkter! Vändningarna i den här romanen kommer i många fall som en total chock, och lyckas enormt väl med att hålla en underhållen, bänkad samt förvånad och spänd.
Upplösningen, utan att avslöja något, är enormt tillfredsställande då man kan säga att spänningen och drivet håller sig in i det sista!
Mitt betyg? Handlingen är nära perfekt, men det som drar ned den är den enormt sega introduktionen. Vissa av karaktärerna hade kunnat fördjupas mer än vad de gjorde, men vad så gott som alla i min åsikt gjorde var att fylla sin funktion för storyn väl, och det fanns nog ingen karaktär som kändes som att den var dör för ingenting. Språket är ganska bra, minus alla onödiga detaljer. Asgrymma vändpunkter!!! Spänning in i slutet!!!!! Med det sagt, 9/10 åt Änglar och Demoner, en jäkligt bra bok som jag beordrar er att läsa! Nu!!! (Why I hear no wallets moving dammit!) Så yeah, den får ni gärna läsa, me approves!
Så, tills vi ses igen, ha´re väl!
Så, bland karaktärerna har vi vår huvudkaraktär Robert som har många intressanta egenskaper och kvalitéer, däribland ett skitbra minne, otrolig kunskap som verkar komma fram när han minst anar det (ja, när han minst anar det indeed!) och till råga på det har han förmågan att observera varenda turistattraktion samtidigt som han springer runt i enorm tidsbrist och sin Harris Tweed jacket för att rädda dagen! Och inte nog med det, han är till och med bra på water polo! (This guy is fucking amazing!)
Och sen har vi ju en del andra karaktärer också, som t ex Maximilian Kohler som man bara älskar från första sidan man ser honom (that was a joke), och en del kyrkliga personer. (EN HEL DEL)
Så, med det sagt, boken är verkligen unik och har en väldigt särskild stil som jag inte hade sett innan, och idén fångade mig verkligen på direkten. Fakta, blandat med fiktion och en djup och enormt spännande story! Romanen är verkligen spännande och får en enormt insatt, så fort man kommit förbi de första 120/600 sidorna that is! (Fail) Nämen allvarligt, början var väldigt trög och innehöll alldeles för mycket fakta, ett utmärkt exempel på den obalans som tenderar att komma då och då i boken.
"Döspänning, döspänning, döspänning...! Nej jag bryr mig inte om takhöjden i byggnaden, kan ni fortsätta!? Döspänning döspänning döspänning...! Oh, funny remark Langdon, really, but I mean, shouldn´t you be busy running for you life? Just saying!" Och liknande saker händer då Dan Brown verkar ha bemästrat konsten att skapa cliffhangers för varenda liten grej som händer, oavsett om de är intressanta eller inte, även fast de mer än många gånger är det.
Och ett vanligt använt knep from his att skapa dessa cliffhangers är att slänga in ett kapitelbyte som berättar ur en annan karaktärs perspektiv, men jag kan inte låta bli att som läsare känna att det känns lite...tvingat? Jag har inte mycket emot kapitelbytena för att de i många fall skapar enorm spänning och förväntan, men problemet är att många av de där mellankapitlen känns värdelösa, och inte ger särskilt mycket character development.
Det leder mig till en annan punkt som många kritiserar honom och hans böcker för; karaktärerna, och hur många av dem är enormt platta och bara känns som verktyg för handlingen. Jag kan kanske hålla med till viss del om det, men å andra sidan vore det orimligt att alla karaktärer fick mycket development för att man då skulle kunna anklaga honom för att lägga fokus på karaktärer som inte spelar någon roll. Och faktum är att det fanns en del karaktärer som jag verkligen gillade starkt, även fast de kanske inte fick development själva, för handlingen var at times förvånansvärt bra på att utveckla dem genom dess gång. (Bra exempel på det: Carlo Ventresca) Så karaktärerna var egentligen inte helt en vandrande disaster, inte så illa som alla vill få det att låta i alla fall.
Språket som Dan Brown använder passar väl för genren, men han har en tendens att lägga för mycket fokus på onödiga detaljer. Dock, språket ligger verkligen på en bra nivå!
Och, vad jag verkligen störtgillar med boken: dess vändpunkter! Vändningarna i den här romanen kommer i många fall som en total chock, och lyckas enormt väl med att hålla en underhållen, bänkad samt förvånad och spänd.
Upplösningen, utan att avslöja något, är enormt tillfredsställande då man kan säga att spänningen och drivet håller sig in i det sista!
Mitt betyg? Handlingen är nära perfekt, men det som drar ned den är den enormt sega introduktionen. Vissa av karaktärerna hade kunnat fördjupas mer än vad de gjorde, men vad så gott som alla i min åsikt gjorde var att fylla sin funktion för storyn väl, och det fanns nog ingen karaktär som kändes som att den var dör för ingenting. Språket är ganska bra, minus alla onödiga detaljer. Asgrymma vändpunkter!!! Spänning in i slutet!!!!! Med det sagt, 9/10 åt Änglar och Demoner, en jäkligt bra bok som jag beordrar er att läsa! Nu!!! (Why I hear no wallets moving dammit!) Så yeah, den får ni gärna läsa, me approves!
Så, tills vi ses igen, ha´re väl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar